Triangel utan bas – vad händer i ungdomsidrotten?

Så kom den spännande rapporten igen. Jag talar om den årliga ”Statens stöd till idrotten – uppföljning 2019” från Centrum för idrottsforskning (CIF). Den här gången är den helt skriven av en gigant inom idrottsforskningen, professorn i idrottsvetenskap vid Malmö universitet, Johan R. Norberg.

Kort skulle den kunna sammanfattas med orden ”Färre unga idrottar”, en rubrik som också fanns i RF:s pressmeddelande. Och statistiken över det lokala aktivitetsstödet till barn och unga är trist, nästan tragisk.

Aktivitetsnivåerna minskar i samtliga åldersgrupper utom en under tioårsperioden 2008 – 2018. En sammanställning över de tio största förbunden inom RF visar, att endast två ökar (gymnastik och simning) medan övriga förlorar, några väldigt mycket.

Den viktigaste meningen i hela den långa rapporten är denna: ”CIF:s samlade analys är att det råder en tydlig hälsotrend bland unga – men att denna trend verkar gå idrottsrörelsen förbi.”

I föreningarna ökar kraven på träning och tävling som de unga förväntas delta i. Och rekommendationen från CIF är att arrangera fler aktiviteter för dem som tränar för att ha roligt och må bra snarare än att uppnå goda idrottsresultat.

Särskilt trist är det, när RF sammanfattar sin strategi som ”Från triangel till rektangel”. Om detta elände fortsätter kommer triangeln att sakna bas. Det är inte bra, vare sig för trianglar eller rektanglar…

Det är naturligtvis förödande för svensk idrotts siffror totalt sett att de största förbunden minskar kraftigast. Det lokala aktivitetsstödet är dessutom konstruerat på de stora lagidrotternas villkor. Stora träningsgrupper med lag och en tränare ger mycket intäkter. Fäkttränaren med en eller två elever på pisten ger lite.

Men alla minskar inte. Med stor stolthet kunde jag säga så här vid ett årsmöte med Fäktförbundet för några år sedan:

”Om Svenska Fäktförbundets ökning hade varit svensk idrotts, skulle antalet

lokala aktivitetstillfällen i den svenska idrottsrörelsen nu ha varit 72 miljoner istället för 52 miljoner”.

För ca 30 år sedan (!) skrev Stockholms Idrottsförbund, där jag då nyss hade valts till ordförande, motioner till RF-stämman om att det statliga lokala aktivitetsstödet, som RF hanterar, borde förändras. Redan i början av 80-talet visade nämligen dåtidens gigant i idrottsforskningen, professor Lars-Magnus Engström, hur barn och ungdomar upplevde idrotten. Ungefär som CIF återigen nu beskriver det.

I Stockholm gjorde den lysande Ulf Blomdahl statistiska studier, som visade att ungdomarna lämnade idrotten i de äldre tonåren. Han talade om en ”kulfaktor” och en ”investeringsfaktor.” Barn och ungdomar ”ville ha kul” – inte köra sig blå i unga år.

Det fanns också en bred enighet om att den som prövade flera idrotter i unga år i större utsträckning blev kvar i idrotten. Och de som blev riktigt bra, t.ex. spelarna som skapade ”det svenska tennisundret”, hänvisade ofta till sin bakgrund i andra idrotter.

Lagidrotterna, med flest ombud på RF-stämmor höll emot. Och Riksidrottsstyrelsen begrep inte, eller vågade inte ta striden för förnuftet och forskningens resultat. Men tillsammans med Stockholms stad gjorde vi i slutet av 80-talet (30 år sedan!) om det kommunala lokala aktivitetsstödet i huvudstaden i linje med våra önskemål.

Så här sa jag, när jag som ordförande i Stockholms Idrottsförbund hälsade välkommen till RF-stämman 2003:

”Vi kan vara stolta men inte nöjda.

För första gången i vår historia ser vi nu tendenser till att idrottens föreningsliv engagerar färre ungdomar. De första tecknen har synts i vår storstad. Allvarligast ser det ut bland tjejerna i högstadium och gymnasium.

Många slutar för tidigt. En förklaring är att de började för tidigt och körde för hårt. Kropp och själ orkar inte. Almanackans gränser sprängs, både för barn och föräldrar.

Det kan tyckas vara en mänsklig rättighet för små barn att simma eller spela fotboll kanske fem gånger i veckan. Men det kan knappast vara en mänsklig rättighet att få lokalt aktivitetsstöd för fem tillfällen per vecka i samma idrott.

Genom ett samarbete mellan Stockholms Idrottsförbund och Stockholms stad har vi gjort rent hus med möjligheterna att få stöd till obegränsat antal aktivitetstillfällen i en idrott i unga år. Vi vill leva som vi lär.”

Rent praktiskt fick jag också arbeta för förnuftet. Som förvaltningschef för kultur och fritid i Haninge tog jag initiativet till en förändring av det kommunala lokala aktivitetsstödet. I bred politisk enighet beslutade kultur- och fritidsnämnden bl.a. följande (citat ur reglementet):

”För att stimulera unga människor att pröva på flera aktiviteter begränsas det lokala aktivitetsstödet till ett visst antal tillfällen per säsong i samma aktivitet. Stödet ges till två aktivitetstillfällen per vecka för 7 – 9-åringar, tre per vecka för 10 – 16-åringar och fyra för 17 – 20-åringar.

Stödet per deltagare ökar också ju äldre ungdomarna är. Detta för att stimulera föreningarna att behålla ungdomarna längre upp i tonåren.”

När jag åkte hem från jobbet en dag i februari 2008 ryckte jag till, när jag såg krigsrubrikerna på Svenska Dagbladets löpsedel:

”Haninge bromsar ung elitsatsning – träningsstöd till ungdomar ökar med stigande ålder.”

Mina råd är enkla:

  1. En massiv satsning på ungdomsledarutbildning. Låt barn och ungdomar träna på olika ambitionsnivåer!
  2. Gör om det lokala aktivitetsstödet! Idéerna har funnits i över 30 år.
  3. Ge mer stöd till de specialförbund som växer i aktivitetstillfällen och mindre till dem som går kräftgång!
Det här inlägget postades i Liljegren om idrott. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>