En hyllning till Djurgårdens IF Fäktning

Idrottsvänner! Djurgårdare!

Tack för att jag fick komma hit. När Henning Österberg, föreningens ordförande och en god vän till mej genom åren i Fäktförbundets styrelse, ringde och frågade om jag ville komma och inviga den nya fäktsalen, sa jag till min fru, att jag blev både glad, stolt och rörd. Tack också till er!

”Om Ragnarök skulle komma och plåna ut alla idrottsföreningar och idrottsmän från detta klotet, så tror jag, att de två sista som vore kvar och bildade förening skulle vara djurgårdare!”

Så skrev en gång min svärfar, den legendariske sportjournalisten Bengt Ahlbom, vid Djurgårdens 40-årsjubileum

Klarare kan nog inte den s.k. djurgårdsandan beskrivas, en anda som jag själv har kommit i kontakt med i många idrotter.

Den andan har gett framgångar.

Sveriges mest framgångsrika förening

Djurgårdens IF är Sveriges mest framgångsrika flersektionsförening med 451 SM-guld genom alla tider. Boxningen har tagit 100, brottningen 52, och fäktningen är trea med 47. En helt lysande prestation både i Stockholm och i landets idrottsliv. Sträck på er! Var stolta över framgångarna.

Det var 1958 det började. Det började med Béla Rerrich, han med de stålblå ögonen på den klassiska oljemålningen i den gamla fäktsalen och i pokalrummet på Stadion. Lyssna nu noga i din himmel Béla.

Béla Rerrich kom till oss med en silvermedalj i lagvärja från OS i Melbourne 1956 hängande runt halsen. Béla åkte aldrig hem till sitt Ungern efter OS. Sovjetiska stridsvagnar hade krossat det ungerska folkets dröm om frihet och demokrati.

Här levde och verkade han, både som den starka kraften i Djurgårdens fäktning och som landslagsledare. Här utvecklades han till den levande legenden för många av oss. Och efter sin död på sommaren 2005 fick han komma tillbaka till det land han älskade, till ett Ungern, befriat från sovjetiskt förtryck.

I början av 2000-talet valde Svenska Fäktförbundet styrelser som hade ambitionen att leda förbundet. En näst intill revolutionär inställning vid den tiden. Vårt arbete med mål, program och nyckeltal gav mindre utrymme för enskilda personer, starka och kunniga på sitt område, att driva egna privata linjer. Föreningarna fick rösträtt. Därmed spreds inflytandet från några få till många. Alla nyckeltal utvecklades positivt efter några år.

Fäktarna i Honduras

En av de främsta i diskussionen på den tiden var Béla. Han kände det lite ovant att inte längre få bestämma som han hade gjort förut och fick märkbara abstinensproblem. I sin tidning ”Bélas glimtar” förde han sitt krig mot förbundsledningen i allmänhet och mot mej i synnerhet. Det var öppet och ärligt.

Tidningen var en stencilerad historia, gjord med en sådan där metod, så att den luktade alkohol, när den var helt färsk. Han skickade ut den till dem som han tyckte behövde upplysning med kuvert och frimärke.

En gång 2003, då jag hade varit ordförande i Fäktförbundet i två år, kom jag hem från arbetet, och såg att Bélas glimtar hade kommit i brevlådan.

I den första artikeln skrev Béla ungefär så här:

”Vi (Djurgården Fäktning) har fått ett brev från fäktarna i Honduras. De är väldigt upprörda, ty de har fått en förbundsordförande som inget vet om fäktning. Som om detta inte vore nog, han vill heller inget lära sig genom att t.ex. tala med äldre fäktmästare.”

Redan i första meningen insåg jag vad och vem det handlade om. Det handlade om mej. Och det handlade om att jag inte gjorde precis som Béla ville.

Jag ringde Béla direkt till fäktlokalen. Han hade telefonen alldeles i närheten av pisten, där han tränade Djurgårdens fäktare. Han lyfte luren och skrek: ”Rerrich!”med sin kraftfulla röst, så att det hördes från Hjorthagen, där fäktsalen låg, till Lidingö, där jag bodde, även utan telefonlinjer.

Jag inledde lite försynt med: ”Hej Béla, det där Du skriver om fäktarna och Honduras, det handlar väl egentligen om mej?”

Blixtsnabbt svarade den intelligente, då 86-åringen: ”Är Du från Honduras då?”

Efter något år hittade vi varandra. Han respekterade mej så småningom lika mycket som jag respekterade honom från början och beundrade hans insatser för Sveriges och Djurgårdens fäktning. Jag fick tala vid den minnesstund Djurgården arrangerade i den gamla fäktlokalen vid T-banan, när han avled 2005. Det var ett av de mest känslosamma och betydelsefulla ögonblicken i mitt idrottsledarliv.

Visionen och framgångarna

Visionen för Djurgårdens fäktning är rak:

”DIF Fäktning är en attraktiv idrottsförening som utvecklar fäktare till deras fulla potential för att nå världsklass.”

Och värdegrunden är kort och gott: ”Hårt arbete och gott kamratskap.”

Detta har gett resultat, som också syns vid sidan av all den glädje som fäktningen har gett tusentals barn och ungdomar genom åren där borta i den gamla lokalen mitt i Ropstens tunnelbana.

I listan över framgångsrika fäktare hittar vi många

Peter Vanky    VM-silver 1998 och 1999

Robert Brolin, som då hette Dingl i efternamn, med flera världscupframgångar vid sekelskiftet.

Otto Drakenberg

Helena Elinder

OS-guldlaget från Montreal 1976, där fyra av fem var djurgårdare: Calle von Essen, Göran Flodström, Hans Jacobsson och Leif Högström.

Robin Kase med tredjeplatsen i Heidenhem Pokal 2005.

Och samtliga moderna femkampare, som vann OS-brons i Moskva 1980 tränades av Béla.

Och så en lång rad framgångar i junior- och kadettåldrarna genom åren, senast vid SM 2019, då Emelie Mumm vann damvärjan.

Att hålla samman ett förbund

Många djurgårdare har också gjort, och gör, fina insatser som ledare i föreningen och i förbundet, t.ex. Henning Österberg, Angelika Gyllenhoff och Otto Drakenberg, som ju nu är Fäktförbundets ordförande.

En helt oöverträffad gärning har Göran Flodström gjort. 27 år som generalsekreterare i Svenska Fäktförbundet. Och efter pensionen dröjde det inte länge, innan han återkom som uppskattad ledare för landslagen. Han efterträddes som generalsekreterare av en annan djurgårdare – Pierre Thullberg. Bélas efterträdare Ivan Makkai är ju också en utomordentligt uppskattad ledare på förbundsnivå.

Tack för att ni har stärkt både förbund och förening och medverkat till ett bra samarbete. Det är viktigt för svensk fäktning.

Ett stort tack också till Stockholms stad för allt det stöd fäktningen, inte bara Djurgården, har fått och får genom åren.

En av de mest framgångsrika sektionerna i Sveriges mest framgångsrika flersektionsförening med 451 SM-guld genom alla tider har fått en ny fin lokal. Fäktningens sektion i Djurgården, Stockholms stolthet, tackar för detta. Men också vi andra, utanför Djurgårdens fäktning, är glada över att en av våra absolut finaste fäktföreningar får nya möjligheter. Så blir en bra förening ännu bättre.

Jag är både riktigt rörd, och riktigt stolt, för att just jag fick förrätta invigningen och förklarar, för att vara riktigt högtidlig, Djurgårdens nya fäktlokal i Hjorthagen invigd.

Det här inlägget postades i Liljegren om idrott. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *