Samverkan för svensk idrott

- regeringens direktiv till en ny idrottsutredning

Dir. 2020:42

Beslut vid regeringssammanträde den 7 maj 2020

Jag drömde om att regeringen skulle ta ett konstruktivt initiativ för idrotten, när nästan alla, inte minst under ”coronakrisen”, ser dess betydelse. Tog därför fram mitt ordval från åren i regeringskansliet och skissade på regeringens direktiv till en parlamentarisk kommitté.

En parlamentariskt sammansatt kommitté tillkallas för att lämna förslag om hur stat, regioner och kommuner bör stödja den svenska idrottsrörelsens utveckling.

Den nuvarande ”svenska idrottsmodellen” utvecklades i brett politiskt samförstånd under 1970-talet. Bakgrunden var den statliga utredningen ”Idrott åt alla” (SOU 1969:29), som föreslog en mycket kraftig ökning av statens stöd till idrotten.

Modellen bygger på att staten fördelar ekonomiska resurser till RF, som i sin tur har ansvaret för att fördela medel till specialförbunden. Landstingen, numera regionerna, ger stöd till den regionala idrotten. Kommunerna i sin tur ger olika stöd till det lokala föreningslivet och ansvarar för byggande och drift av de anläggningar som är nödvändiga för idrottens verksamhet och utveckling. Kommunerna ger det överlägset största stödet.

De principer som lades fast i början av 1970-talet har tjänat vårt land och idrotten väl. Den svenska idrottsrörelsen har en världsunik bredd. I förhållande till folkmängden har Sverige också lyckats väl i internationella mästerskap.

Idrottens del i detta samhällskontrakt från 1970-talet var det ideella ledarskapet. Nu finns drygt 3, 2 miljoner medlemmar. 800 000 är ledare, tränare, styrelseledamot eller har liknande uppdrag i någon idrottsförening. Detta ideella arbete kan värderas till motsvarande en kommunal skattehöjning om två kronor.

Nu syns oroande signaler om idrottens utveckling. Antalet föreningar och antalet lokala aktivitetstillfällen bland barn och ungdom minskar.

Den svenska idrottsrörelsen är för närvarande djupt engagerad i ett strategiarbete. Ambitionerna i ”Strategi 2025” är höga. Svensk idrott ska vidareutveckla verksamheten så att alltfler barn, unga, vuxna och äldre väljer att idrotta i förening hela livet. Svensk idrott ska nå fler idrottsliga framgångar internationellt.

Ambitionerna att behålla allt fler i verksamheten långt upp i åldrarna innebär att ökade krav på anläggningar är naturliga, om också allt fler barn och unga ska kunna börja och fortsätta i idrottsverksamhet.

Idrottens betydelse för bl.a. folkhälsa, demokratisk skolning och bidrag till den svenska ekonomin kan inte överskattas. Det finns därför starka skäl för att göra en översyn av statens, regionernas och kommunernas stöd till idrott.

En av kommitténs viktigaste uppgifter är att lämna förslag om vilka insatser som är angelägna i stat, regioner och kommuner för att målen i idrottsrörelsens strategiarbete ska kunna bli verklighet. Ett antal sakkunniga från idrottsrörelsen ska därför engageras i kommitténs arbete.

Kommittén bör också analysera samverkan mellan stat, regioner, kommuner och den självständiga idrottsrörelsen. I den allmänna debatten har under senare tid diskuterats idrottsrörelsens självständighet som en förutsättning för att 800 000 idrottsledare ska känna glädje och engagemang.

Denna fråga behandlades även av utredningen ”Idrott åt alla”, som bl.a. skrev (sid. 37):

”Det är naturligt att allmänpolitiska värderingar kan anläggas på idrotten, dess mål, medel och syften. Det stora ekonomiska stöd idrotten får från samhället gör en sådan diskussion befogad.”

En grundtanke i utredningen ”Idrott åt alla” var att stat, regioner (tidigare landsting) och kommuner i en konstruktiv dialog med idrottsrörelsen skulle skapa goda förutsättningar för idrottens utveckling, men också tillsammans med idrottsrörelsen genomföra aktiviteter som på olika sätt kom hela samhället tillgodo. Så har t.ex. flera landsting utvecklat fysisk aktivitet på recept, där idrottsföreningarna tar ansvar för rehabilitering av patienter.

Kommunernas konkreta samarbeten med de lokala idrottsföreningarna är många.

Idrottsrörelsens beslutar själv om sin organisation. Men det förtjänar att påpekas, att möjligheten till en konstruktiv regional dialog om gemensamma insatser försvåras av en utveckling, där styrelserna i idrottens regionala organ (RF/SISU-distrikten) inte har formell beslutanderätt över det regionala kansliets verksamhet och personal.

En dialog om hur idrottsrörelsen kan organisera sig för att det gemensamma samhällsuppdraget ska lösas på bästa sätt bör också, på idrottsrörelsens initiativ, förekomma i kommittén.

Det här inlägget postades i Liljegren om idrott. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>