OS till Sverige – samling kring ett fantastiskt äventyr!

Osams i Sverige 1992
”Sverige och Stockholm kandidat till OS och Paralympics 2026!

Internationella Olympiska kommittén (IOK) röstade på tisdagen fram Sverige och Stockholm som en av tre kandidater till värdskapet för vinter-OS och Paralympics 2026. Det koncept som har fått IOK:s gillande inbegriper Stockholm som huvudort samt Åre, Falun och Sigulda i Lettland”

Detta glädjande besked nådde oss från Buenos Aires för två dagar sedan. Nu finns en chans som kanske aldrig återkommer. Låt oss arbeta för spelen och glädja oss åt möjligheten tillsammans!

Men glädjen blir ofta kortvarig. Massmedia orkar inte, eller kan inte, prestera fakta och siffror. I tidningar, radio och TV fick vi nu snabbt istället läsa, höra och se tyckanden från självutnämnda förståsigpåare.

TV-Aktuellt försökte ändå göra något. Men tänk så fel det blev, även om det började bra. I rutan fanns en idrottsledare, Södertälje SK:s klubbdirektör Mats Pernhem, som såg fram emot att staden Södertälje och hockeyn i vårt land skulle ”sättas i fokus.”

Men sedan körde Aktuellt rakt in i väggen. Det var tydligt att okunskapen om sakfrågan endast överträffades av oviljan att lära sig något. Istället var det enklare att lämna över mikrofonen till en professor i turism vid Göteborgs universitet. Tommy D. Andersson heter han. Han började prata om de ekonomiska förlusterna vid sommar-OS 1976, för 42 år sedan!

Det är också lätt att gå ut på sta´n och sätta en mikrofon under näsan på människor, som inte har haft en chans att tränga in i sakfrågan. Det är svårare att sätta ihop de siffror och fakta som är nödvändiga, och de bästa för stunden, för att någon därefter ska kunna ta ställning.

Aktuellt berättade, att Radiosporten hade gjort en enkät tidigare i år. 60 procent av de tillfrågade sa nej till vinter-OS i Sverige, och endast 29 procent ville ha det.

I studion skulle det naturligtvis debatteras. Utan att ge en enda siffra från t.ex. budgeten för de tänkta spelen gick startskottet för en duell mellan RF:s ordförande Björn Eriksson och DN:s ledarskribent Erik Helmerson.

DN fullföljde en gammal tradition – att snabbt tycka utan att veta. Jag vet, för jag var med.

Vid en pressträff den 2 april1992 på eftermiddagen meddelade borgarråden Carl Cederschiöld (m), Mats Hulth (s) och Anna Lindh (s) att en bred politisk majoritet i Stockholm avsåg att söka OS 2004. Som ordförande i Stockholms Idrottsförbund, och initiativtagare till processen den gången, kände min glädje vid vår presskonferens inga gränser.

Två dagar senare, den 4 april, fylldes hela DN:s ledarsida av en skröna med följande rubrik:

”Nej tack, inget OS – Det vore en olycka om Stockholm fick arrangera de olympiska spelen.”

Den ledarskribenten hade inte gjort något försök att sätta sig in i budgeten. Erik Helmersson försökte nu i studion överträffa sina kollegor från förr. Ingen siffra presenterades. Han sammanfattade sin ståndpunkt med att ”Det blir alltid dyrare än vad fartblinda politiker lovar.”Hans signerade ledare i dagens DN är ett svårslaget rekord i allmänt pladder.

Ett exempel till. I Sydsvenska Dagbladet skrev sportchefen Åke Stolt, också han långt ifrån både pressträffar och fakta, rubriken ”Väck de olympiska drömmarna.” För säkerhets skull vill jag berätta att ”drömmarna” var människor som drömde, inget annat. Siffor var inte heller på den tiden Åke Stolts starka sida. Invektiven var dock lika genomtänkta som aversionen mot Stockholm var stor. Så här lät inledningen till artikeln:

”Några vilseledda borgarråd, påhejade av Lars Liljegren i Stockholms Idrottsförbund, har åter börjat yra om sommarolympiska spel i huvudstaden.”

Ströyers dagbok (bilden ovanför) skildrade den svenska folksjälen på pricken vid den tiden.

Den här gången lever drömmarna om OS på flera håll än i Stockholmsregionen. I Falun, Åre och Sigulda i Lettland, sedan IOK öppnat dörrarna för att låta länder dela på spelen för att hålla tillbaka kostnader. Men också för att ge de små demokratierna, som t.ex. Lettland, en chans att på något sätt vara med. Det är utomordentligt viktigt att vi berättar detta, så att de som lider av en allvarlig aversion mot Stockholm något kan hålla tillbaka sarkasmerna.

Men åter till Tv-studion häromkvällen. Björn Eriksson gjorde ett tappert försök att, trots de utlagda rökridåerna, vinna striden. Han berättade det som de flesta journalister, idrottsledare, politiker och andra intresserade redan borde ha fullständigt klart för sig.

IOK gör nu allt för att hålla tillbaka stora investeringar

Genom att det har blivit så dyrt och osäkert att arrangera olympiska spel, har näst intill alla arrangörer som är demokratier dragit sig ur. Det var ju helt fantastiskt, när vinter-OS 2022 gick till diktaturens Beijing, som arrangerade sommar-OS så sent som 2008. Men vad fanns det att välja på? Den enda kvarvarande kandidaten var Almaty (tidigare Alma-Ata) i den forna sovjetrepubliken och diktaturen Kazakstan!

Under vilken sten har turistprofessorn i Göteborg sovit det senaste året? Vi vill inte ha flera bokslut från en tid som flytt. Vi vill fundera om framtidens möjligheter med dagens, inte gårdagens, förutsättningar från IOK.

IOK tillför nu nio miljarder kronor till arrangörerna av ett vinter-OS och sätter också gränser för ”genomförandebudgetens” omfattning. När det gäller investeringar ska befintliga anläggningar användas. Inga ska stå kvar och skräpa utan användning efter ett OS. Det ska vara hållbart och ekonomiskt både på kort och på lång sikt.

Av den beräknade driftbudgeten på 13 miljarder kronor täcker IOK nio miljarder. Återstår att få intäkter som överstiger fyra miljarder. Det är väldigt många som tror att det är möjligt. Den som vill kan jämföra biljett-, sponsor- och andra intäkter från senare olympiska spel. Där kommer inget att förändras. Ett vinter-OS i Sverige kanske t.o.m. kan ge pengar över.

Men tänk om det blir ett litet minus. Är det något att göra stor affär av? Jag vet inte. Det kostar varje gång man ska bjuda hem vänner som man har besökt många gånger. En bra fest kostar. Den artige bjuder igen.

En budget ska vara den bästa prognosen för framtiden. Vad vet alla de som är negativa till OS i Sverige om budgeten för vinter-OS 2026 som vi andra inte vet?

Vi borde tala mer om det vi rimligen är helt överens om. Ett OS kan bli ett verkligt lyft för svensk idrott i en tid, när vi faktiskt behöver det.

Spanien vann 13 guldmedaljer i Barcelona 1992 efter att ha fått nöja sig med fyra under hela OS-historien dittills. Samma mönster finns för andra OS-värdar.

Norge lyfte sig som idrottsnation efter beslutet om OS till Lillehammer 1994. Numera är många skidtävlingar i OS och VM förvillande lika norska mästerskap. Men vinterspelen gav stark kraft också till sommaridrotterna. Sponsorerna ökade sina satsningar på förbund, enskilda idrottsutövare men också på forskning och prestationsutveckling. Mer pengar gick till Norges Idrottshögskola och Olympiatoppen. Den norska olympiska satsningen blev en succé, inte minst i många sommaridrotter. Namn som Hoen (höjdhopp), Moen (sprint) och Hattestad (spjut) dök upp på prispallarna i var och varannan sommartävling under början och mitten av 90-talet. Vebjörn Rodals guldtriumf på 800 meter i Atlanta 1996 var symbolen för Norges guldsatsning.

Om detta hoppas jag att RF:s ordförande Björn Eriksson talar mer, tillsammans med alla oss andra, nästa gång vi får vara med i tidningar, radio eller TV.

Vi idrottsledare har ett stort ansvar för att försöka skapa samling omkring ett fantastiskt äventyr.

Det här inlägget postades i Liljegren om idrott. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>