Med Gaius Petronius på RF-stämman

Svensk idrotts högsta beslutande organ, RF-stämman, är slut.

Mycket tyder på att oändligt långa samtal om organisation, stadgar och stödformer håller på att bli en särskild idrott.

Riksidrottsstyrelsen fick igenom sitt förslag att kasta ut två förbund ur RF-familjen. Den mycket sällsynta ambitionen hos en folkrörelseledning, att göra sig av med medlemmar, lyckades. Landhockey och Kälksport (tidigare Bob och rodel) försvinner som självständiga förbund, eftersom de inte kommer upp till 25 föreningar. Tid och resurser för idrott blir det inte för dem.

Ytterligare sju förbund har färre än 50 föreningar. De ska nu få ett s.k. anpassat stöd, d.v.s. sämre än ”större medlemsförbund.” De ska nu också försöka hitta samarbetspartners, så att de kommer in i en större gemenskap. Nu ska det organiseras, slås samman, styras och ställas. Tid för idrott blir det knappast.

Många förbund med strax över 50 föreningar kommer att känna en gnagande oro för framtiden. Där kommer uppfinningsrikedomen att bli stor för att t.ex. dela föreningar i två. Tid för idrott blir det knappast där heller.

Det finns flera förklaringar till jakten på de mindre förbunden och till vallgraven, som ska skydda RF från nya medlemmar. Den viktigaste är naturligtvis ekonomin, att riksidrottens ledning totalt har misslyckats att öka statsanslaget. Från 2008 till 2018 har det ökat från 1 982 miljoner kronor till 2 137 miljoner. Det blir 7, 8 procent på tio år!

Riksidrottens ordförande Björn Eriksson har motiverat förslagen om strypning av de mindre förbunden med att resurserna för kansli och byråkrati måste hållas tillbaka. Här borde han ha varit lite mindre stor i orden och föregått med gott exempel. Under åren 2014 – 2018 ökade RF:s personalkostnader med 21 procent!

Om det hade hänt under den tid, när jag själv var med i Riksidrottsstyrelsen (1987 – 1999), hade kravet på kollektiv avgång för styrelsen skallat.

De större och kommersiellt starkare förbunden har varit pådrivande i den här klappjakten på de små. Men några fakta som styrker att ”större är bättre än små” finns inte.

För RF totalt ökade antalet lokala aktivitetstillfällen från 54 766 054 till 58 677 630 mellan åren 2009 och 2016 (+ 7 procent). De nio hotade SF, vars föreningstal var lägre än 50, visade sig vara riktigt duktiga. Sju av nio hade ökat, fem av dem över genomsnittet.

Bland de nio största hade sex av nio ökat detta viktiga nyckeltal. Men endast tre av dem låg över RF:s genomsnitt. De större förbundens röststyrka, inte deras attraktivitet bland ungdom, har motiverat riksidrottsstyrelsens märkliga turer inför RF-stämman. Så ska inte en styrelse som vill hålla samman den svenska idrotten agera.

RF-stämman beslutade också att följa några stora förbunds mycket oklara yrkanden om en genomgripande översyn av svensk idrotts organisation och verksamhet. Man kan ana, att de också tycker att idrottsrörelsen i första hand ska syssla med idrott och inte i första hand ägna sig åt politikernas agendor. Det var i så fall ett ord i rättan tid. Då kan en del storebrorsfasoner på och inför stämman ursäktas.

Detta utredande kommer att ta mycket tid och röra upp mycket damm. Så mycket tid för idrott blir det knappast.

Gaius Petronius

Den romerske fältherren, författaren och ämbetsmannen Gaius Petronius, död 66 e Kr, uttryckte sig så här en gång:

”Vi tränade hårt – men varje gång vi började få fram fungerande grupper skulle vi omorganiseras.

Jag lärde mig senare i livet att vi är benägna att möta varje ny situation genom omorganisation och även vilken underbar metod detta är för att skapa illusionen av framsteg, medan den åstadkommer kaos, ineffektivitet och demoralisering.”

För Gaius Petronius hade RF-stämman varit en hälsofara. Knappast något beslut kommer att ge konkreta förbättringar för svensk idrott. Det är synd. Möjligheten fanns.

Bågskytteförbundet skrev en motion om att Riksidrottsstyrelsen snarast borde ta initiativ för att skapa en gemensam lösning för samtliga föreningar och specialförbund på den nya spelmarknaden. Riksidrottsstyrelsen ville inte göra något. Istället ville man fortsätta med en utveckling, där några få kommersiellt starka förbund träffar avtal med Svenska Spel och andra blir helt utan.

Spelföretag som kan skryta med att man är ”hela idrottens bolag” skulle ha oerhörda marknadsfördelar på den nu allt svårare spelmarknaden. Det är märkligt, att riksidrottsstyrelsen inte vill ta några sådana initiativ. Under Björn Erikssons tid som ordförande i Svenska Friidrottsförbundet gick förbundet med i Idrottsalliansen. I den organisationen, där jag är ordförande, drömmer trettio specialförbund fortfarande drömmen om en kraftfull utveckling av gemensamma spel och lotterier för svensk idrott.

Konkreta åtgärder, inte endast pladder, borde också komma igång för att förbättra våra elitidrottsungdomars möjlighet att kombinera elitidrott och högskolestudier. Ett antal elitidrottare berättade i en artikel i Svenska Dagbladet dagarna före stämman vad vi har gjort i Sport Campus Sweden. Nu är verksamheten hotad. Riksidrottsstyrelsen väljer att titta åt ett annat håll.

https://www.svd.se/pinsamt-daligt-stod-for-unga-toppidrottare

Svensk idrott behöver en ledning som både vågar och vill. Björn Eriksson, bättre kan ni!

Det här inlägget postades i Liljegren om idrott. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>