Har den svenska idrottsmodellen havererat?

(Artikel ur Svenska idrottshistoriska föreningens medlemsblad SVIF-nytt, nr 2 2017)

I april 2017 presenterade kulturutskottet sin utvärdering ”Statens idrottspolitiska mål – en uppföljning med inriktning på barn och ungdomar.” Den viktigaste slutsatsen var, ”att det behövs en översyn av statens stöd till idrottsrörelsen.”

Efter en kort men artig hyllning till idrotten som självständig folkrörelse väller kritiken fram. Det finns en stor skillnad mellan idrottens vision och praktik.  Aktivitetsnivån har minskat. De som har sämre ekonomi idrottar i mindre utsträckning än de som har det bättre. Det är för få tjejer som idrottar. Sämst är det bland flickor med utländsk bakgrund. Det sker sexuella övergrepp och kränkningar inom idrotten. Statsbidraget för barn och ungdomar ska endast lämnas till verksamhet som bedrivs ur ett barnrättsperspektiv. Och bekymrat noteras, att ingen vet hur mycket verksamhet som bedrivs ur ett barnrättsperspektiv.

Det var mycket på en gång. Det är lätt för idrottsledarna att tappa andan.

Med ryggmärgen…

Den första reaktionen bland idrottsledare i ett sådant läge sker inte med hjärnan utan med ryggmärgen. Argumenten till förmån för stöd till idrotten staplas på varandra och når nästan till himlen. Så här kan det låta:

Enligt RF:s statistik är 800 000 personer i Sverige ledare, tränare, styrelseledamot eller har liknande uppdrag i någon idrottsförening. Antalet medlemmar i åldrarna 6 – 80 år är drygt 3 miljoner.

De ideella idrottsledarna lägger ned ett arbete motsvarande 140 miljoner timmar per år i föreningarna. Om ledarna fick betalt motsvarande en fritidsledarlön för den tid de lägger ned på idrotten skulle det innebära ett värde, inkl. sociala avgifter, om drygt 30 miljarder kronor per år. Det motsvarar en kommunal skattehöjning på drygt 2 kronor. Och det kan jämföras med det statliga idrottsanslaget på knappt två miljarder kronor.

Idrottsledare ger tillbaka mer än 15 gånger det statliga anslaget.

Och det kommer tillbaka 35 miljarder varje år i skatteintäkter från idrotten. Det är utväxlingen på det totala stödet från stat, landsting och kommuner på ca sju miljarder kronor. Utan idrott stannar Sverige. Med sämre förutsättningar för idrotten blir Sverige fattigare.

Idrottsekonomiskt centrum i Lund, Sveriges ledande analysföretag i idrottsekonomi, har beräknat att idrotten år 2015 bidrog med ca 75 miljarder kronor (7,65 miljarder euro) till landets BNP, och dessutom skapar idrotten cirka 100 000 årsverken i Sverige. Idrotten är en viktig näringsgren.

Många av de ideellt arbetande ledarna är också föräldrar som coachar, tränar, tvättar, lappar, lagar, tröstar, uppmuntrar, kör bil, säljer lotter, knyter skor och snyter näsor, kyler ner och plåstrar om. De ger en öppen och varm famn att krypa in i och ett knä att krypa upp i, när det besvikna barnet som bäst behöver stöd och tröst.

För ett antal år sedan frågade man barn och ungdomar vilken person de hade störst förtroende för. På första plats kom lyckligtvis föräldrarna. På andra plats kom idrottsledarna, som ofta är extra stöd, ”låtsasmammor eller låtsaspappor”. Längre ned på listan kom lärare och alla andra som barn och ungdomar kommer i kontakt med i vardagen.

Och så till sist, om inte de andra argumenten räcker: Vi kan jämföra de 800 000 personer i Sverige som är ledare, tränare, styrelseledamot eller har liknande uppdrag i någon idrottsförening med antalet partimedlemmar i Sverige. De är ca 250 000, en halvering på 20 år. Vilken politiker har föreslagit att partistödet ska halveras?

Och med hjärnan…

Men hur står det då till i idrotten? Och vad har hänt det senaste decenniet, om vi jämför de kriterier som idrottsrörelsen själv har valt som viktiga framgångsfaktorer? Låt oss också använda hjärnan och se på antalet aktiva i idrott, antalet föreningar, antalet ungdomar som får lokalt aktivitetsstöd samt utbildningstimmarna i SISU:s regi. Det är de kriterierna som ligger till grund för RF:s stöd till de enskilda specialförbunden. Grundtanken är att förbättringar av de talen stärker svensk idrott.

2006 2015 Förändring (%)
Antal aktiva i idrott * 5 241 198 3 813 466 - 27
Antal föreningar 24 533 23 521 - 5
Lokalt aktivitetsstöd, antalet deltagartillfällen, 7 – 20 år ** 57 760 252 52 113 310 - 10
Utbildningstimmar 1 228 000 1 678 000 + 37

*    Deltagit minst en gång per år i någon av föreningens aktiviteter. En person kan vara aktiv   i idrott i flera SF (Från RF:s ”Idrotten i siffror”).

** Åldern för LOK-stöd höjdes till 25 år från och med 2014. För att jämförelsen ska bli möjlig redovisas samma åldersgrupp.

Andelen av den svenska befolkningen som är medlemmar inom svensk idrott har under åren

1998 – 2015 sjunkit från ca 45 procent till ca 35 procent (Källa: RF:s nulägesbeskrivning i ”Strategisk plan 2015”).

SISU, den svenska idrottsrörelsens studieförbund, bildades 1985. Utvecklingen är positiv och glädjande. Men i övrigt är det utomordentligt dystert. De nyckeltal som RF själv har valt som speciellt viktiga går åt fel håll.

En klar majoritet, 70–80 procent, av svenska knattar och ungdomar är aktiva i en idrottsförening. Men från 15 års ålder minskar deltagandet drastiskt. I 20-årsåldern är det knappt 30 procent som idrottar, och i 50-årsåldern är andelen under 10 procent. En majoritet av RF:s över tre miljoner medlemmar gör något annat i föreningen än idrottar.

Siffrorna härovanför visar en dyster utveckling för svensk idrott. Det är märkligt att inte större kraft har lagts ned under de senaste tio åren på att vända siffrorna genom bl.a. dialog med specialförbunden, fastlagda mål på medellång sikt och kraft i förverkligandet av målen. Det finns ett antal exempel på förbund som har vuxit kraftigt under samma tid. Bland det viktigaste i ett strategiarbete borde vara att lära av dem som vuxit.

Varningsklockorna ringde redan 2008, då den statliga Idrottsstödsutredningen presenterade sin analys och sina förslag i ”Föreningsfostran och tävlingsfostran – En utvärdering av statens stöd till idrotten” (SOU 2008:59). Det budskap som var lättast att komma ihåg från den utredningen var att ”vi har inte fått mer aktivitet för pengarna utan mer pengar för varje aktivitet.”

Också den utredningen konstaterade att självständigheten för den svenska idrottsrörelsen var en viktig utgångspunkt, samtidigt som den slog fast att den självständiga idrottsrörelsen inte levde upp till de mål som staten ställt upp. Och det bör tillfogas, inte heller till de egna målen.

Statens bristande förtroende

Varken alliansregeringen eller den nuvarande regeringen har tagit några initiativ för att se över statens stöd till idrotten, trots uppmaningen från Idrottsstödsutredningen redan 2008.

Staten har däremot på ett annat sätt visat sitt missnöje. Under åren 2008 – 2016 minskade det totala statliga stödet till idrotten från 1 982 miljoner kronor till 1 902 miljoner kronor. En unik företeelse i relationen mellan staten och idrotten, sedan det första statliga generella idrottsanslaget på 100 000 kronor infördes 1913 i glädjeyran efter OS i Stockholm 1912.

Den organiserade idrottens tillbakagång – några förklaringar

Den RF-organiserade idrotten har under den senaste tioårsperioden försvagats. Antalet medlemmar och föreningar har minskat. Betydligt färre barn och ungdomar idrottar i föreningarna.

Det går att, vid sidan av de stora och svåra samhällsförändringarna för idrotten och för andra folkrörelser, hitta några konkreta orsaker till idrottens tillbakagång under den senaste tioårsperioden.

1. Fokus på fel frågor och omoget ledarskap

Den romerske fältherren, författaren och ämbetsmannen Gaius Petronius, död 66 e Kr, uttryckte det så här en gång:

”Vi tränade hårt – men varje gång vi började få fram fungerande grupper skulle vi omorganiseras.


Jag lärde mig senare i livet att vi är benägna att möta varje ny situation genom omorganisation och även vilken underbar metod detta är för att skapa illusionen av framsteg, medan den åstadkommer kaos, ineffektivitet och demoralisering.”

Under den senaste tioårsperioden har mycket energi på det centrala planet gått åt till fruktlösa diskussioner om en sammanslagning mellan RF och SOK. Impulsen kom från ett antal större förbund, som bl.a. skrev en motion om att utreda frågan till SOK:s årsmöte på våren 2007. Där röstades den ned men vann gehör på RF-stämman några veckor senare.

Under devisen ”Vässa elitidrotten” berättade Riksidrottsstyrelsen på hösten 2008 att man tänkte utarbeta förslag om en gemensam organisation till RF-stämman på våren 2009.

SOK:s årsmöte begravde senare, som väntat, frågan efter många år av tidsödande diskussioner. Ett giftermål förutsätter att båda vill vara med. En sa nej på skarpen redan från början och lät sig inte övertygas. Riksidrottsstyrelsens metoder för att lyckas med bedriften skapade däremot mycket ilska och besvikelse. Hanteringen sågs som bevis på ett utomordentligt omoget ledarskap, som skapade onödiga motsättningar i svensk idrott.

Bilden av det centrala och onödiga grälet mellan RF och SOK förstärks av oenigheten om hur statsmedlen ska fördelas. Det blev extra tydligt, när alliansregeringen gav den svenska idrotten möjligheter att använda 212 miljoner för en satsning på elitidrott. Denna välkomna satsning blev efter en tid ett av svensk idrotts största problem. Det har inte alltid gett politiska vinster för regeringen, när den vill göra lite extra nytta för idrotten. Varför ge pengar till dem som bara grälar?

Alltför mycket energi har också lagts ned på interna organisationsfrågor.

1985 fick den svenska idrottsrörelsen sitt eget studieförbund, SISU. Idrotten tog ett steg till på vägen till en fulländad folkrörelse, precis som de övriga. Idrotten tog plats också på den svenska folkbildningens arena. SISU fick egna styrelser och kanslier centralt och i distrikten.

Efter ett antal år blev det full fart i en annan riktning. Kanslierna centralt och i distrikten slogs samman liksom styrelserna. Kanslicheferna blev anställda av RF. De regionala styrelserna hade inte längre det avgörande inflytandet över distriktschefens verksamhet.

Det sista steget på den här vägen togs vid RF-stämman 2015, då de båda centrala styrelserna slogs samman till en. För en utomstående är det naturligtvis omöjligt att förstå hur det hänger ihop och vilka motiven har varit för dessa U-svängar.

Den här försvagningen av distriktsorganisationernas roll kompletterade beslutet att ta ifrån distriktsförbunden den tidigare rösträtten (en röst per distrikt). Centraliseringen ökade.

2. Låg idrottspolitisk profil

En starkare idrott förutsätter ett starkt stöd från stat, landsting och kommuner. På RF-stämmor under 80- och 90-talen diskuterades det stödet mer intensivt.

RF-stämmor antog s.k. idrottspolitiska manifest. Planer för opinionsbildning diskuterades och förankrades.

Som en följd av Svenska Fäktförbundets motion om en idrottspolitisk offensiv till RF-stämman 2015 antog Riksidrottsstyrelsen ett s.k. intressepolitiskt program vid det senaste årsskiftet.

Det 30-sidiga programmet är fortfarande en av Sveriges mest bevarade hemligheter och fanns inte med på dagordningen till RF-stämman i våras. Programmet är svaret på hur idrotten vill utveckla den svenska idrottsmodellen genom insatser i stat, landsting och kommuner.

Så här bestämde RF-stämman om DF:s roll för några år sedan:

Alla kommuner ska ha uppvaktats, påverkats och uppmanats att öka tillgången till

idrottsmiljöer, lokaler, anläggningar och utrymmen för idrottsliga aktiviteter.

Detta ska på alla nivåer ske årligen”.

Detta ambitiösa mål orkar inte distriktsförbunden med.

3. Bristande kunskap hos de politiska företrädarna

De politiska förtroendeuppdragen i riksdag, landsting och kommuner fördelas i allt större utsträckning till dem som har begränsad erfarenhet av både normalt förvärvsarbete och långa insatser i svenskt folkrörelsearbete, inkl. idrotten. Professionaliseringen av politiken är ett allvarligt hot mot det framtida stödet till idrotten.

4. Stat, landsting och kommuner har svikit sin del av ”kontraktet med idrottsrörelsen”

Den nuvarande ”svenska idrottsmodellen” växter fram ur den statliga utredningen ”Idrott åt alla” (SOU1969:29), som leddes av dåvarande statssekreteraren Karl Frithiofson, som senare valdes till RF:s ordförande. Utredningen lade grunden till en politisk samsyn på idrotten, och den medverkade till folkupplysning om idrottens roll, en upplysning som spred sig till alla politiska partier och deras företrädare.

Modellen bygger på att staten fördelar pengar till RF, som i sin tur fördelar en del vidare till specialförbunden. Landstingen skulle stödja den regionala idrotten, och kommunerna skulle stödja det lokala föreningslivet med bl.a. anläggningar, så att kostnaderna för idrotten skulle kunna hållas tillbaka.

Skolans idrottstimmar skulle bli fler. Välutbildade idrottslärare skulle ge kunskap och inspiration.

De särskilda idrottsgymnasierna skulle göra det möjligt för elitsatsande idrottsungdomar att kombinera elitidrott och utbildning.

Hur har det då blivit? Låt mej ta några exempel från den region jag känner till allra bäst.

Till Stockholmsregionen flyttar varje år 40 000 personer, två fullsatta SL-bussar om dagen, från de delar i Sverige, där idrottsplatsen för de stora lagsporterna är en viktig del i områdets gemenskap. Det finns t.ex. fler konstfrysta bandyarenor i Ljusnans dalgång än i Stockholmsregionen. I Stockholm finns inte en enda med tak! Så går det att fortsätta med behoven för t.ex. handboll, simning och basket. Är det konstigt att allt färre idrottar, när det inte finns anläggningar för de stora idrotterna i de växande storstadsregionerna?

Hammarby sjöstad, som en gång skulle bli OS-by, byggdes utan en enda idrottsarena. Nu byggs Norra Djurgårdsstaden, också den utan särskilda platser för lek och idrott. Är det konstigt att idrottsaktiviteterna minskar?

Idrotten har fått en sämre ställning i skolan år efter år, trots att alla nu vet, att det finns ett positivt samband mellan idrott och goda studieresultat. Är det konstigt att färre barn blir stimulerade att idrotta, när idrott är näst intill utraderat från schemat?

Stockholms stads politiska majoritet, som ibland drömmer om att söka OS, ställer sig avvisande till Stockholms Idrottsförbunds arbete med att kombinera elitidrott och studier vid högre lärosäten (Sport Campus Sweden). Skälet är att kommunen endast ska satsa på barn-, ungdoms- och breddidrotten. Är det konstigt att flera svenska idrottsungdomar väljer USA, där idrottens ställning på universiteten är stark?

Haveriet

Den svenska idrottsmodellen har havererat.

Det är hög tid att teckna ett kontrakt mellan staten, landstingen, kommunerna och idrotten på samma sätt som i början av 70-talet. En ny idrottsutredning bör starta. Den här gången är den svenska idrottsrörelsen ännu bättre skickad att ge sitt bidrag. Det pågående strategiarbetet och det intressepolitiska programmet är viktiga impulser till en översyn av den svenska idrottsmodellens framtid och till ett nytt samarbete med stat, landsting och kommuner.

Det är tid för politiker och svensk idrott att samla sig till gemensamma svar på frågan ”Hur kan vi tillsammans utveckla den svenska idrottsmodellen?”

Kanske är svaret att den tillhör en förgången tid.

Kanske bör den byggas på med nya finansieringsmodeller? Kanske är det dags att återigen ta upp den s.k. 51-procentsregeln till diskussion? Ett omfattande utredningsarbete gjordes. Jag var själv med i utredningsgruppen. Då, för fyra år sedan, var det inte möjligt att gå vidare. Riksidrottsstyrelsen förstod inte vid den tiden att en sådan viktig konstitutionell förändring måste föregås av en öppen och bred debatt, en remissbehandling värd namnet i svensk idrott.

Bevara självständigheten!

Tillbaka till kulturutskottets utvärdering.

Så här skriver man i förordet:

”Mål och syfte med statsbidraget är bl.a. att ge möjligheter för flickor och pojkar, kvinnor och män att motionera och idrotta för att främja en god folkhälsa samt att stödja en fri och självständig idrottsrörelse.”

I inledningen till Stockholms Idrottsförbunds ”Regionalt handslag med landstinget och kommunerna inför valet 2006” kunde man läsa följande:

”Rätten att fatta egna beslut om målen och vägarna till målen är grunden för hundratusentals ideellt arbetande idrottsledares engagemang. När denna rätt hotas, hotas också det ideella engagemanget. Om idrottsrörelsens självständighet skulle sättas på undantag, skulle också glädjen och kraften tyna bort.

Stockholmsidrottens fortsatt positiva utveckling förutsätter, att hela den svenska idrottsrörelsen slår vakt om och förstärker sin ställning som en fri och oberoende folkrörelse, där medlemmarna själva fattar beslut om målen och vägarna till målet. Självständigheten är inte vunnen en gång för alla. Den måste ständigt vinnas på nytt”.

Det kommer naturligtvis alltid att vara en spänning mellan idrottens krav på självständighet och de statliga kraven på vad som ska uträttas för statsanslaget.

Idrottens eget pågående strategiarbete illustrerar den spänningen.

En formulering i RF:s remissmaterial inför stämman i våras var följande:

”Som vi belönas tenderar vi att bete oss. Stora delar av fördelningen av statens stöd till idrotten styrs av nyckeltal, framtagna för att just indikera hur tillståndet är i särskilt viktiga delar av verksamheten. Dessa nyckeltal har dock en väldigt tydlig historisk koppling och speglar vad som har varit snarare än vad som komma skall. De tenderar också att mäta kvantitet snarare än kvalitet och effekt”.

Formuleringen kan tydas som att styrkan i framtidens svenska idrottsrörelse inte har något direkt samband med antalet föreningar, antalet medlemmar, antalet tävlande (licenser), antalet aktivitetstillfällen och antalet utbildningstimmar. Den som är polemisk kan fråga sig om svensk idrott blir starkare med färre föreningar, färre medlemmar, färre antal tävlande, färre ungdomar i breddverksamheten eller färre ledare i studier?

Som skäl för misstänksamheten kan man också finna, att allt fler politiker och politiska partier vill ”använda idrottsrörelsen” för att lyckas bättre med att uppnå sina egna politiska mål. Det syns bl.a. i de politiska partiernas idrottsprogram. Det är lätt för idrottsledare att dras med.

En central fråga är också om fortsatt tillväxt och framgång för svensk idrottsrörelse går över ökad centralisering eller ökat ansvar för förtroendevalda och anställda i föreningar och distrikt.

Det kan bli några spännande år i relationerna mellan de politiska företrädarna och den svenska idrottsrörelsen. Kanske kan idrotten under ett valår ha hygglig hjälp av att idrottsledare och idrottsutövare också är väljare.

Lars Liljegren var 1985–2007 ordförande i Stockholms Idrottsförbund, ledamot i Riksidrottsstyrelsen 1987–1999 och ordförande i Svenska Fäktförbundet 2001 – 2017.

Han är nu styrelseledamot i Svenska Idrottshistoriska Föreningen.

Det här inlägget postades i Liljegren om idrott. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>