Me too i idrotten?

Det sker sexuella övergrepp och kränkningar inom idrotten. Det var ett av många skäl för Riksdagens kulturutskott att i våras kräva en översyn av statens stöd till idrottsrörelsen. Mycket skit fick vi, inte bara för detta.

Men det är med avsky, inte med skadeglädje, vi under de senaste dagarna har läst vittnesmålen om grova sexuella övergrepp, trakasserier, tafsande och allmän gubbsjuka. Modiga kvinnor har äntligen vågat berätta om det plågsamma och ibland förträngda. När många vittnar, vittrar känslan om ”mitt eget fel” sönder. Kvinnor på teater och opera, i massmedia, inom rättsväsendet och på advokatkontoren har skildrat vidrigheterna. Sextrakasserierna finns också mitt i riksdagen, om någon någonsin hade trott något annat. Kulturutskottet kunde ha hittat trakasserierna på närmare håll än i idrotten.

Jag är nästan övertygad om att vi också kan förvänta oss ett upprop från idrottsrörelsens kvinnor. Och jag är rädd för att historierna blir lika vidriga, även om jag hoppas på motsatsen. Idrotten är en del av samhället. Men å andra sidan måste vi försöka gå före med det goda exemplet. Då får omvärlden ett ännu starkare förtroende för oss. Det har vi inte alltid lyckats med. Och nu måste vi göra allt för att trakasserierna inte ska hända igen.

Under 16 år var jag ordförande i Svenska Fäktförbundet. Och jag vet att en hedersordförande egentligen har en enda uppgift – att känna sig mycket hedrad. Och det gör jag. Men jag vill berätta något om vår långa och bra diskussion, bl.a. en föreningsremiss om jämställdhet 2016, kanske som en impuls också till andra.

Så här beskriver det väl förankrade programmet ”Fäktningen inför framtiden” målbilden för 2020:

Samtal om svensk fäktnings värderingar och gott föredöme i förbund och föreningar medverkar till att alla känner sig välkomna till svensk fäktning oberoende av kön, social ställning, ekonomiska förutsättningar, religiös trosuppfattning, sexuell läggning eller etnisk bakgrund.”

Ibland är det lätt att glömma de mycket konkreta motiven för jämställdheten – förutom de principiella om människors lika värde.

I svensk idrott är andelen pojkar som är aktiva i en eller flera idrottsföreningar större än andelen flickor i alla åldersgrupper. Undersökningar visar också, att flickor ofta har andra motiv för sitt idrottande än pojkar. Den idrottsrörelse som vill växa måste kunna attrahera fler flickor. Vi måste uppträda på ett sådant sätt, att flickor och kvinnor blir respekterade och känner, att deras intressen tas tillvara i diskussionen om idrottens framtid. Att pojkar och flickor får samma inflytande på alla nivåer.

Programmet säger:

Arbetet för jämlikhet och jämställdhet utgår ifrån att framgång inom detta område också leder till bättre beslut inom fäktningen. Svensk fäktning får därigenom en verksamhet, som i ännu större utsträckning är attraktiv för alla, oavsett kön eller bakgrund.

Som en följd av den här synen förändrade Svenska Fäktförbundet stadgarna vid årsmötet i våras. I fortsättningen ska förbundsstyrelsen bestå av hälften män och hälften kvinnor, precis som RF:s stadgar säger. Det är ingen revolution. Det är näst intill jämställt på förbundsnivå redan. Men en del återstår, som i de flesta förbund, på föreningsnivå.

Vetskapen om att det finns tillräckligt många kvinnor i styrelsen att tala med kanske kan vara en styrka för den kvinna som kanske inte klarar av att anmäla trakasserier till t.ex. en manlig föreningsordförande eller som inte får gehör eller blir tagen på allvar.

Vackra och välmotiverade formuleringar i program kan sporra och stimulera. Men det är i vardagen formuleringarna prövas. Jag har själv flera gånger under min långa tid som ordförande ringt upp ledare, som har fått kritik för formuleringar och handlingar som kvinnor har blivit sårade av. Det vanligaste svaret har varit, att ”jag menade inget illa, ville bara skoja lite!” Mitt budskap har varit enkelt: ”Vi har i bred enighet lagt fast våra värderingar. Ingen kan tvinga Dig att älska dem. Men om Du i handling bryter mot dem ska Du göra något annat än att vara ledare i svensk fäktning.”

Några enkäter om hur välkomnande Svenska Fäktförbundets föreningar är har inte gjorts. Men det finns skäl att uppmärksamma den fråga som ställdes i ungdomsenkäten för något år sedan.

Totalt kom 316 svar, varav 227 var pojkar/män och 89 flickor/kvinnor.

Resultaten av enkäten var på många sätt mycket positiva. Fäktare och föräldrar uppskattar den verksamhet som föreningarna bedriver. 228 av de 261 som besvarade den frågan instämde helt i påståendet att ”Det känns tryggt på träningen och i omklädningsrummet. Ingen blir mobbad eller illa behandlad.” 23 av de svarande instämde delvis. Fem personer svarade ”varken eller”, två ”stämmer inte så bra.” Tre personer svarade ”stämmer inte alls”.

De fem som svarade att det ”inte stämmer så bra eller inte alls” kanske har något att berätta i me too – kampanjen.

Om alla ska trivas i idrotten krävs bland mycket annat, att män uppträder som män.

Och till sist till alla, om det nu blir några, kvinnor från fäktningen som berättade sin historia i me too-kampanjen. Tack för att ni vågade ge ert bidrag till en ännu bättre och tryggare idrottsrörelse!

Ingen kan längre säga, att vi inget visste.

Det här inlägget postades i Liljegren om idrott. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>