Ska stockholmspolitiker få döda svensk idrotts och hela landets drömmar om OS och Paralympics?

För några dagar sedan kom leende ledamöter i SOK:s styrelse hem från Buenos Aires och gav beskedet att Sverige, landet där Stockholm är huvudstad, är en av tre kandidater inför 2026 års Paralympics och olympiska vinterspel.

Budskapet spred glädje, kanske framför allt bland de 600 000 idrottsledare som arbetar utan ersättning för att göra Sverige lite bättre. De som i föreningarna ger barn och ungdomar glädje och trygghet, och som vet hur mycket ett olympiskt spel är värt för idrotten i landet. Exemplen är många, och bevisen starka, från länder som Spanien (Barcelona 1992), Norge (Lillehammer 1994) och Storbritannien (London 2012).

Glädjen i idrottsrörelsen i hela landet blev dock kortvarig. Dagarna efter samlades de borgerliga partiernas företrädare i Stockholms stadshus tillsammans med den tidigare ärkefienden Miljöpartiet. De skulle försöka komma överens om vilka som skulle bli borgarråd och därmed kunna, i motsats till alla idrottsledare, kvittera ut höga ersättningar under den närmaste fyraårsperioden. Och som man lyckades! Vid presskonferensen strålade de främsta företrädarna i kapp. De berättade bl.a. att planerna på OS och Paralympics 2026 till Sverige var nedgrävda.

Det nyblivna finansborgarrådet, Anna König Jerlmyr, sa att ”det saknas tydliga underlag för ett vinter-OS just nu.”En centerpartist som heter Karin Ernlund ska tydligen få bli borgarråd för bl.a. kultur- och idrottsfrågor. Hon fyller i med att ”vi kan inte göra bedömningen att man kan stå som värd 2026.”

Av någon anledning kommer jag just då att tänka på titeln på Jan Guillous senaste bok: ”De som dödar drömmar sover aldrig.” Här hade då några politiska figurer i Stockholm snabbt dödat drömmarna i hela landet och i landets idrottsrörelse.

Men de har, i motsats till dem som dödar drömmar i Guillous bok, tydligen sovit djupt de senaste åren.

”Det saknas underlag.”Vilket kvalificerat skitprat! Jag har på mycket nära håll sett hur goda vänner i SOK:s styrelse under ett helt år har försett de politiska företrädarna i Stockholms stadshus med underlag. De har fått samma underlag som IOK hade vid sitt beslut för några dagar sedan att göra Stockholm till kandidatstad. Det underlag de har begärt har de fått.

Men om vi ska tro på dem som dödat drömmarna, har Stockholm tydligen valt företrädare som säger nej utan att ha fått underlag för beslutet. Varför då inte skjuta upp beslutet några månader, tills man ännu en gång har fått det underlag man redan har fått? På mötesspråk, ett språk som politiker borde förstå, kallas det bordläggning eller återremiss. Beslut utan underlag! Är det konstigt att politikerföraktet ökar?

Jag har i min blogg för några dagar sedan försökt ge sakskäl och några siffror varför Sverige nu har en chans att få OS och Paralympics som troligen aldrig återkommer. Om några år är alla andra länder medvetna om de nya reglerna och de nio miljarder som IOK numera pumpar in i ett vinter-OS. Läs mer här:

http://www.slliljegren.se/?p=1443

Flera av de politiska partierna fullföljer nu en trist tradition av nejsägeri till OS. Låt mej berätta om förra gången. Jag var med då. Stockholms Idrottsförbund, där jag var ordförande, förankrade ett positivt OS-beslut hos Stockholms kommunpolitiker. Då var det verkligen Stockholm och inte, som nu, hela landet som berördes av stockholmspolitikernas beslut. Då var det rimligare att låta Stockholm bestämma ensamt.

Moderaterna, Socialdemokraterna, Stockholmspartiet och Centerpartiet röstade i Stockholms kommunfullmäktige den 30 oktober 1995 för att Stockholm skulle söka OS 2004. Miljöpartiet, Folkpartiet och Vänsterpartiet var emot.

Under sommaren före omröstningen bytte Centerpartiet uppfattning, från negativt till positivt, sedan partiet bl.a. påverkade miljökraven för projektet i positiv riktning. Se där ett tips till Centerpartiet och Miljöpartiet också den här gången!

Folkpartiet var det mest OS-entusiastiska partiet i Stadshuset fram till 1994. I ett brev, som sändes bl. a till Stockholmsidrottens specialdistriktsförbund några dagar före valet i september 1991, skrev dåvarande fritidsborgarrådet Lennart Rydberg (Fp):

”Övriga partier har i årets valrörelse anslutit sig till vårt förslag att Stockholm ska söka sommar-OS. Jag bifogar mitt förslag i frågan och påpekar samtidigt att både socialdemokraterna och moderaterna röstade nej till förslaget i fullmäktige.”

Folkpartiet motionerade redan den 28 februari 1966 till Stockholms kommunfullmäktige om att Stockholm borde söka olympiska vinterspel (!).

I Folkpartiets kommunala valkampanj i Stockholm 1994 förekom ofta slagordet ”Dagis istället för OS”. I valet förlorade partiet en tredjedel av sina mandat i fullmäktige.  I riksdagsvalet räckte det med en förlust på 20 procent av mandaten den gången. Valfakta talar inte direkt för att ”Nej till OS” skulle vara en s.k. valvinnare.

Vid Stockholms förra försök var kritiken mot Stockholms bristande idrottssatsningar stark. Detta omvandlades till sin motsats, när Stockholm investerade för att visa den internationella idrottsvärlden, att staden menade allvar. ”OS-tanken har väckt politikerna”, var en rubrik i Svenska Dagbladet. Idrotten hade stora fördelar av kampanjen, även om Aten så småningom vann spelen 2004.

Fram till igår hade SOK:s opinionsarbete varit hyggligt framgångsrikt. Ingen enda ansvarig politiker hade trots allt stigit fram och tagit avstånd från tanken på vinter-OS i Stockholm. Men argumenten började slipas tidigt. Här är exempel från två av huvudpersonerna från gårdagens uppgörelse:

Det får inte ske på bekostnad av skattebetalarna och andra viktiga åtagande. Det är brist på idrottshallar, simhallar, ishallar och ridhus. För oss är det mycket viktigare än ett arrangemang som varar bara ett par veckor (Liberalernas Lotta Edholm den 3 februari 2016).

Jag har svårt att se att Stockholm skulle vara en klockren stad för vinter-OS. (Daniel Helldén, miljöpartist och trafikborgarråd).

Moderaternas företrädare Anna König Jerlmyr uttalades sig positivt vid den tidpunkten, även om hon betonade att partiet ännu inte har tagit ställning. Men det var då det. Nu säljer hon ut sin positiva tro på OS till Sverige för ett hyggligt arvode som finansborgarråd.

När nu Lotta Edholm har sagt nej antar jag att Stockholms idrottsrörelse kommer att översköljas av idrottshallar, simhallar, ishallar och ridhus. Något sådant stod dock inte i gårdagens politiska överenskommelse.

Liberalerna har i förhandlingarna säkert fått gott stöd för sin historiskt negativa linje av Miljöpartiet. Och så bra att ha någon att skylla på, när man ska motivera beslutet inför bl.a. de mycket välkända liberala idrottsledare som också fyller Stockholms Idrottsförbunds styrelse och valberedning. Där finns bl.a. liberalernas kommunalråd i Sundbyberg. Vilken möjlighet har Lotta Edholm gett liberalerna från andra kommuner i regionen att ge sin syn, innan hon gjorde tummen ned?

Så dödade fredagen den 12 oktober 2018 den nya majoriteten i Stockholm drömmarna i landets största folkrörelse. Och naturligtvis också de drömmar som finns i landet, speciellt i kommunerna runt Stockholm, i Åre, Falun och Sigulda i Lettland.

Har Sverige de kommunpolitiker i Stockholm som landets huvudstad förtjänar? Uppträder de kompetent och värdigt?

Och till sist. Nu är det dags att SOK, RF, Stockholms idrottsförbund och de andra distriktsförbunden kommer upp ur startgroparna och i hela landet genomför en kraftfull informationskampanj om fördelarna med OS och Paralympics till Sverige. Det behövs inte längre några statister i Ingmar Bergmans film ”Tystnaden.”

Det här inlägget postades i Liljegren om idrott. Bokmärk permalänken.

Ett svar till Ska stockholmspolitiker få döda svensk idrotts och hela landets drömmar om OS och Paralympics?

  1. Hasse Tapper skriver:

    Numera är som Förr.
    Speciellt i Stockholms Stadshus och för stunden beslutande politikers syn på idrotten förnekar sig inte. Numera är som Förr.

    Tänk att efter ett val till varje pris börja leta efter möjligheter att alliera sig med ”samarbetspartners” för att hamna på taburetterna där pengarna finns.

    Tänk att ha sådan kompetens inom olika ämnesområden att man under natten mellan en torsdag och fredag beslutsamt och tydligt kan plocka ut ett pågående projekt och kasta det i papperskorgen. I det här fallet Sveriges ansökan om vinter-OS 2016.

    Övervägt? Knappast!
    Seriöst? Knappast!
    Erfarenheter i mängd finns där idrotten speciellt i Stockholm hanteras som något som katten släpat in.
    Samtidigt används idrotten av samma politiker till att hyllas för sina fantastiska ideella insatser, sin sociala betydelse, sin medverkan till att ta hand om invandrade medborgare, sin …..

    Ett vinter-OS har en mångfald av positiva effekter för den ideella idrotten, för samhället, för medborgarna och speciellt för ungdomarna.

    Svensk Idrott har tidigare fått ett antal avslag på OS-ansökningar.
    Nu har ytterligare en ansökan lämnats in.
    Förutsättningarna är helt annorlunda både när det gäller ekonomin, geografisk spridning och användning av befintliga anläggningar.

    Självkritiska? Knappast!
    ”Om vara viljan finns” är brukligt att säga i politiska miljöer. Den självkritiska ”risken” finns inte. Här gäller det att kortsiktigt – i bästa fall fyra år – klamra sig fast vid sin politiska taburett.

    Inom idrotten har viljan allltid haft avgörande betydelse för att nå sina mål, antingen det är att få delta i ett OS eller att lära sig simma utan armar och ben.
    Den upptränade viljan har stora delar av medborgarna tagit med sig livet igenom.

    Hasse Tapper

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>