Vilka ska leda svensk idrott?

Häromdagen kom ett mail från en god vän, en av svensk idrotts mest erfarna ledare. Under många år har han varit en hårt arbetande ordförande, utan ersättning, i ett mindre förbund. Så här skrev han:

”Var på ordförandeträff med RF i Stockholm igår. Träffade valberedningen vid ett möte efter träffen där vi fick höra att Björn Eriksson avgår vid nästa RIM.

Vad ska det vara för profil på kommande ordförande? Vi behöver en ordförande med kunskap och erfarenhet som jobbar för hela idrottsrörelsen, inte bara för de stora förbunden”.

Den inställningen är inte svår att förstå. Framförallt inte för den som har ett femtonårigt perspektiv. Riksidrottsledningar har under många år ägnat sig åt allvarliga dikeskörningar. Förklaringarna har varit många genom åren. Brist på kunskap och erfarenhet. Onödiga organisationskrig med SOK istället för hårt arbete med det man är satt att sköta. Men också brist på inlevelse i olika förbunds villkor.

Att återigen få upp svensk idrott ur diket kommer att kräva ett helt annat ledarskap än det svensk idrott har haft under 15 år. Bekymren är många. En kompetent ledning saknas. Det handlar inte endast om den framtida ordföranden.

Trist utveckling

Under åren 2008 – 2014 minskade det totala statliga stödet till idrotten från 1 982 miljoner kronor till 1 866 miljoner kronor.  2020 är stödet 1 974 miljoner. Idrotten får åtta miljoner mindre nu än 2008!

Basstödet till specialförbunden var 330 miljoner kronor 2016 och lika stort 2018. Under samma tid ökade RF:s personalkostnader med 17 procent, från 88 196 000 kronor till 102 951 000.

Idrottens ställning i samhällsdebatten har försämrats kraftigt. Knappast någon regeringsförklaring har innehållit idrott. Och den s.k. Jöken, uppgörelsen mellan regeringspartierna och mittenpartierna från januari 2019, innehöll 73 (!) punkter. Ingen enda om idrott.

Riksidrottsstyrelsen har tagit initiativ till att mindre förbund ska slå sig samman. De förbund som inte uppnår de nya gränserna för antalet föreningar eller antalet medlemmar kommer att kastas ut eller få ännu lägre stöd. Många av de mindre plågas och knyter näven i fickan.

Samtidigt som de mindre förbunden känner sig svikna, har också de större känt sig främmande i RF-familjen.

Vad fan får vi för pengarna?

Sex stora förbund (ishockey, handboll, fotboll, basket, simning och bandy) skrev en motion till RF-stämman i våras. Den hade den svårtolkade rubriken ”En slagkraftig organisation på central och regional nivå med idrotten i fokus.” Men egentligen kunde rubriken ha varit Leif Östlings klassiker: ”Vad fan får jag för pengarna?” Eller rättare sagt, vad får vi för de pengar RF-kansliet behåller?

Även om motionen var mycket allmänt skriven, är det ingen hemlighet vad den handlade om. Det var en kritik mot alla de ”politiska beställningar” som regering och riksdag gjort. Det kallas ”skolsatsning”, ”etableringsstöd för nyanlända”, ”idrottsaktivitet för äldre” och mycket annat. När jag själv räknade, fick jag ihop 130 miljoner kronor per år, som svensk idrott, om ledarna själva hade fått välja, skulle ha använt på ett helt annat sätt. De miljonerna hade gjort stor nytta i många förbund.

Motionen är också ett underbetyg till dialogen mellan förbunden och RS och en speciellt allvarlig knäpp på näsan för de två företrädare för fotboll och ishockey som finns i Riksidrottsstyrelsen. Båda har sedan något år lämnat styrelserna i sina respektive förbund.

Det är ingen hemlighet att flera stora förbund med stora kommersiella intäkter nu på allvar diskuterar om man ska ta ett ansvar och engagera sig bättre i RF-diskussionen eller mer eller mindre klara sig utan RF.

Fler än ordföranden…

Det är en svag och tilltufsad central idrottsledning med lågt förtroende som ska ersättas på RF-stämman 2021. Vad bör vi ställa för krav på dem som är med i Riksidrottsstyrelsen, inte endast på ordföranden?

I tolv år var jag själv med där. En stor andel av oss var på den tiden förbundsordföranden i special- eller distriktsförbund. Vi försökte verkligen anstränga oss för att inte skapa konflikter mellan förbunden. Kanske lyckades vi inte till fullo.

Den som är med i RS bör helst vara förbundsordförande. Då är det naturligt att tvingas ta ansvar för vad besluten betyder i praktiken. Då kan förbund och riksidrottsledning hålla ihop.

Tillräckligt många bör också ha eller ha haft en tung position i distriktsförbunden eller i specialidrottsförbundens distrikt. Då vet man vad kraftfulla distrikt med god ledning kan uträtta. Då är det inte troligt att RF-distrikten reduceras till centralstyrda regionala kontor, istället för att vara aktiva organisationer som leds genom årsmötesbeslut av specialförbundens regionala organisationer. Detta elände har tyvärr redan skett.

En RS-ledamot bör också vara en aktiv deltagare i idrottsdebatten, offentligt slåss för bl.a. idrottsrörelsens ställning och självständighet. Det är rimligt att RS-ledamöter både kan och vill skriva och tala offentligt. När såg ni något offentligt, eller hörde något, från nuvarande RS-ledamöter? Då undantar jag ordföranden. Men hans viktiga framträdanden, t.ex. i TV om OS till Sverige, lämnar en del övrigt att önska. Hans förberedelser stod inte i relation till det saftiga heltidsarvodet.

Lättmatroser och idrottsledare

Idrotten är på många sätt rättvis. Resultat i mål, meter och sekunder är sättet att mäta framgång. Det är rimligt att den som väljs in i RS också har en bakgrund som framgångsrik idrottsledare, en bedömning där siffrorna för den egna organisationen är viktigare än ljudvolym och ordkaskader. Inte minst viktigt är nytänkande med gott resultat.

Den yttersta ledningen i svensk idrottsrörelse är inte är något för ledarskapets lättmatroser.

Ibland får jag frågan om personer. Jag brukar då svara som en av mina stora politiska favoriter, tidigare kultur- och utbildningsministern Bengt Göransson, gjorde under den värsta Juholtröran i socialdemokratin. Han fick frågan ”Vem vill du ha som partiledare?” Bengt tänkte en stund och svarade: ”Jag hoppas det blir en socialdemokrat.”

Ursäkta, men jag har hittills glömt det viktigaste.  En av världens starkaste folkrörelser behöver modiga och kunniga idrottsledare i ledningen. Någon av dem ska vara ordförande och lagledare.

Det här inlägget postades i Liljegren om idrott. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *