Får idrottsrörelsen syssla med idrott?

Häromdagen var företrädare för svensk idrott kallade till Riksdagen för att läxas upp. Räfst- och rättartinget var initierat av Riksdagens kulturutskott. Utskottet hade gjort en rapport med titeln ”Statens idrottspolitiska mål – en uppföljning med inriktning på barn och ungdomar.”

Efter en kort men artig hyllning till idrotten som självständig folkrörelse väller kritiken fram. Det finns en stor skillnad mellan idrottens vision och praktik.  Aktivitetsnivån har minskat. De som har sämre ekonomi idrottar i mindre utsträckning än de som har det bättre. Det är för få tjejer som idrottar. Sämst är det bland flickor med utländsk bakgrund. Det sker sexuella övergrepp och kränkningar inom idrotten. Statsbidraget för barn och ungdomar ska endast lämnas till verksamhet som bedrivs ur ett barnrättsperspektiv.

Det var mycket skit på en gång. Det är lätt att tappa andan.

Det kulturutskott som ville ha en bra dialog med en av världens starkaste, och kanske landets enda, folkrörelse kunde möjligen istället ha ställt frågan: ”Vad kan vi göra tillsammans för att förbättra förutsättningarna för idrotten och därmed för det goda samhället?”

Och kanske skulle man ha kunnat berätta lite mer om idrottens betydelse.

600 000 personer i Sverige är ledare, tränare, styrelseledamot eller har liknande uppdrag i någon idrottsförening.

Många av de ideellt arbetande ledarna är också föräldrar som coachar, tränar, tvättar, lappar, lagar, tröstar, uppmuntrar, kör bil, säljer lotter, knyter skor och snyter näsor, kyler ner och plåstrar om. De ger en öppen och varm famn att krypa in i och ett knä att krypa upp i, när det besvikna barnet som bäst behöver stöd och tröst.

För ett antal år sedan frågade man barn och ungdomar vilken person de hade störst förtroende för. På första plats kom föräldrarna. På andra plats kom idrottsledarna, som ofta är extra stöd, ”låtsasmammor eller låtsaspappor”. Men visst. Både bland föräldrar och idrottsledare finns det rötägg, som inte riktigt förstår sitt ansvar. Längre ned på listan kom lärare och alla andra som barn och ungdomar kommer i kontakt med i vardagen.

De ideella idrottsledarna lägger ned ett arbete motsvarande 140 miljoner timmar per år i föreningarna. Om ledarna fick betalt motsvarande en fritidsledarlön för den tid de lägger ned på idrotten skulle det innebära ett värde, inkl. sociala avgifter, om drygt 30 miljarder kronor per år. Det motsvarar en kommunal skattehöjning på ca 1:80 kronor. Och det kan jämföras med det statliga idrottsanslaget på två miljarder kronor.

Idrottsledare ger tillbaka mer än 15 gånger det statliga anslaget.

Och det kommer tillbaka 35 miljarder varje år i skatteintäkter från idrotten. Det är utväxlingen på det totala stödet från stat, landsting och kommuner på ca sju miljarder kronor. Utan idrott stannar Sverige. Med sämre förutsättningar för idrotten blir Sverige fattigare.

Dan Persson har skrivit en alldeles lysande krönika i Idrottens Affärer om hur fel det blir, när riksdagsledamöter förväxlar idrottsledarskapet med myndighetsutövning. När man i riksdagshuset inte förstår hur vardagen ser ut i våra idrottsföreningar.

http://www.idrottensaffarer.se/blogg/dan-persson/2017/05/staten-missar-oppet-mal

Läs den!

Men tillbaka till det gemensamma ansvaret. Vad kan stat, kommuner och idrott göra tillsammans?

Visst är det riktigt att antalet aktiviteter bland barn och ungdom har minskat.

De tio största förbunden inom svensk idrott svarar för 80 procent av alla aktivitetstillfällen. Med några få undantag (simning och gymnastik) har deras aktiviteter minskat under senare år.

Till Stockholmsregionen flyttar varje år 40 000 personer, två fullsatta SL-bussar om dagen, från de delar i Sverige, där idrottsplatsen för de stora lagsporterna är en viktig del i områdets gemenskap. Det finns t.ex. många fler bandyarenor i Ljusnans dalgång än i Stockholmsregionen. I Stockholm finns inte en enda med tak! Så kunde jag fortsätta med behoven för t.ex. handboll och basket. Är det konstigt att allt färre idrottar, när det inte finns anläggningar för de stora idrotterna i de växande storstadsregionerna?

Hammarby sjöstad, som en gång skulle bli OS-by, byggdes utan en enda idrottsarena. Och man har inget lärt. Nu byggs Norra Djurgårdsstaden, också den utan särskilda platser för lek och idrott. Är det konstigt att idrottsaktiviteterna minskar i landet som helhet?

Idrotten har fått en sämre ställning i skolan år efter år, trots att alla nu vet, att det finns ett positivt samband mellan idrott och goda studieresultat. Är det konstigt att färre barn blir stimulerade att idrotta, när idrott är näst intill utraderat från schemat?

Idrott i skolan är en klassfråga. Den är utomordentligt viktig, då ju en större andel barn från ekonomiskt starkare hem är med i idrotten. Detta borde väl rimligen en socialdemokratiskt ledd regering begripa. Men vad gör man trots de fyra år gamla vallöftena? Ingenting.

Vi försöker också förbättra jämställdheten och få allt fler ungdomar med utländsk bakgrund med i verksamheten. Titta t.ex. på Brommapojkarna, denna fantastiska fotbollsförening i västra Stockholm. 38 procent av ungdomarna är födda utomlands eller har föräldrar som är födda utomlands. Var i samhället hittar vi en plats, där integrationen fungerar bättre än i idrotten? Vilket svar har det gnällande kulturutskottet i Riksdagen?

Inom fäktningen försöker vi beskriva allt detta nödvändiga i vårt program ”Fäktningen inför framtiden”:

”Arbetet för jämlikhet och jämställdhet utgår ifrån att framgång inom detta område också leder till bättre beslut inom fäktningen. Svensk fäktning får därigenom en verksamhet, som i ännu större utsträckning är attraktiv för alla, oavsett kön eller bakgrund.

Jämställdhet och jämlikhet betyder respekt för varandra men också för varandras olikheter.

Alla ska vara välkomna att delta oberoende av kön, social ställning, ekonomiska förutsättningar, religiös trosuppfattning, sexuell läggning eller etnisk bakgrund.”

Vi är inte där än. Det finns en skillnad mellan visionen och praktiken. Men var finns inte den spänningen?

När jag var ung och inte visste lika mycket som nu fick jag vara sekreterare i den lilla grupp som skulle skriva utkast till socialdemokraternas idrottspolitiska program 1981. De två andra i församlingen var Svante Lundkvist, också han från Eskilstuna, legendarisk politiker, statsråd och senare ordförande i Simförbundet, och Ulf Lönnqvist, ordförande i Bordtennisförbundet och senare statsråd. Första meningen i programmet var denna: ”Idrottsrörelsen är en fri folkrörelse som själv ska forma sin framtid.” Denna syn genomsyrade programmet. Det är pekpinnarna som är det nya i den politiska synen på idrotten. Varför denna skillnad? Troligen därför att de som hade ansvar på den tiden hade varit med och visste vad de pratade om. Hade idrotten i själen och förstod att idrottsledare inte är myndighetspersoner.

Som tämligen nyvald ordförande i Stockholms Idrottsförbund fick jag för många år sedan frågan av den nya landstingspolitikern från miljöpartiet: ”Vad gör idrotten för miljön”. ”Ingenting”, sa jag. ”Om vi vore en miljöorganisation, och inte en idrottsrörelse, skulle inte två av tre femtonåriga pojkar och hälften av femtonåriga tjejer vara med”, fortsatte jag. Hon såg ut som en fågelholk i ansiktet och verkade inte förstå.

Allt oftare ställer jag frågan: ”Får idrottsrörelsen syssla med idrott?”

Jag har ett gott råd till helgens RF-stämma: Slå vakt om självständigheten! Ge inte ett lillfinger till detaljstyrningens och de politiska pekpinnarnas företrädare!

Som bilaga hittar Du en klassiker, skriven av Svenska Dagbladets sportchef Sune Sylvén i juni 2011.

Ursäkta, jag glömde nämna, att det statliga partistödet på femton år har ökat med 30 procent, samtidigt som antalet partimedlemmar har minskat med 30. Detta borde kanske stämma kulturutskottet till en viss ödmjukhet.

”Idrottsledarens stora dilemma”

Krönika av sportchefen Sune Sylvén, publicerad i Svenska Dagbladet den 12 juni 2011

Det är rätt komplicerat att vara idrottsledare i moderniteten. Det var antagligen lättare på Victor Balcks och punschbalernas tid. En tid som ingen vill ha tillbaka.

Häromkvällen kom Ludvig, 11 år, hem från fotbollsträningen. Pappa frågade om det varit kul.

Ludvig såg lite tveksam ut:

– Tränaren hade ett långt papper som han hade fått från styrelsen. Det var något som dom högsta i svenska idrotten, RF eller RFSU eller nåt, hade skrivit ihop. Och som dom ville att vi skulle följa.

– Det låter intressant…

– Ja, först pratade tränaren om att tjejernas fotboll var lika viktig som killarnas. Vi fick inte tränga ut dom på träningsplanen. Det kallades jämställdhet. Schysst, tyckte vi. Men det finns ju bara gubbar i styrelsen, sa Olle.

– Och sen?

– Så snackade han om hur viktig demokratin är. När vi får rösträtt så skulle vi rösta och absolut inte på dom som tycker illa om invandrare. Då började Kalle gråta för hans farsa är med i det där läskiga partiet.

– Men det är inte din pappa. Började ni träna sen?

– Nja, tränaren sa att vi måste tänka på att vara schyssta mot alla människor och absolut inte fick köra med otäcka ramsor. Och om vi gick på Råsunda fick vi inte bråka och slåss utan skulle också applådera bra grejer som motståndarna gjorde. Och vi fick inte skrika mot domaren, även om han var kass. Men på våra matcher gnäller tränaren alltid på domaren.

– Och sedan kom bollarna ut på planen?

– Sedan snackade han om vi inte skulle vara rädda för att krama varandra och våra ledare. Om vi vann eller gjorde mål eller så. Men det fick inte bli för mycket kramade, då skulle vi direkt berätta för någon vuxen. Han sa nåt om en gammal höjdhoppare som råkat illa ut. Detta var väldig viktigt, sa han, men oss skäller han ju bara på. Skärp dig, Nylund, brukar han vråla.

– Blev det något taktiksnack?

– Tränaren sa att alla måste få vara med när vi lirade. Det fanns viktigare saker än fotboll och även den som inte hade bollen särskilt ofta borde också få vara med. Som Nicke alltså. Och det skulle vi andra inte gnälla över, vi skulle uppmuntra dem som var sämre. Även om vi förlorade.

– Och sen…

– Talade han om att alla människor hade samma värde, svarta och vita och att rasism var det värsta som fanns. Det måste vi alla kämpa mot.

– Bra, grabben, men hur gick det på träningen?

– Det blev ingen. Tiden var ute. Så vi gick hem.

Har detta inträffat? Kanske inte, men man kan inte vara säker i den politiska korrekthetens tidevarv.

Det här inlägget postades i Liljegren om idrott. Bokmärk permalänken.

6 svar till Får idrottsrörelsen syssla med idrott?

  1. Robert Hernadi skriver:

    Strålande, betänkande, allvarligt inlägg. Läs och begrunda!!

  2. Mycket tänkvärt, Lars!

  3. Anders Karlsson skriver:

    En sanning levererad!

  4. Peter Lundmark skriver:

    Lars levererar tänkvärda ord

  5. Kjell Adolfsson skriver:

    Bra Lasse !
    Det känns som att det vore värdefullt
    med din närvaro på RiM.

    • admin skriver:

      Jag har varit med på alla RIM sedan 1978. Skrivit motioner och argumenterat för det jag
      och de som valde mej i Stockholmsidrotten och Fäktförbundet har trott på. Och i tolv år förde jag Riksidrottsstyrelsens talan i anläggningsfrågor och idrottspolitik. Nu var jag nominerad som valberedningsordförande av bl.a. Fotboll och Fäktning. Men de två figurer som kallas lekmannarevisorer tyckte inte att jag var kompetent nog för detta. Uppdraget var inget jag drömde om som barn och det är inget jag tar någon strid om. Istället är jag hemma och hoppas att RIM inte utvecklas ännu mer till en tomteverkstad.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>