Opinionsbildningen för OS vinner vi inte på läktaren!

För någon tid sedan ironiserade jag i en krönika över de alltmer märkliga OS-planerna med en spridning till Stockholm, Åre, Falun och bob i Lettland (!). Jag föreslog istället samlade spel i Grönköping med all utförsåkning vid Gökmassivet.

I min dröm var spelen fortfarande samlade till en plats, där all världens idrott samlas till en fest i fredens och försoningens tecken, precis som det en gång var i det gamla Grekland. Egentligen har många spel under senare tid inte alls stämt med drömmen.

Då blev jag uppringd, och faktiskt lite uppläxad, av den gode vännen Per Palmström, tidigare vice ordförande i Fäktförbundet och nu detsamma i Sveriges Olympiska Kommitté. Han berättade att Internationella Olympiska Kommittén nu gör allt för att spelen ska kunna arrangeras utan ekonomiska risker vare sig på kort eller på lång sikt. Det är ett sätt att ta spelen bort från diktaturer och till demokratiska länder med fin idrottstradition som t.ex. Sverige. När IOK:s ordförande Thomas Bach besökte Åre för någon vecka sedan lovade han oss nästan spelen, om vi bara sökte. Och detta med bob i Lettland var en ny och fin tanke. Därmed skulle också ett land, som inte kommer att söka egna spel, få vara med och förverkliga den olympiska drömmen.

Jag blev lite skamsen. Även om det kanske inte märks så ofta, försöker jag tänka först och skriva eller prata sedan. Det är inte alltid det lyckas.

IOK tillför nu nio miljarder kronor till arrangörerna av ett vinter-OS och sätter också gränser för ”genomförandebudgetens” omfattning. När det gäller investeringar ska befintliga anläggningar användas. Inga ska stå kvar och skräpa utan användning efter ett OS. Det ska vara hållbart och ekonomiskt både på kort och på lång sikt.

Jag har stor förståelse för att politiker tidigare har varit lite tveksamma. Men nu finns nya fakta, som borde kunna skapa en bred politisk enighet om den svenska olympiska drömmen. Att bjuda igen och ge en extra och viktig impuls till den svenska idrotten.

Det var Stockholms Idrottsförbund, där jag då var ordförande, som tog initiativet till försöken att få sommarspelen 2004. Den regionala idrotten gjorde en stor insats i opinionsbildningen. Själv var jag med i styrelsen för kampanjen.

Vi vann inte de olympiska spelen 2004, men idrotten fick nya resurser. Anslagen till underhåll och reinvesteringar ökade kraftigt under 1996 och 1997. De nya anläggningarna Eriksdalsbadet, Sätrahallen och Spångahallen är en direkt följd av försöken att få OS till Stockholm 2004.

Nu är det märkligt tyst i idrotten vid en tidpunkt, då politikerna i bl.a. Stockholms stadshus står inför avgörande beslut om OS. En tveksam eller negativ politiker kan naturligtvis, med viss rätt, fråga varför vi ska satsa på ett vinter-OS till Sverige, om inte företrädare för den svenska idrotten går i täten för opinionsbildningen.

Jag har förstått, att RF, Sveriges Paralympiska Kommitté och SOK arbetar vidare enligt en gemensam plan. Den planen, som fick ett starkt stöd, redovisades i februari 2017 vid ett av de sista idrottsmöten jag var med på som ordförande för Fäktförbundet. Samarbetet mellan idrottens centrala organisationer ser också ut att fungera utmärkt.

Men jag träffar ibland idrottsledare i Stockholms som är tvekande. De oroar sig för att satsningarna på den breda idrotten kommer att få stå tillbaka. På fullt allvar frågar några hur man ska klara av t.ex. hockeymatcherna i vanliga seriespelet under de veckor, om åtta år, då OS pågår. Jag tror att tveksamheten i Stockholms ytterst beror på, att staden under senare år inte har satsat på idrotten.

På förbundsnivån är det obegripligt tyst. Ishockey och skidor har ju alldeles nyss kommit hem från ett OS och borde väl rimligen ha stor anledning att, vid sidan av resultatpratet, tala om vilket lyft ett OS, och vägen dit, kan bli för deras idrotter.

Kort uttryckt. Alltför många sitter på läktarna istället för att befinna sig på den spelplan, där kampen om opinionen avgörs.

Egentligen är det ganska enkelt. Det är nästan en naturlag, att ett arrangörsland lyfter sig. Låt oss ta några exempel och börja med England.

Där ökade staten, efter succén i Londons-OS sommaren 2012, de årliga satsningarna inför OS och Paralympics i Rio med 13 procent. Mer än 275 MSEK satsades på att få arrangera mer än 70 olika internationella mästerskap inom fyra år, bland dem 36 VM och EM. Inför OS i London fick de brittiska seglarna lika mycket resurser som hela den svenska olympiatruppen tillsammans.

1, 4 miljoner fler britter deltog i idrottsaktiviteter varje vecka, sedan London tilldelades OS år 2005. 11 miljarder (!) svenska kronor har investerats i idrott och hälsa för barn och ungdomar.

Spanien vann 13 guldmedaljer i Barcelona 1992 efter att ha fått nöja sig med fyra under hela OS-historien dittills. Samma mönster finns för andra OS-värdar.

Norge lyfte sig som idrottsnation efter beslutet om OS till Lillehammer 1994. Vinterspelen gav stark kraft också till sommaridrotterna. Sponsorerna ökade sina satsningar på förbund, enskilda idrottsutövare men också på forskning och prestationsutveckling. Mer pengar gick till Norges Idrottshögskola och Olympiatoppen. Den norska olympiska satsningen blev en succé, inte minst i många sommaridrotter. Namn som Hoen (höjdhopp), Moen (sprint) och Hattestad (spjut) dök upp på prispallarna i var och varannan sommartävling under början och mitten av 90-talet. Vebjörn Rodals guldtriumf på 800 meter i Atlanta 1996 var symbolen för Norges guldsatsning.

Men ett OS har naturligtvis också högre idrottsliga och mänskliga värden. Det är en fest i fredens tecken, där unga samlas till en tävling men också till en gemenskap, oberoende av etnicitet, hudfärg, nationalitet eller politisk uppfattning.

Minns när den svarte sprintern Jesse Owens i Berlin 1936 vann fyra guldmedaljer framför ögonen på Adolf Hitler.

Eller när Abebe Bikila barfota sprang in i världens hjärtan i Rom 1960. En helt ny kontinent välkomnades till den olympiska gemenskapen.

Eller minns när Cathy Freeman, aboriginflickan och symbolen för ursprungsbefolkningens revansch, tände elden vid OS i Sydney 2000. Efter guldloppet på 400 meter satt hon smågråtande på innerplan och lyssnade, när hela stadion kokade av glädje, men också av vädjanden om förlåtelse och försoning.

Så visst finns det anledning för idrotten att nu, utan en dags väntan, försöka övertyga andra. Låt oss börja drömma drömmen tillsammans! Och låt oss kliva ned från läktarna och också göra jobbet med opinionsbildningen tillsammans.

Det här inlägget postades i Liljegren om idrott. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>