Sista helgen i maj samlas RF-stämman i Jönköping. Det kan bli en riktigt trist historia, speciellt för dem som fortfarande drömmer om att svensk idrott ska hålla samman. Att små och stora ska känna sig både välkomna och nöjda i gemenskapen. RF-ledningens synliga förberedelser så här långt skrämmer mej. Det senaste året är fyllt av märkliga utspel och missade tillfällen. Men ännu finns tid både att ändra sig och göra något konkret och bra för idrottens finansiering.
På väg till stämman är en rapport med titeln ”Remiss – Kriterier, villkor och anslutningsformer gällande medlemskap i RF och SISU”.
Bakgrunden till rapporten är enkel och kan göras kort. Flera ”nya idrotter” vill komma med i RF och få del av stödet. Det har lett till att RF är den enda organisation i folkrörelsesverige som nu aktivt försöker göra sig av med medlemmar.
Två förbund föreslås kastas ut. Det är vad som drabbar de två förbund som har färre än 25 föreningar. Enligt RF:s verksamhetsberättelse för 2017 är det Bob och rodel och Landhockey.
Ytterligare sju förbund ska kallas ”mindre medlemsförbund”. De har färre än 50 föreningar. De ska enligt förslaget få ett s.k. anpassat stöd, d.v.s. sämre än ”större medlemsförbund”, som ska ha minst 50 föreningar. Det här betyder att ytterligare sju förbund kan förvänta sig ett sämre stöd (Dragkamp, Racerbåt, Issegling, Base- och softboll, Biljard, Dövidrott och Squash). Och många förbund med strax över 50 föreningar kommer att känna en gnagande oro för framtiden. Sex förbund finns mellan 50 och 60. Ett av dem är Fäktning, där jag lämnade ordförandeposten 2017 efter 16 år.
Vem är attraktivast?
En sammanställning av det viktigaste nyckeltalet i svensk idrott, antalet lokala aktivitetstillfällen (”attraktiviteten hos barn och ungdom”), är verkligen spännande. De nio hotade SF, vars föreningstal var lägre än 50, visade sig vara riktigt duktiga. Sju av nio hade ökat, fem av dem över genomsnittet för RF.
Hur såg det då ut för till för de nio största? Där hade sex av nio ökat detta viktiga nyckeltal. Men endast tre av dem låg över RF:s genomsnitt. Ridsport, på fjärde plats 2009, har förlorat mest, eller 688 306 aktivitetstillfällen, från 3 330 957 till 2 642 651 (- 21 procent). Det är lika mycket som om tio förbund av Rugbys storlek hade avvecklat verksamheten. Tennis, på nionde plats, har avvecklat drygt två cykelförbund 2009 – 2016.
I Fäktförbundet arbetade vi metodiskt med bl.a. beslut om nyckeltal vid årsmöten. Det gav ju högre stöd. Så här skrev vi i en verksamhetsberättelse:
”Om svensk idrott hade ökat barn- och ungdomsaktiviteten som svensk fäktning skulle antalet deltagartillfällen 2015 ha varit 68 842 000 istället för 57 494 000”.
Växtkraften i små, aktiva och växande förbund vill nu RF-ledningen strypa.
Samtidigt ökar de ekonomiska ojämlikheterna i svensk idrott. Nästan desperat kämpar förbund vid sidan av det starkaste kommersiella strålkastarljuset för att hålla tillbaka kostnaderna och öka intäkterna, bl.a. genom spel och lotterier. Det var bakgrunden till att Idrottsalliansen bildades för flera år sedan. Nu finns 28 förbund med.
Ökade spelintäkter för alla
Den 5 april 2018 presenterade regeringen sin proposition om den nya spelmarknaden. Riksidrottsstyrelsen gjorde ett bra lobbyarbete och lyckades hålla undan de värsta hoten mot folkrörelserna.
De 28 SF som finns som medlemmar i Idrottsalliansen har stora förhoppningar om framtiden. Vi har sagt, att vi ska vänta på RF:s initiativ till ett samlat grepp, väl medvetna om att ett antal större SF har avtal med Svenska spel och därför kanske känner sig hotade av ambitioner att göra något gemensamt i RF-familjen.
Den 20 februari 2019 hade 71 bolag, de allra flesta utländska, beviljats spellicens av Spelmyndigheten. Kampen om spelarna är nu hård. Det syns bäst i vår kommersiella TV, där nuförtiden Persbrandt, Zlatan och andra kända reklamfigurer ibland avbryts av t.ex. nyheter och bra filmer.
I detta mycket dyrbara marknadsföringskrig är naturligtvis en kombination av hela Sveriges idrottsrörelse och ett välrenommerat bolag, t.ex. Svenska spel, en oöverträffad konkurrensfördel. Men inget händer.
Andra initiativ från RF, som bygger på hela idrotten som en marknadsplats, borde naturligtvis också vara självklara att pröva för att öka de gemensamma intäkterna.
Ett antal förbund och organisationer inom svensk idrottsrörelse har nu tyvärr redan tecknat avtal med olika spelbolag. Splittringen inom svensk idrottsrörelse är allvarlig. För varje dag kommer vi längre ifrån drömmen om en sammanhållen idrott. Ett konkret exempel visas i en stor annons för Postkodlotteriet i Dagens Nyheter den 14 mars 2019. Så här skriver man:
”I går gick vi över gränsen”.
I annonsen kan man läsa, att tre svenska idrottsorganisationer fick vara med och dela på det årliga överskottet, som totalt var 952 miljoner. Svenska Seglarförbundet fick 5 000 000 kronor. Svenska Skidförbundet fick 14 400 000 kronor. Sveriges Olympiska Kommitté fick 9 900 000 kronor. Låt mej tillägga, att segling och skidor har dragit egna och stora fördelar av Riksidrottsstyrelsens passivitet. Seglarförbundets SF-stöd är 5 095 000 kronor 2019. Skidor fick 10 765 000 kronor, alltså fyra miljoner mindre än man fick från Postkodlotteriet.
Motion till RF-stämman
Nu har Svenska Bågskytteförbundet tröttnat på väntan och passivitet. I en motion till RF-stämman yrkar förbundet, medlem i Idrottsalliansen, följande:
”att RF-stämman uppdrar till Riksidrottsstyrelsen att snarast ta initiativ till samverkan med något eller några spelbolag för att skapa möjligheter för en gemensam lösning för samtliga föreningar och specialförbund på den nya marknaden.”
Och man skriver också:
Arbetet brådskar. Inom kort kan svensk idrott befinna sig i en situation, där mängder av specialförbund har gjort överenskommelser med olika spelbolag. Vi tror att detta vore olyckligt för den breda svenska idrotten.”
Det var en ganska vänlig beskrivning av riksidrottsledningens passivitet så här långt. Men det ska bli spännande att se vad Riksidrottsstyrelsens svarar. Kanske får vi besked om detta vid Idrottsalliansens årsmöte den 29 april. Vi kan inte längre vänta på Godot, som i Beckets pjäs. Alla pratar om honom, men han kommer aldrig.