(Tacktal vid utdelningen av Prinsens Plakett den 29 maj 2018)
”I våra drömmars stad känner alla människor sig verkligen hemma, oavsett om födelseorten är Stockholm eller Santiago, Danderyd eller Delhi, Botkyrka eller Belgrad, Huddinge eller Helsingfors.
I våra drömmars stad är idrottsrörelsen en stark, varm och för alla öppen folkrörelse. Genom utbredningen och kraften i vår rörelse sprider sig också värmen till alla i samhället utanför.”
Ingen formulering har stimulerat mej mer i mitt idrottsledarskap än just denna. Den är en del av visionen för Stockholms Idrottsförbund, som vi i bred enighet samlade oss omkring 1987 i programmet ”Vår idrott”.
Det var som vice ordförande i Svenska Handbollförbundet och ordförande i Stockholms Idrottsförbund det började, och som Björn Rosengren kort tecknar ned i Blå Boken för i år.
Tack för Prinsens Plakett 2017! Att ge den till mej betyder, att den kommer hem till FFF, Föreningen för Fäktkonstens Främjande, som är min men också var kronprins Gustaf Adolfs egen förening. Föreningen med det vackraste namnet är också en av landets i särklass bästa fäktföreningar genom alla tider.
Låt oss göra några nedslag i min idrottshistoria. Den som vill läsa mer om min syn på svensk idrott kan läsa en längre artikel i Blå Boken för i år, där jag fick möjlighet att fundera över svensk idrott igår, idag och i framtiden.
Att som relativt ung idrottsledare få förtroendet att i bred enighet leda huvudstadens idrottsrörelse var ett uppdrag som stämde mej till stor ödmjukhet. När vi genom vårt program och genom våra politiska initiativ fick Stockholm att söka OS 2004 var det en seger för sammanhållningen i idrotten men också för den goda dialogen med ansvariga politiker. Det var den lokala och regionala idrotten som på den tiden tog initiativet. Det fanns ett tryggt och samlande politiskt ledarskap i staden.
Den kampanjen gav idrotten i Stockholm många välbehövliga miljoner i nybyggnad och upprustning av idrottsanläggningar.
Frälst för idrotten blev jag tidigt. Det skedde i hemstaden Eskilstuna. Min stolthet och glädje kände inga gränser, när jag på våren 1966 fick ta emot Centralföreningens idrottssköld. Vår gympalärare, Anders Stenqvist, kapar ´n kallad, tyckte det var naturligt att lagkaptenen i skolans handbolls-, fotbolls- och bandylag fick den. Att Högre Allmänna Läroverket i Eskilstuna också vann skol-SM i handboll det året gjorde det extra roligt. Låt mej också, när jag har ordet, tacka för idrottskölden så här 52 år efteråt. Jag tror inte att ni som delar ut den riktigt förstår vilken inspiration den kan vara. Så var det för mej.
Idrottens glädje och möjligheter kan ta sig många uttryck.
Historien börjar hemma i vårt kök för ungefär 20 år sedan. Klockan är halv två på natten mellan lördag och söndag. Min fru och jag sitter och syr på paljetter på en liten röd söt klänning. Morgonen därpå ska Louise, vår tredje dotter av fyra, göra debut i en konståkningstävling.
Så står hon där, ungefär som tjuren Ferdinand, när han ska göra entré på arenan, tvekande, undrande, ja rentav rädd. Det som fick ut Ferdinand i mittcirkeln var matadorens blombukett. Det som fick ut Louise var ledmotivet i Gudfadern, detta fantastiska stycke av Nino Rota. Till det hade hon tränat. Till det skulle hon tävla. Och nu blev det fart på paljetter och piruetter. Jag hade tänkt nynna, eller kanske sjunga, den fina signaturmelodin, men efter Björn Rosengrens italienska sång och vackra tenorstämma avstår jag.
Hon lyckades fantastiskt. Och vi kramade om varandra extra mycket alla tre. Det fanns anledning till det.
Egentligen skulle vi inte ha varit där med Louise, om prognoserna hade blivit verklighet. Hon höll på att dö ifrån oss när hon föddes. Vi vakade dag och natt i drygt ett halvår.
Just då den där morgonen i ishallen var idrottens betydelse för glädje och självförtroende tydligare än någonsin.
Så kan vi ta idrotten till vårt hjärta och glädjas, när den behövs som bäst.
Och så kan vi hålla på som aktiva långt upp i åren. Själv spelade jag handboll i Djurgårdens veteranlag upp till sextioårsåldern. Då blåste domaren en gång av för passivt spel när vi kontrade.
Mitt nedslag i Riksidrottsstyrelsen under tolv år handlar om det idrottspolitiska arbete vi bedrev. I bred enighet antog vi något vi kallade idrottspolitiskt manifest vid våra Riksidrottsmöten. Därmed var sakfrågorna förankrade, engagemanget startat. Tanken på att staten inte skulle öka anslaget till idrotten under ett antal år fanns inte. Och att under åtta år minska anslaget, som skedde 2008 – 2016 hade varit omöjligt på den tiden.
Under den här tiden var jag också ordförande i Bosöstyrelsen. Under devisen ”Allt för några, något för alla”, byggde vi ut Bosön. Olyckskorparna kraxade, och de som ville öka centrifugalkrafterna i svensk idrott protesterade. Men samlingen och enigheten blev stor vid de avgörande momenten.
Till sist några ord om fäktningen.
Listan över ordföranden i förbundet sedan 1904 var något att höja på ögonbrynen för. Den hade stora likheter med adelskalendern och försvarets rulla, avsnittet högre officerare. Men innerst inne trodde jag nog, eller rättare sagt visste, att jag skulle klara av att sköta mej också i de finare salongerna, när jag fick frågan om jag ville bli ordförande 2001.
Jag berättade för valberedningens ordförande, att jag inte kunde fäkta. Han tröstade mig med att andra kunde det. Och därmed blev jag lugnad. Det var inte fäktkunskap man letade efter.
Vilken fantastisk utmaning att få bli ordförande i detta förbund, ansvarig för en olympisk idrott med så klassiska traditioner! ”De tre musketörerna sparkade inte boll”, kunde jag, inte utan stolthet, säga till de handbolls- och fotbollsvänner som frågade varför jag hoppade på ett så för mej främmande uppdrag.
Svensk fäktning har utvecklats bra under senare år.Om svensk idrott hade ökat barn- och ungdomsaktiviteten som svensk fäktning under de senaste sex åren skulle antalet deltagartillfällen nu vara 70 miljoner istället för 60 miljoner i jämförbara åldersgrupper.
Förklaringarna till den goda utvecklingen är flera. Föreningarna fick rösträtt vid årsmöten. Vi startade strategiarbeten och formade våra program ”Fäktningen inför framtiden.”
Vi bestämde målen för våra nyckeltal. ”Det som mäts blir gjort”, sa vi. Och så blev det. Djävulen sitter i detaljerna. Ett förbund behöver både visioner och mål men också ett envist rotande i siffror och detaljer och uppmuntran till dem som gör också de målen till verklighet.
Vi fick också styrelser, som hade ambitionen att leda förbundet. En näst intill revolutionär inställning i början av 2000-talet. Det gav, tillsammans med programarbetet, mindre utrymme för enskilda personer, starka och kunniga på sitt område, att driva egna privata linjer. Herrarnas och damernas fria åkning är en gren inom konståkningen, inget som ska prägla det goda förbundet.
Konflikträdsla var ingen bra egenskap för en ordförande i Fäktförbundet. Jag led inte av sådan på den tiden heller.
Till sist mina goda råd efter alla år:
1. Håll målen levande!
2. Var noga med och följ nyckeltal, siffror och detaljer!
3. Våga ta strid för det du har fått mandat att genomföra!
4. Våga ta uppgiften, men inte dej själv, på blodigt allvar!
5. Skratta ofta, inte sällan åt dej själv!
Ännu en gång tack för den fina utmärkelsen!