”De tvingade mig att avgå,”sa hon. ”Ett våldsamt övergrepp. Ett nederlag för kvinnorna, för simningen, för yttrandefriheten och för hur vi ska förhålla oss till varandra i svensk idrott,”svarade jag.
På morgonen talade vi i telefon med varandra. Med gråten i halsen berättade Ulla vad som hade hänt. Samtidigt tackade hon för det stöd hon hade fått av mej. ”Tack Ulla! Vad ska man ha vänner till, om de inte ställer upp, när det blåser?”, sa jag.
Den Ulla jag talar om är Ulla Gustavsson, Simförbundets ordförande fram till idag. Hon fick idag avgå som ordförande och ersattes av vice ordföranden fram till stämman 2020. Nu ska jag berätta hur det gick till. Och när jag går tillbaka och funderar, kommer jag allt mer att tänka på ordspråket ”den som har hård hud behöver ingen ryggrad. ”Ulla har ryggrad.
Det började med att Ulla på sin Facebooksida upprördes av en bild, som Västerbottens Idrottsförbund hade lagt ut. Den föreställde en liten flicka i slöja, som låg och sköt med ett gevär. I Aftonbladet sa Ulla bl.a. följande den 11 februari:
”Slöjan är ett religiöst, politiskt och sexistiskt plagg. I Riksidrottsförbundets värdegrund är jämställdhet viktigt och slöjan står för något annat. När sådana bilder visas normaliserar de förtrycket”.
Bilder på flickor i slöja normaliserar slöjan och gör den till vilket klädesplagg som helst. Slöjan blir ett vanligt klädesplagg först den dagen, då ingen flicka eller kvinna blir fängslad, misshandlad eller dödad för att hon inte bär den. Vi måste försöka säga detta på ett sådant sätt, att den flicka som vill eller tvingas bära slöja ska känna sig välkommen, känna glädje, värme och trygghet i våra föreningar.
Även jag kom till tals i artikeln och sa bl.a. det här:
”Man kan tro att det är en rekryteringsannons för en militant organisation. Någonstans har det brustit totalt i omdömet”.
I samma tidning, samma dag, säger RF:s ordförande Björn Eriksson så här:
”Det vore bättre med en bild på en slöjklädd basketspelare. Kombinationen slöja och gevär är ”inte den bästa fingertoppskänslan.”
Nu fortsatte dramat. TV bjöd in till debatt i Aktuellt mellan Ulla Gustavsson och RF:s ordförande Björn Eriksson. Redan under tidig kväll gjorde man reklam för händelsen.
Ulla kom dit, tror jag, i tron att hon och en vän i idrotten skulle samtala om hur man tillsammans skulle hantera en väldigt svår och känslig fråga. Björn Erikssons ambition verkade vara att knäcka Ulla. Det lyckades han inte med. Den lugna Ulla fick mycket sympati. Signalerna om detta var många, bl.a. från några av mina döttrar.
RF:s ordförande Björn Eriksson svarade så här vid det tillfället om bilden (SVT Sport):
”Jag står fast vid att det är dålig fingertoppskänsla. Jag hade valt en annan bild. Vapen och slöja för tankarna till IS.”
Bilden togs bort. Och det var enligt RF:s ordförande ett riktigt beslut. Annars hade den väl fått ligga kvar. Någon uppskattning eller tackkort från RF förväntar sig inte de enskilda idrottsledare som påtalade frågan om den omdömeslösa bilden. En av dem var jag.
Om Björn, RF och deras informationsavdelning hade haft lite ”fingertoppskänsla”, hade de naturligtvis tagit initiativ till ett möte med Ulla. Då hade de båda i debatten kunnat berätta om sakfrågorna och hur vi ska bli ännu bättre på att få med flera barn och ungdomar i idrotten. Om detta skrev Björn Eriksson i en debattartikel i Aftonbladet igår. Han beskrev hur vi försöker öppna dörrarna för alla de barn och ungdomar som kommer från andra länder. Vi lyckas fint. Svensk idrott är naturligtvis en av de allra bästa vägarna för att komma in i vårt samhälle. Men vi kan göra ännu mer.
Som ordförande i RF borde Björn Eriksson ha stannat där, vid sakfrågan. Men han kunde inte glömma bilden, som han för några dagar sedan hade dömt ut och tagit bort. Så här skrev han: ”För mej handlar denna bild om glädje och inkludering.” Plötsligt hade den bild, som enligt Björn hade fört tankarna till IS, blivit glädje och inkludering.
Bilden, och Ullas och min reaktion på det olämpliga i att publicera den, hamnade återigen i fokus.
Björn artikel delades, med uppmuntrande tillrop, på nätet av bl.a. anställda inom RF. Så engagerades många för att tycka rätt om en bild. Självfallet bidrog insatserna till att mala ned Ulla Gustavsson.
Några specialförbund har till RF-stämman i vår skrivit motioner om vad som bör vara RF:s uppgifter. Att mala ned förbundsordföranden bör inte finnas på den listan. Men det skulle inte förvåna mej om man idag ”firar segern” i RF-huset.
Egentligen hade kanske inget av detta sorgliga för idrottsrörelsen ha behövt hända, om Riksidrottsstyrelsen och RF-kansliet hade gjort det de ska.
Vid Riksidrottsmötet 2017 fick Riksidrottsstyrelsen i uppdrag att ta fram en gemensam policy för bl.a. ”huvudklädsel” och religiösa symboler. Någon sådan policy har inte kommit.
I en rörelse, där det är högt i tak, är det väl rimligt att vi har olika meningar, innan vi bestämmer oss för principerna. Mina drömmars idrottsrörelse är fri från religiösa symboler, oavsett om vi talar om slöjor, om judiska kippor, stora kors eller korstecken som görs i tid och otid. Alla drömmar blir inte verklighet. Men jag fortsätter att drömma min dröm.
Så här skrev jag idag till en god vän som också är förbundsordförande i svensk idrott:
”Hej! Idag tvingas Ulla avgå som ordförande i simningen, sedan hon gett sig iväg i slöjdebatten utan att förankra i styrelsen. Hon manglades i TV av Björn Eriksson, som enligt beslut på RIM 2017 skulle ta fram riktlinjer. Det har inte skett.
RF:s tunga och överbefolkade artilleri har nu knäckt en lysande idrottsledare.
Passa dej! Nästa gång kan det vara din tur.”
Jag är fullkomligt tillintetgjord av hur snabbt det näst intill totalitära åsiktsförtrycket krossat svensk frihetlig debatt. Är detta mitt land? Där en erfaren och dokumenterat skicklig ledare, som Ulla Gustavsson, tvingas avgå för ett par sanningar om ett religiöst kvinnoförtryckande plagg. Ett plagg som kvinnor i Iran går i fängelse för att få slippa. Jag är beredd att gå till torgs för att stötta Ulla Gustavsson och det fria ordet, någon mer?