Svensk idrott – levande folkrörelse eller tondöv myndighet?

Remisstiden för Riksidrottsstyrelsens förslag inför RF-stämman med den sexiga titeln ”Remiss – Kriterier, villkor och anslutningsformer gällande medlemskap i RF och SISU”går ut den 6 februari. När jag läser den måste jag ibland nypa mej i armen. Skriften är så fylld med byråkratiska formuleringar ”uppifrån”, att det är lätt att tro att den organisation som har skickat ut den är Kungliga Riksidrottsverket. Jag blir ibland alldeles förstummad. I den skrift på 34 sidor som kan laddas ned på nätet är tre sidor helt tomma (sidorna 4, 11 och 13). Ärligt talat önskar jag att alla de 34 hade varit tomma. Jag ska berätta varför. Men låt mej börja med lite historia.

Så här skriver Johan R. Norberg i det praktfulla bokverket ”Ett idrottssekel”, som kom ut vid RF:s hundraårsjubileum 2003:

”Det riksförbund som såg dagens ljus 1903 hade ovissa framtidsutsikter. Vid bildandet bestod det av endast 35 föreningar och cirka 2 000 medlemskap.”

Med detta vill jag visa för dem som verkar ha glömt bort sin historia, att den svenska idrotten organiserade sig ”underifrån”, därför att föreningarna bl.a. ville tävla mot varandra och sprida den goda idrotten till fler. Man ville ha en central organisation för att klara av de uppgifter som krävde en nationell samordning. Så började bygget av en av världens starkaste folkrörelser.

Rapporten – en bakgrund

Bakgrunden till rapporten är enkel och kan göras kort. Flera ”nya idrotter” vill komma med i RF och få del av stödet. Att vara med i RF är också en förutsättning för den idrott som vill ha stöd från kommuner och landsting.

Det första syftet är att göra svensk idrott till en ännu mer ”öppen idrottsrörelse”, som släpper in nya idrotter och fångar nya ungdomar i en ny tid. Det är naturligtvis alldeles utmärkt.

Det andra syftet är att skapa ”starka medlemsförbund”. 

Stora medlemsförbund är enligt rapporten också starka medlemsförbund. De förväntas kunna ”uppfylla de åligganden som idrottsrörelsen har fastställt och ha kraft att arbeta med förbundets och dess föreningars utveckling i linje med idrottsrörelsens gemensamma strategiarbete.” I en fotnot berättas, att ”åliggandena består av 13 punkter som ett SF ska uppfylla. Dessa listas och beskrivs närmare…”

Slå vakt om självständigheten!

Nu vill jag berätta en hemlighet. Ingen gång under mina 16 år som ordförande i Svenska Fäktförbundet har jag studerat denna lista. Och som ofta anlitad årsmötesordförande hos SF vill jag också berätta, att jag aldrig har hört någon prata om den.

Jag ser med stor skräck framför mej, att svensk idrott får en situation, där RF försöker styra SF med hjälp av 13 olika stödformer, som anknyter till de 13 punkterna. Då skulle siffran 13 verkligen göra skäl för beteckningen ”olyckstal.”

Allt detta ligger nämligen i farans riktning. Under rubriken ”Mer målstyrt SF- och IF-stöd” skrevs i RF:s strategidokument att ”en större andel av fördelningen av statens stöd till idrotten baseras på kvalitativa mått kopplade till de övergripande målen”.

Det är, när jag läser sådant, som jag brukar ställa frågan, om idrottsrörelsen också får syssla med idrott.

Tyst i klassen

Nu kanske någon kan komma och säga, att den här synen är förankrad i svensk idrott. Det är naturligtvis struntprat. Jag upplever istället en stor vrede över den alltmer tydliga anpassningen och den alltmer försvagade självständigheten.

Efter en lång diskussion om ”Strategi 2025” med remisser och konferenser samlades RF-stämman 2017 för att fatta beslut. Protokollet är nästan patetiskt. Vi kan läsa på första raderna, att Tommy Ohlström, RS, föredrog ärendet och yrkade bifall till RS förslag.

Efter beslutsraderna kommer följande upplysning:

”I debatten deltog: Tommy Ohlström, RS (1)”

Det var väldigt tyst i klassen. Inte ett enda inlägg från något ombud om svensk idrotts stora framtidsfråga. Enighet på varje punkt? Ska vi slå vad?

Sämre för ”de mindre”

Men nu tillbaka till stödet.

Den välkomna förändringen mot öppenhet behöver ju inte alls ske på ett sätt så att nuvarande medlemmar kastas ut. Det är nämligen vad som föreslås för de två förbund som har färre än 25 föreningar.  Enligt RF:s verksamhetsberättelse för 2017 är det Bob och rodel och Landhockey.

Ytterligare sju förbund ska kallas ”mindre medlemsförbund”. De har färre än 50 föreningar. De ska enligt förslaget få ett s.k. anpassat stöd, d.v.s. sämre än ”större medlemsförbund”, som ska ha minst 50 föreningar. Det här betyder att ytterligare sju förbund kan förvänta sig ett sämre stöd (Dragkamp, Racerbåt, Issegling, Base- och softboll, Biljard, Dövidrott och Squash). Och många förbund med strax över 50 föreningar kommer att känna en gnagande oro för framtiden. Sex förbund finns mellan 50 och 60. Ett av dem är Fäktning, där jag lämnade ordförandeposten 2017 efter 16 år.

Med hjälp av mindre stöd och byråkratiska metoder ska alltså RF få SF att växa. Vad är det för fel på kriterierna för det ordinarie SF-stödet? Det förbund som idag har många föreningar, många medlemmar, många lokala aktivitetstillfällen och många s.k. lärgruppstimmar i SISU får högre RF-stöd än det som har sämre nyckeltal. Varje ledning i specialförbunden är medveten om detta. Många förbund arbetar också systematiskt för att förbättra de nyckeltalen.

Varför fly, när man kan fäkta?

I Fäktförbundet arbetade vi metodiskt med bl.a. beslut om nyckeltal vid årsmöten. Det gav ju högre stöd. Antalet aktivitetstillfällen för det lokala aktivitetsstödet t.ex. ökade från 77 942 år 2009 till 106 338 år 2016, eller med 36 procent. Det är löften om långsiktighet som är förutsättningen för att specialförbunden ska ha anledning att målmedvetet arbeta med strategier som kraftigt förbättrar nyckeltalen.

Så här skrev vi en verksamhetsberättelse:

”Om svensk idrott hade ökat barn- och ungdomsaktiviteten som svensk fäktning skulle antalet deltagartillfällen 2015 ha varit 68 842 000 istället för 57 494 000”.

Minskade statsanslag och ökade personalkostnader

Det finns anledning att tala klarspråk. Det finns ett stort motstånd mot att släppa in nya förbund. Och det är inte underligt. Varje deltagare på en RF-stämma ser ju varje nytt förbund som en konkurrent om pengarna. Den första vägen till framgång borde då vara att försöka få fram mer resurser till specialförbunden.

Låt oss börja med statsanslaget. Under åren 2008 – 2016 minskade det totala statliga stödet till idrotten från 1 982 miljoner kronor till 1 902 miljoner kronor. En unik företeelse i relationen mellan staten och idrotten, sedan det första statliga generella idrottsanslaget på 100 000 kronor infördes 1913 i glädjeyran efter OS i Stockholm 1912.

När krubban blir tom bits hästarna. Och framför allt vill de inte släppa in några nya i stallet.

Men också RF:s egen organisation konkurrerar med SF om statsanslaget. Jag roade mej med att titta på hur antalet anställda på RF-kansliet har utvecklats. 2010 fanns 94 enligt RF:s verksamhetsberättelse. 2017 fanns 112, en ökning med 19 procent. Hur är detta möjligt i en tid, då statens anslag minskar? Det finns således flera förklaringar till att krubban är tom.

Fäktförbundet skrev så här i en motion till 2013 års RF-stämma:

”RF:s personalkostnader har ökat ännu mer än antalet anställda. Kostnaderna var enligt verksamhetsberättelsen 49, 8 Mkr år 2005. 2011 var motsvarande kostnader 69, 0 Mkr, en ökning på sex år med hela 39 procent!”

Detta ledde till att mycket damm rördes upp. Ledningen på den tiden uppträdde som om ökningen av personalkostnaderna var en nyhet. Är dagens siffror en nyhet också för den nuvarande ledningen? Och hur kan kostnadsökningen motiveras, så att den kan accepteras av SF som har mycket svårt att få pengarna att räcka till under senare år?

Har storleken betydelse?

Kärnan i rapporten med den sexiga titeln är denna:

Utgångspunkten i arbetet med mindre förbund är att växa. Ett förbund kan växa organiskt eller genom att gå samman med ett annat förbund….Förbundets stöd är då anpassat för denna process och målet är att inget förbund ska ha färre än 50 föreningar.”

Det knottrar sig på ryggen, när jag läser ”förbundets stöd är då anpassat”.Jag ser framför mej mängder av godtycke, långa dialoger med RF-anställda och framgång för dem som producerar flest papper, i första hand till glädje för svensk skogsindustri. Vi har redan nog av detta med olika riktade stöd från RF.

Men det är här det blir riktigt allvar. De vi har valt till RF:s ledning skickar ut ett papper, där man utan någon som helst analys berättar, att svensk idrott har större möjligheter i framtiden, om förbunden är få och stora. Detta är ju en sensationell nyhet i Folkrörelsesverige.

Detta trodde många parti- och fackföreningsledare också för ett antal år sedan. Och så började man styra och ställa, göra det lilla som fungerade stort, ökade avståndet och byggde upp en kraftfull centralbyråkrati.

Är de stora bättre än de små? Att kunna svara på den kärnfrågan borde vara ett minimikrav på en Riksidrottsstyrelse, som med hjälp av ett stort kansli skickar ut ett dokument som orsakar så mycket oro hos många.

Jag roade mej med att sammanställa det för mej viktigaste nyckeltalet i svensk idrott, antalet lokala aktivitetstillfällen. Tyckte faktiskt att det var väl så viktigt som antalet föreningar. Det ger ett mått på hur vi lyckas engagera ungdomarna. För några år sedan höjdes åldern från 20 till 24 och gav en extra puff uppåt för de flesta. För RF totalt ökade antalet lokala aktivitetstillfällen därmed från 54 766 054 till 58 677 630 mellan åren 2009 och 2016 (+ 7 procent).

De nio hotade SF, vars föreningstal var lägre än 50, visade sig vara riktigt duktiga. Sju av nio hade ökat, fem av dem över genomsnittet.

Hur såg det då ut för till för de nio största? Där hade sex av nio ökat detta viktiga nyckeltal. Men endast tre av dem låg över RF:s genomsnitt. Ridsport, på fjärde plats 2009, har förlorat mest, eller 688 306 aktivitetstillfällen, från 3 330 957 till 2 642 651 (- 21 procent). Det är lika mycket som om tio förbund av Rugbys storlek hade avvecklat verksamheten. Tennis, på nionde plats, har avvecklat drygt två cykelförbund 2009 – 2016.

Hoppsan! Storleken hade inte riktigt den betydelse som RF:s ledning hade trott och glömt kontrollera, innan pappren skickades ut. Därmed skjuts i praktiken hela förslaget i sank.

Vad kan göras?

Det här håller på att gå riktigt galet. Och jag funderar, precis som många andra, på vad som kan göras. Mitt förslag är att låta nuvarande kriterier i stort sett vara oförändrade. Låt de SF som redan är med i RF vara kvar. Och sänk trösklarna rejält för dem som vill komma in. Då tror jag att svensk idrott blir både mer öppen och mer framgångsrik. Och mängder av förbund kan arbeta med utveckling utan en gnagande oro.

Förbättra det idrottspolitiska arbetet, brett och tillsammans med mängder av förbundsföreträdare, så att statsanslaget ökar!

Håll tillbaka de centrala kostnaderna!

En viktig sak är naturligtvis de val som ska ske på RF-stämman i vår. Jag känner många i den nuvarande ledningen som utomordentligt kloka. Men tillsammans ger de, i den här frågan åtminstone, mer ett intryck av idrottsledarskapets lättmatroser.

Ibland får jag frågan om personer. Jag brukar då svara som en av mina stora politiska favoriter, tidigare kultur- och utbildningsministern Bengt Göransson, gjorde under den värsta Juholtröran i socialdemokratin. Han fick frågan ”Vem vill du ha som partiledare?”Bengt tänkte en stund och svarade: ”Jag hoppas det blir en socialdemokrat.”

Jag hoppas vi får alltfler erfarna och kompetenta idrottsledare i ledningen för en av världens starkaste folkrörelser. Det är den verkligen värd.

Det här inlägget postades i Liljegren om idrott. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>