Tal av nyvald RF-ordförande

På våren 2021 ska Riksidrottsförbundet välja en ny ordförande efter Björn Eriksson. Här kommer ett förslag till anförande av en ny ordförande:

Idrottsvänner!

Tack för förtroendet! Det är två ord som lyser i eldskrift framför mej, när jag nu har blivit vald till ordförande i Riksidrottsförbundet.

Det första är ödmjukhet. Det är ett stort ansvar att bliv vald till ordförande i landets i särklass största folkrörelse. Till ödmjukheten hör att inpränta, att ledningen av svensk idrott måste vara ett lagarbete. Det finns inte plats för självbespegling och personliga piruetter. En ordförande är lagledaren som ska få andra att arbeta med glädje och stolthet. I skuggan av en ensam ordförande växer det dåligt. Vi som är här idag måste alla göra vårt jobb.

Det andra är självförtroende. En av världens starkaste folkrörelse kan uträtta storverk, om vi håller ihop och agerar tillsammans för goda värden och för vår ställning i den svenska samhällsdebatten. Vi är många i den här lokalen idag, men betydligt fler utanför. Där finns drygt 3, 2 miljoner medlemmar. 800 000 är ledare, tränare, styrelseledamot eller har liknande uppdrag i någon idrottsförening. Om vi håller samman kan vi bli en viktig kraft i den politiska opinionsbildningen. Om vi håller samman kan den tid vi har bakom oss med krympande statsanslag bli en trist parentes i den svenska idrottshistorien. Låt oss berätta med betydligt större kraft än hittills, att 3, 2 miljoner medlemmar i idrottsrörelsen också är väljare. Om jag har förstått saken rätt, så är för många väljare inte de politiska partiernas problem.

Men också självförtroende på ett personligt plan. Det kändes tryggt att kunna skriva in ordförande både i ett specialförbund och i ett distriktsförbund i den CV som goda vänner ville ha till nomineringen av mej. Jag har sett behoven i ett specialförbund, och jag har sett konsekvenserna av det jag då kallade ogenomtänkta beslut från riksidrottsstyrelsen. Jag har haft förmånen att få hålla samman över 60 specialförbund på distriktsplanet och där kraftfullt arbeta för bättre villkor för idrotten i kommunerna och i regionen. Det har gett mej en inlevelse i näst intill alla idrotters villkor. Som ung och aktiv i många idrotter fick jag ”idrotten i blodet”, som många brukar uttrycka sig.

Idrottsvänner! När jag bestämde mej för att kandidera efter uppmaningar av flera goda vänner gjorde jag en lista på vad jag ville förändra och förbättra. Ni har inte köpt någon gris i någon säck. De flesta av er vet att jag försöker göra det jag står för och stå för det jag gör.

1. Slå vakt om idrottsrörelsens självständighet!

800 000 idrottsledare satsar tid och energi för att utveckla idrotten, inte för att vara oavlönade springpojkar och springflickor för politiska beställningar. När rätten för idrotten att sätta upp egna mål och bestämma vägarna till målen tas ifrån oss, förtvinar också det ideella ledarskapet. Det har inte Sverige råd med. Det ideella ledarskapet tillför det svenska samhället ett värde som motsvarar två kronor i kommunal skattehöjning.

2. Öka stödet från stat, regioner och kommuner!

Idrotten får åtta miljoner mindre i statsanslag nu än 2008. Och det statsanslag som betalas ut får i allt mindre utsträckning användas för de ändamål idrottens själv bestämmer. Kommunernas satsningar på anläggningar är helt otillräckliga.

En idrott som får chansen att utvecklas kan förstärka den viktigaste länken för integration i det svenska samhället. Idrotten kan skapa goda förebilder och framtidstro hos barn och ungdomar, som av olika skäl har haft svårigheter på livets väg. Detta är ännu viktigare nu än någonsin.

Det offentliga stödet måste öka kraftigt. Och vi måste tillsammans skapa nya och ännu bättre möjligheter för hela idrotten på den nya spelmarknaden!

3. Banta RF-organisationen!

Basstödet till specialförbunden var 330 miljoner kronor 2016 och lika stort 2018. Under samma tid ökade RF:s personalkostnader med 17 procent, från 88 196 000 kronor till 102 951 000! Så kan vi inte ha det.

Det ökade antalet ”politiska beställningar” betyder för många specialförbund att kontakterna med RF-kansliet i första hand handlar om att skriva projektplaner och redovisa bokstäver och siffror i mängder av enkäter, medan det idrottsliga stödet uteblir.

Kostnaderna för RF:s personal centralt och i distrikten måste minska.

Det är min ambition att vi ska öka basstödet till specialförbunden från 330 miljoner till 500 miljoner till 2025. Pengarna ska vi hitta bland personalkostnaderna centralt och i distriktsförbunden men också bland de ”politiska projekt” som det har gått så lätt att få pengar till. Nu ska vi berätta för politikerna, att vi istället vill använda idrottsstöd till idrott. Hur svårt kan det vara?

Till sist något som jag drar mej för att säga.

En gemensam tanke

På nästa punkt ska vi välja ledamöter till riksidrottsstyrelsen. Det är mitt ansvar att försöka skapa ett bra arbetslag, alldeles oavsett vilka som blir valda. Det har jag försökt tidigare. Och det brukar gå ganska hyggligt.

Men jag vill vädja till er som nu är på väg in i styrelsen. Arbetet kommer att gå betydligt enklare och bli betydligt bättre, om alla som väljs in i styrelsen besjälas av tanken, att den svenska idrotten blir bättre, inte sämre, med ökad självständighet, med ökat stöd från stat och kommun och med en betydligt bantad RF-organisation.

Ännu en gång, tack för förtroendet! Nu fortsätter vårt gemensamma arbete för att göra en bra svensk idrott ännu bättre.

Det här inlägget postades i Liljegren om idrott. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>