I skuggan av debatten om den RF-bild som visade en pojke och flicka med skjutvapen svart- eller kanske, rättare sagt, brunmålades jag av några artiklar i DN av Niklas Orrenius och Erik Helmerson. Jag är ju, som alla som känner mej vet, lite ovan i rollen som rasist. DN gjorde då den här fina intervjun, när jag berättade om det ”karaktärsmord” jag hade utsatts för. Starkt gjort av DN.
”Debatten om slöjan inom idrotten ledde till att Simförbundets ordförande fick sparken och till att Riksidrottsförbundet tog bort en bild på en flicka med slöja från sin hemsida. Nu vill tidigare idrottsledaren Lars Liljegren, som även han kritiserats för sina uttalanden om slöjan, nyansera och fördjupa diskussionen.
Av Juan Flores
Lars Liljegren menar att hans uttalanden i Aftonbladet som DN:s Niklas Orrenius refererade till i en krönika inte återspeglar hur komplicerad slöjfrågan är, eller hans egen inställning till invandring, integration och idrottens roll i detta.
Nu får han mycket ryggdunkningar från ett håll som han inte vill ha: de främlingsfientliga.
– Det finns nog få idrottsledare som lagt ned lika mycket ideell tid som jag på att bekämpa rasism. Det är de som tidigare hoppat på mig när jag försökte bekämpa rasismen som hyllar mig nu, de som inte vill att det ska komma några alls från andra länder. Det gör mig förtvivlad att vi öppnar för de krafterna genom att den här diskussionen uppstår, säger Lars Liljegren till DN.
Han har tidigare haft uppdrag för Riksidrottsstyrelsen, Stockholms idrottsförbund, Fäktförbundet, Handbollförbundet och Stockholms OS-kampanj.
Stormen började med en bild på Riksidrottsförbundets hemsida, med två barn som får prova på skidskytte. Barnet närmast kameran bär slöja. Simförbundets ordförande Ulla Gustavsson kritiserade bilden kraftigt, eftersom hon menade att slöjan står för kvinnoförtryck och hedersvåld, och att RF genom att visa bilden normaliserar och legitimerar detta.
Lars Liljegren – och även senare Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson – fick andra associationer av bilden, slöjan och vapnen förde tankarna till terrorism och IS-propaganda, menade de.
Att bilden senare togs bort från Riksförbundets hemsida visar, tycker Lars Liljegren, att han fick stöd för sin tolkning att bilden var problematisk.
Lars Liljegren säger att han inte har några bra svar på när slöjan kan förekomma på bilder inom svensk idrott.
– Det är klart att tjejer som har slöja och idrottar måste få förekomma på bild som alla andra, annars riskerar vi att tappa dem från idrotten, en redan svag grupp, säger han.
Samtidigt menar han att det slöjan står för är oförenligt med idrottens värderingar om bland annat lika värde, och han vill ”med all kraft berätta att slöjan inte är vilket klädesplagg som helst”.
– När kvinnor världen över inte längre mördas och misshandlas för att de inte bär slöja, då kanske slöjan blivit vilket plagg som helst. Det finns naturligtvis de som har slöjan frivilligt, men själva poängen är att de ska få välja när de blir myndiga. Jag konstaterar att de som hävdar att slöjan är frivillig, de har glömt att kvinnor mördas och misshandlas för att de inte bär den, säger han till DN.
Därmed blir frågan om vilka bilder som publiceras av idrottsförbunden av bilder på tjejer med slöjor känslig, eftersom det kan uppfattas som att man ställer sig bakom bruket av slöja och normalisera det, menar Lars Liljegren.
Var man drar skiljelinjen vet han inte riktigt, det är en svår fråga.
– Det viktiga är att man kritiserar slöjan, inte de små tjejer och barn vi talar om, så att vi inte pekar ut de barn som tvingas bära den, det vore förskräckligt. Det här är svårt, säger han.
Lars Liljegren säger att han har en dröm om en ”annorlunda idrott”, där idrotten befriats från religiösa symboler.
Korset, kippan, slöjan – det hör inte hemma i idrotten menar han. I respektfulla samtal mellan idrottsledare och föräldrar ska man försöka påverka de senare att låta barnen slippa slöjan, menar han.
I en krönika på sin blogg beskriver han en tänkt framtid där två svenska tjejer, en med och en utan slöja, så småningom tar medalj på ”OS i Los Angeles 2024”.
Där skriver han om den påhittade tjejen ”Amira”, från Irak.
”Jag tror att Amira, och inte minst Amiras föräldrar, tidigt av duktiga kanotledare fick lära sig den svenska idrottsrörelsens värdegrund. Den säger bl.a. att alla som vill ska kunna vara med, oavsett nationalitet, etniskt ursprung, religion, ålder, kön eller sexuell läggning.”
Så småningom väljer Amira i berättelsen att ta av sig slöjan.
”Visst var det svårt för Amira ibland. Hennes föräldrar hade i början svårt att ta till sig, att Amira och alla hennes kanotvänner var tillsammans på kvällarna och badade tillsammans på kanotlägren. Men de kände att det blev rätt. Amira, deras ögonsten, var lycklig i det nya landet. Och därmed var de nöjda. Svårast var det att släppa kravet om att Amira skulle ha slöja, och hon fick nu välja själv om och när hon ville ha den. Det blev inte så ofta. Pappa blev inte så besviken. Även han insåg, när allt kom omkring, att slöjan egentligen var en symbol för kvinnoförtryck. Och efter flera samtal med ledarna i kanotklubben tog han till sig, att det var rimligt att kvinnor, inte endast män, fick välja vilka kläder de bar.”
Att Amira skulle välja att fortsätta bära slöja är något som Lars Liljegren inte hoppas.
Lars Liljegren är också starkt kritisk till att Riksidrottsförbundet inte tagit tag i frågan och utfärdat generella riktlinjer om hur man ska förhålla sig till slöjbärandet inom idrotten.