SISU Födelsen

– Den plågsamma historien om idrottsrörelsens studieförbund

Del 1 Födelsen

Så var det dags igen.

Det var tänkt att jag skulle vara mötesordförande vid Stockholms Idrottsförbunds och SISU Stockholms gemensamma stämma den 16 mars. Det skulle bli den 35:e i rad, först 23 som ordförande och därefter 12 ytterligare i kombinationen heders- och mötesordförande. Nu blev det inte så. Skälen till det behöver vi inte fördjupa oss i. Åtminstone inte nu. Men när jag läste handlingarna tänkte jag på en historia som jag hörde i min ungdom, då jag bl.a. på SSU-kurser försökte lära mej den grundläggande mötestekniken.

Året var 1964. Svenska Gjutareförbundet skulle läggas ned och uppgå i Svenska Metallindustriarbetareförbundet. Mötesordförande med ansvar för att klubba beslutet om nedläggning var gjutarnas avdelningsordförande i Eskilstuna.

När han kom till den avgörande punkten och förutsattes fråga mötet, om den avdelning som han hade tjänat så länge skulle läggas ned och uppgå i Metall, höjde han klubban, tittade tårögd ut över församlingen och sa på brett eskilstunamål:

”Mäktiga präktiga Metall. Aldrig i helvete!”

Och så lämnade han ordförandepodiet utan att slå klubban i bordet.

Likvidation av SISU

Detta kunde faktiskt ha hänt på stämmorna, om jag hade varit ordförande. I handlingarna till de båda stämmorna, det är ju två formellt olika organisationer men med gemensamma styrelser och kanslier, läste jag detta i SISU:s dagordning:

”Styrelsens förslag om likvidering av SISU Idrottsutbildarna Stockholm inklusive förslag om disponering av SISU Idrottsutbildarna Stockholms överskott.”

Dessa s.k. likvideringar sker i samtliga RF- och SISU-distrikt under våren. I praktiken betyder det, att den sista spiken slås i den kista som nu kommer att föra det en gång självständiga idrottens studieförbund SISU till den sista vilan. Jag ska försöka berätta lite om födelsen, den lyckliga ungdomen men också om den långa och svåra sjukdomstiden och den till synes oundvikliga döden.

Varför ett eget studieförbund?

I boken ”Idrott i rörelse” (Liber 1985) sammanfattade dåvarande utbildningschefen på RF, Bengt Wallin, och jag de argument som vi under många år hade haft för ett självständigt idrottens studieförbund. Vi hämtade bl.a. kraft i legendariske idrottshistorieprofessor Jan Lindroths avhandling ”Idrottens väg till folkrörelse” från 1974. Han såg ett antal sidor som gjorde idrotten olik andra folkrörelser. En var den bristande självständigheten. Ett starkt stöd från stat och kommun kunde leda till en allvarlig styrning av folkrörelsen och folkrörelsens mål och ambitioner. En annan var avsaknaden av ideologisk debatt, något som andra folkrörelser stimulerade genom sina egna studieförbund. Bengt och jag skrev bl.a. så här i boken:

”Visst kan vi visa upp mängder av fina exempel på samarbete mellan idrottsrörelsen och de nuvarande studieförbunden. Men inget kan uppväga den kraft som själva känslan av att arbeta för den egna folkrörelsens mål kan ge. Den levande folkrörelsen idrotten vill nu också kunna använda liknande inneboende krafter.”

Motiven för att bilda SISU 1985 var många.

Att förstärka utbildningen var en prioriterad uppgift. En förstärkt utbildning skulle medverka till bättre ledarrekrytering, bättre ledare och ledare som engagerade sig allt längre.

Ett eget självständigt studieförbund, precis som övriga folkrörelser hade, skulle bidra till ökad kompetens och nya nätverk, därför att idrottsrörelsen skulle få tillgång till en ny arena, studieförbundsvärlden, och där få impulser och intryck.

På denna nya arena fanns också ekonomiskt stöd från stat, landsting och kommuner. Den möjligheten ville också idrottsrörelsen få.

Ett studieförbund skulle kunna stärka idrottens egen identitet, bygga upp idrottens ”själ” och medverka till att rörelsen skulle bli ännu mer än ”bra i idrott.” Folkbildning och samlade gemensamma erfarenheter skulle göra idrottsrörelsen till en ännu starkare kraft i samhället och ge idrottsrörelsen den plats den förtjänade.

Ungefär så tänkte vi.

Nya ledare som tänkte mer…

Till SISU rekryterades mängder av nya förtroendevalda, och även tjänstemän, ofta från samhällets utbildningssektor, ledare som inte tidigare hade varit engagerade på den nivån. ”Fler ska tänka mer”,var devisen vid genombrottsåren. Den är angelägen även idag.

Vår glädje kände inga gränser, när SISU arrangerade den första stämman som eget studieförbund. Ordförande blev Karl Frithiofson, också ordförande i Riksidrottsstyrelsen. Studieförbundet förste rektor blev utbildningschefen på RF, Bengt Wallin. Själv valdes jag också in i den första SISU-styrelsen. Självständiga kanslier byggdes upp både centralt och i distrikten för de nya pengar som kom från stat, landsting och kommuner. Och kanslierna leddes av självständiga styrelser både centralt i och i distrikten.

Det var faktiskt en tanke med detta. Det markerade också studieförbundets självständighet i förhållande till RF-familjen. Den kraftfulla folkrörelsen behöver arenor för diskussion och debatt. Där skulle råda ”tankens frihet” för att uttrycka sig högtidligt. Studiearbete där både centralorganisationens mål och vägarna till målet diskuteras och ifrågasätts. För mej, som nästan är född i en ABF-cirkel, var det naturligt att se hur det gick till i de politiska partierna och i deras respektive studieförbund.

SISU:s plats i utbildningshistorien

Jag valdes in i Riksidrottsstyrelsen 1987, två år efter valet till förbundsordförande i Stockholms Idrottsförbund, och lämnade samtidigt SISU:s styrelse. Det gjorde också Kalle Frithiofson 1991. Därmed markerades självständigheten också på det personliga styrelseplanet.

Jag fick aldrig höra det anförande som jag hade hoppats att den svenska utbildningsministern skulle hålla vid en inledning av SISU-stämman. Ungefär så här skulle det låta:

”Det nya idrottens studieförbund ger helt nya möjligheter att nå tusen och åter tusen idrottsledare. De kommer att genom sin första studiecirkel i det de älskar allra mest, idrott, att bli ännu bättre som idrottsledare. Men de kommer också att få ett nytt och stort intresse för studier och folkbildning. Kanske visar det sig, när landets utbildningshistoria skrivs, att SISU blev inkörsporten för många till nya utbildningar, helt vid sidan av idrotten. Genom idrottens utbredning bland barn, ungdom och föräldrar, inte minst med utländsk bakgrund, visade det sig också att SISU medverkade till en näst intill oöverträffad integration.”

Del 2 Sjukdomen. Publiceras omkring den 15 mars

Del 3 Döden. Publiceras omkring den 18 mars

Det här inlägget postades i Liljegren om idrott. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *