De tog spelen – men låt oss ta medaljerna!

Svensk idrotts dröm om att få arrangera olympiska spel på hemmaplan dog i Lausanne häromdagen. Vinterspelen 2026 går till Milano-Cortina.

Därmed förlorar svensk idrott den hävstång till framtida framgångar som ett eget OS innebär. Låt oss ta några exempel.

OS som hävstång för idrotten

Efter succén med OS i London 2012 ökade de engelska statliga satsningarna inför OS och Paralympics i Rio 2016 med 13 procent. Inför OS i London fick de brittiska seglarna lika mycket resurser som hela den svenska olympiatruppen tillsammans.

1, 4 miljoner fler britter deltog i idrottsaktiviteter varje vecka, sedan London tilldelades OS år 2005. 11 miljarder (!) svenska kronor investerades i idrott och hälsa för barn och ungdomar.

Spanien vann 13 guldmedaljer i Barcelona 1992 efter att ha fått nöja sig med fyra under hela OS-historien dittills.

Norge lyfte sig som idrottsnation efter beslutet om OS till Lillehammer 1994. Vinterspelen gav stark kraft också till sommaridrotterna. Sponsorerna ökade sina satsningar på förbund, enskilda idrottsutövare men också på forskning och prestationsutveckling. Mer pengar gick till Norges Idrottshögskola och Olympiatoppen. Den norska olympiska satsningen blev en succé, inte minst i många sommaridrotter. Namn som Hoen (höjdhopp), Moen (sprint) och Hattestad (spjut) dök upp på prispallarna i var och varannan sommartävling under början och mitten av 90-talet. Vebjörn Rodals guldtriumf på 800 meter i Atlanta 1996 var symbolen för Norges guldsatsning.

Förklaringarna

IOK:s ordförande Thomas Bach förklarade Sveriges förlust med bristen på folkligt och politiskt stöd, framför allt i Stockholm. Till förklaringarna hör också att Stockholms ansökan byggde på IOK:s nya agenda och norm, medan de ledamöter som röstade för Milano-Cortina fortfarande var kvar i de gamla ansökningsprincipernas historia med förlustgarantier från staten och bindande avtal med arrangörsstäderna. Något sådant kunde inte Sverige erbjuda. Och skulle enligt de nya reglerna inte behöva det heller.

Stockholm hade inte skrivit under kontraktet som arrangörsstad om Sverige vunnit. Det hade istället Åre fått göra. Sådant imponerar inte på IOK.

Något som katten har släpat in

Från första stund har den styrande borgerliga majoriteten och miljöpartiet behandlat frågan om OS till Stockholm som något som katten har släpat in.

IOK beslutade i oktober förra året om att låta Sverige vara ett kandidatland. Det skedde vi en session i Buenos Aries.

Dagarna efter samlades de borgerliga partiernas företrädare i Stockholms stadshus tillsammans med den tidigare ärkefienden Miljöpartiet för att dra upp riktlinjerna efter valsegern. Ett av de första beskeden vid presskonferensen var att planerna på OS och Paralympics 2026 till Sverige var nedgrävda.

Det nyblivna finansborgarrådet, Anna König Jerlmyr, sa att ”det saknas tydliga underlag för ett vinter-OS just nu.”Karin Ernlund som skulle få bli borgarråd för bl.a. kultur- och idrottsfrågor fyllde i med att ”vi kan inte göra bedömningen att man kan stå som värd 2026.”

Lysande presentationer i Lausanne

Men trots denna katastrofala förutsättning baxade SOK hela ansökan fram till ett avgörande i Lausanne.

De svenska presentationerna var lysande.Och Stefan Löfven var lysande, men naturligtvis alldeles för sent. Regeringens tydliga stöd hade behövts tidigt.

Men jag blev så glad över hans insats, att jag nästan glömde bort att han har läst upp regeringsförklaringar utan att nämna ordet ”idrott”, än mindre vad regeringen vill göra för att stärka den. Särskilt viktigt är ökat statligt stöd och satsningar för att göra det möjligt att kombinera elitidrott och utbildning – en nödvändig förutsättning för det land som också vill ha medaljer i OS. Där ligger vi långt efter andra.

Idrottens politiska svans

Jag fick gnugga mej i ögonen flera gånger, när jag såg vilka som ingick i den svenska delegationen i Lausanne. Där stod nu också de ledande politiska företrädarna från Stockholm och fjädrade sig tillsammans med seriöst idrottsintresserade företrädare som statsministern och Kronprinsessan Victoria. Idrottens politiska svans hade haft råd att köpa många biljetter.

Hyckleriet nådde ibland episka höjder. Stockholms kommunstyrelseordförande Anna König Jerlmyr (m), som formellt har lett det politiska motståndet mot OS i Sverige, fick plädera för Sverige och Stockholm. Som om detta inte vore nog sjöng hon också några strofer från ABBA:s ”Dancing queen” i talarstolen. Sjunga kan hon denna fantastiskt trevliga och även idrottsintresserade kvinna.

Jag såg också ett antal idrottsledare som har gjort alldeles för lite på hemmaplan.

Imponerande arbete

Jag har på mycket nära håll följt SOK:s arbete och är imponerad av insatserna. Det var nära att fina idrottsledare gjorde det omöjliga möjligt. Speciellt har jag sett gode vännen Per Palmströms arbete. Han är nu vice ordförande i SOK och var tidigare detsamma i Svenska Fäktförbundet, när jag var ordförande. Jag är imponerad över både engagemanget och insatserna, som inte alltid har nått offentligheten, och ska inte det heller.

Brister i kommunikationen

Idrottens insatser för kommunikationen har varit dålig. Jag saknade återkommande pressträffar, också i regionerna, för att berätta om IOK:s nya regler för ansökningar och om det nya ekonomiska stödet. Det hade kunnat reducera mängder av journalistiska bottennapp, som byggde på tidigare förutsättningar för ansökningar.

En professor i turistekonomi har fått stor plats sedan förra hösten. Han sågade de ekonomiska förutsättningarna genom att hänvisa till det ekonomiska resultatet vid sommar-OS i Montreal 1976! Och lite så har det fortsatt. Under vilken sten har han och ett antal oinformerade journalister sovit sedan IOK:s nya regler antogs?

Alltför många förbund har gjort allt för litet. Svenska Fäktförbundet, av alla, gav sitt stöd genom styrelseuttalande och artiklar på hemsidan.

Vinterförbunden har inte gett det kraftfulla stöd som frågan är värd.

SOK:s ordförande Mats Årjes har varit näst intill osynlig i den offentliga debatten. Det tror jag har varit olyckligt. Mats Årjes har trovärdighet och kompetens.

Istället har RF:s ordförande Björn Eriksson deltagit i några TV-samtal utan att vara så förberedd med fakta och argument som frågan krävde, och som vi har rätt att vänta oss av en heltidsarvoderad ordförande.

På nära håll har jag sett Stockholms Idrottsförbunds opinionsbildning för vinter-OS. Begreppet saknades helt i verksamhetsplanen för 2019 och har knappast funnits med som ämne vid de senaste årsmötena. Annorlunda var det inför 2004. Då var det Stockholms Idrottsförbund, där jag själv var ordförande, som aktualiserade tanken på sommar-OS till Stockholm. Vi lyckades få med oss de tunga politikerna. Och så hakade också SOK och RF på. Regering och riksdag ställde upp. Men också den drömmen dog i Lausanne 1997.

Låt oss ta medaljerna!

Men det här är egentligen detaljer.

Fantastiska ledare överallt i svensk idrott var nära att göra det omöjliga möjligt. Det har imponerat på mej.

Nu hoppas jag att den ”idrottens politiska svans” som fick följa med och fjädra sig i Lausanne åker hem, samlar ihop sig över blockgränserna och frågar: ”Vad kan vi nu göra tillsammans för att stärka den svenska idrotten, inte minst idrotten i Stockholm?”

Kanske kan vi alla säga som Olof Stenhammar, kampanjgeneral för OS 2004, där jag själv var med i styrelsen:”De tog spelen, men vi ska ta medaljerna!”

Det här inlägget postades i Liljegren om idrott. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>