Låt idrotten få utvecklas – inte bli redskap för annat

(Debattartikel i Svenska Dagbladet den 29 september 2018)

Vi visste innan, att idrottsfrågorna inte brukar vara de hetaste i valrörelsen. De politiska partiernas valmanifest saknade, med några få undantag, konkreta besked om idrottens frågor.

Endast en gång talades det idrott under de politiska debatterna i TV. Vid ”statsministerdebatten” i TV 4 dök plötsligt en idrottsledare upp och ställde en fråga som faktiskt handlade om vad regeringar vill göra för idrotten. Varken Stefan Löfven eller Ulf Kristersson sade något om detta i sak utan förirrade sig ut i ämnen som inte låg i samma härad som frågan. De hade inte en susning, som det brukar heta.

Mellan åren 2008 och 2014 minskade det statliga stödet till idrotten från 1 982 miljoner till 1 866 miljoner. Siffrorna står som tråkiga monument över en tid, då RF av olika skäl var utomordentligt försvagat.

Sedan 2014 har det generella anslaget till idrotten ökat med 258 miljoner. Och flera oppositionspartier har insett att den förra mandatperioden inte var mycket att skryta med och har nu höjt sina bud om stöd till idrotten. Det är bra.

Idrotten har också fått andra pengar till t. ex etablering av nyanlända ungdomar, särskilda insatser till segregerade områden, stöd till arbetsmarknadsåtgärder, en ”rörelsesatsning” i skolan, pengar till sommarlovsaktiviteter och aktiviteter under skollov mm. Miljoner har rullat, ackompanjerade av trumpetstötar och pressmeddelanden från regeringskansli och RF.

RF:s senaste kommunundersökning visar, att det kontanta föreningsbidraget, lokalsubventionen och driftbidragen minskade mellan 2013 och 2017. Behoven av investeringar i nya idrottsanläggningar är ofantliga, speciellt i storstäderna. Ingen tar ett helhetsgrepp om den viktigaste framtidsfrågan.

Man behöver inte vara på dåligt humör för att se att det har varit ganska lätt att få pengar för det som ligger utanför idrottens ”kärnverksamhet”. Aktiva idrottsledare, som älskar att utveckla sin idrott, förutsätts numera i allt större utsträckning vara oavlönad arbetskraft i statens eller kommunernas tjänst. Alltför många av idrottens distriktsförbund börjar alltmer likna regionkontor för Migrationsverket eller Arbetsförmedlingen. Samtidigt vet vi att idrotten, när den får fungera alldeles normalt och av egen kraft, är det överlägset bästa sättet för unga människor från andra länder att komma in i det svenska samhället.

Snart sagt varje politiker har nu funderingar om vad idrotten skulle kunna göra för ”konkret samhällsnytta.” Många gånger har jag ställt frågan om idrottsrörelsens får syssla med idrott. Och hur ska vi få tid till det, när ledarna i allt större utsträckning förvandlas till redskap för speciella politiska syften?

Idag saknas resurser för att satsa kraftfullt på idrottens viktigaste framtidsprojekt, t.ex. egen utbildning för bl.a. tränare och bättre möjligheter att kombinera elitidrott och högre studier, där det finns goda exempel i andra länder.

I specialförbund utan stora kommersiella intäkter blir kraftfulla landslagssatsningar endast en dröm. Det blir troligen färre tillfällen för politiker att hälsa guldmedaljörer välkomna i Kungsträdgården framöver.

Sedan 2006 har antalet aktiva i idrottens föreningsaktiviteter, och antalet ”aktivitetstillfällen” minskat med mer än 10 – 20 procent. Antalet föreningar har minskat.

De nyckeltal som RF själv har valt som speciellt viktiga går åt fel håll.

Siffrorna över utvecklingen inom svensk idrott visar att den svenska idrottsmodellen är på väg att haverera. Det är tid för politiker och svensk idrott att samla sig till gemensamma svar på frågan ”Hur kan vi tillsammans utveckla den svenska idrottsmodellen?”

Svensk idrott och svenska idrottsledare är värda bättre.

800 000 personer i Sverige är ledare, tränare, styrelseledamot eller har liknande uppdrag i någon idrottsförening. Antalet medlemmar i åldrarna 6 – 80 år är drygt tre miljoner.

De ideella idrottsledarna lägger ned ett arbete motsvarande 140 miljoner timmar per år i föreningarna. Om ledarna fick betalt motsvarande en fritidsledarlön för den tid de lägger ned på idrotten, skulle det innebära ett värde, inkl. sociala avgifter, om drygt 30 miljarder kronor per år. Det motsvarar en kommunal skattehöjning på drygt 2 kronor. Och det kan jämföras med det statliga idrottsanslaget på knappt två miljarder kronor.

Idrottsledare ger tillbaka mer än 15 gånger det statliga anslaget.

Det kommer tillbaka 35 miljarder varje år i skatteintäkter från idrotten. Det är utväxlingen på det totala stödet från stat, landsting och kommuner på ca sju miljarder kronor. Utan idrott stannar Sverige. Med sämre förutsättningar för idrotten blir Sverige fattigare.

Den nuvarande ”svenska idrottsmodellen” växte fram ur den statliga utredningen ”Idrott åt alla” (SOU1969:29). Utredningen lade grunden till en politisk samsyn på idrotten. Den medverkade till folkupplysning om idrottens roll, en upplysning som spred sig till alla politiska partier och deras företrädare. Det behovet är lika stort idag.

Nu behövs ett nytt kontrakt mellan staten, landstingen, kommunerna och idrotten på samma sätt som i början av 70-talet. En ny idrottsutredning bör starta.

Men framgång för svensk idrott, inte minst internationellt, förutsätter förändringar inom många områden. Det räcker inte med höjda anslag. Det vardagliga arbetet i regeringskansliet och i kommunerna med att utveckla idrotten bör förändras snabbt.

De allmänna idrottsfrågorna, särskilt statsanslaget, hanteras av ett statsråd. Finansdepartementet har ansvaret för spelfrågorna och kontakterna med kommunerna och kan därför påverka kommunernas ekonomi. Kommunala satsningar på nya idrottsanläggningar är nödvändiga. Utbildningsdepartementet har nyckeln till framgång för tanken om ”dubbla karriärer” och förnyelse av bl.a. de rikstäckande idrottsgymnasierna. Arbetsmarknadsdepartementet har ansvaret för att se idrottens möjligheter att skapa nya arbetstillfällen. Utrikesdepartementet kan vara en fin kanal till omvärlden, när svensk idrott söker stora internationella evenemang som VM och OS.

Under en tid hade jag ett mycket roligt arbete i regeringskansliet. Min titel, som markerade samordningsuppgiften, var ”planeringschef i statsrådsberedningen” och min uppgift var att försöka samordna regeringskansliets arbete med byggsektorfrågor.

I den ”ministergrupp” som leddes av bostadsministern, och som inte träffades speciellt ofta, ingick de ansvariga ministrarna i industri-, arbetsmarknads- och finansdepartementen.

I den tjänstemannagrupp som jag ledde fanns tjänstemän från samma departement. Vi lärde av varandra och inspirerade varandra.

Detta sätt att arbeta kan ge idrottsfrågorna en bättre tyngd i regeringskansliet och öka kunskapen men också skapa förutsättningar för att göra de förändringar som behövs för att svensk idrott ska bli världens bästa – på alla sätt.

Om ansvariga tjänstemän i ”idrottsgruppen” också får betydande roller i den nya idrottsutredningen, kan framtidens möjligheter hållas samman med vardagens förbättringsarbete.

Så här kan det inte fortsätta. Och glöm inte att idrottsledare också är väljare.

Lars Liljegren

Ordförande i Stockholms Idrottsförbund 1985 – 2007

Ordförande i Svenska Fäktförbundet 2001 – 2016

Ledamot i riksidrottsstyrelsen 1987 – 1999

Det här inlägget postades i Liljegren om idrott. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>