Den svenska idrottsmodellen på väg mot haveri – dags för en ny idrottsutredning!

En regeringsförklaring utan ett ord om idrott. En riktig sågning av kulturutskottet i våras.

I båda fallen reagerade vi idrottsledare med ryggmärgen, berättade om idrottens samhällsnytta, omfattningen av det ideella arbetet, betydelsen för samhällsekonomin och mycket annat. Det gjorde vi rätt i.

Men hur står det egentligen till i idrotten? Vad säger Riksidrottsförbundets egen statistik? Låt oss också använda hjärnan.

Under åren 2006 – 2015 har antalet aktiva i idrottsföreningarna minskat med 27 procent. Antalet föreningar har minskat med fem procent. Antalet lokala aktivitetstillfällen i åldern 7 – 20 år har minskat med tio procent.

Andelen av den svenska befolkningen som är medlemmar inom svensk idrott har under åren 1998 – 2015 sjunkit från ca 45 procent till ca 35 procent (Källa: RF:s nulägesbeskrivning i ”Strategisk plan 2015”). Riktigt illa, om vi ska vara ärliga.

Den svenska idrottsmodellen är på väg mot ett haveri.

Statens bristande förtroende

Staten har på olika sätt visat sitt missnöje. Under åren 2008 – 2014 minskade det totala statliga stödet till idrotten från 1 982 miljoner kronor till 1 866 miljoner kronor. 2018 får idrotten 1 954 miljoner kronor, en ökning sedan 2014 men ännu inte mer än 2008.

”Den svenska idrottsmodellen”

Den nuvarande ”svenska idrottsmodellen” växte fram ur den statliga utredningen ”Idrott åt alla” (SOU1969:29), som leddes av dåvarande statssekreteraren Karl Frithiofson. Han valdes senare till RF:s ordförande.

Modellen bygger på att staten fördelar pengar till RF, som i sin tur fördelar en del vidare till specialförbunden. Landstingen skulle stödja den regionala idrotten, och kommunerna skulle stödja det lokala föreningslivet med bl.a. anläggningar, så att kostnaderna för idrotten skulle kunna hållas tillbaka.

Utredningen lade grunden till en politisk samsyn på idrotten, och den medverkade till folkupplysning om idrottens roll, en upplysning som spred sig till alla politiska partier och deras företrädare.

Den organiserade idrottens tillbakagång – några förklaringar

Det går att, vid sidan av de stora och svåra samhällsförändringarna för idrotten och för andra folkrörelser, hitta några konkreta orsaker till idrottens tillbakagång under den senaste tioårsperioden.

1. Förvirrat ledarskap

Under den senaste tioårsperioden har mycket energi på det centrala planet gått åt till fruktlösa diskussioner om en sammanslagning mellan RF och SOK. Vi var flera idrottsledare med förankring i de olympiska förbunden som konstaterade redan i inledning, att en sådan ”ockupation” av SOK var både onödig och omöjlig.

Ett årsmöte i SOK begravde, som väntat, frågan efter många år av tidsödande diskussioner. De med störst ansvar för idén om en sammanslagning smög ut från årsmötet med svansen mellan benen.

Alltför mycket energi har också lagts ned på interna organisationsfrågor.

1985 fick den svenska idrottsrörelsen sitt eget studieförbund, SISU, med egna styrelser och kanslier centralt och i distrikten.

Efter ett antal år blev det full fart bakåt. Kanslierna centralt och i distrikten slogs samman liksom styrelserna. Kanslicheferna blev anställda av RF. Den i regionerna förankrade idrotten blev alltmer del av en central myndighet med regionchefer och regionkontor.

För en utomstående är det naturligtvis omöjligt att förstå hur det hänger ihop och vilka motiven har varit för dessa U-svängar. Men tid har det tagit från den nödvändiga idrottspolitiska opinionsbildningen och idéutvecklingen samt från det naturliga arbetet att sprida de goda exemplen till alla förbund inom RF-familjen. Det är många förbund som växer. Allt är inte på väg åt fel håll. En viktig upplysning i strategiarbetet om framtiden.

2. Låg idrottspolitisk profil

En starkare idrott förutsätter ett starkt stöd från stat, landsting och kommuner. På RF-stämmor under 80- och 90-talen diskuterades det stödet mer intensivt. RF-stämmor antog s.k. idrottspolitiska manifest. Planer för opinionsbildning förankrades.

Riksidrottsstyrelsen antog vid årsskiftet ett intressepolitiskt program. Det är fortfarande en av Sveriges mest bevarade hemligheter och fanns inte med på dagordningen vid RF-stämman i våras! Naturligtvis fullständigt obegripligt, inte endast för oss som lade ned många timmar i programgruppen.

3. Bristande kunskap hos de politiska företrädarna

De politiska förtroendeuppdragen i riksdag, landsting och kommuner fördelas i allt större utsträckning till dem som har begränsad erfarenhet av både normalt förvärvsarbete och långa insatser i svenskt folkrörelsearbete, inkl. idrotten. Professionaliseringen av politiken är ett allvarligt hot mot det framtida stödet till idrotten.

4. Stat, landsting och kommuner har svikit sin del av ”kontraktet med idrottsrörelsen”

Statens anslag till idrotten är lägre 2018 än 2008.

Till Stockholmsregionen flyttar varje år 40 000 personer, två fullsatta SL-bussar om dagen, från de delar i Sverige, där idrottsplatsen för de stora lagsporterna är en viktig del i områdets gemenskap. De kommer till en region, där behovet av idrottsytor är skriande stort.

Hammarby sjöstad, som en gång skulle bli OS-by, byggdes utan en enda idrottsarena. Exemplen kan mångfaldigas.

Idrotten har fått en sämre ställning i skolan år efter år, trots att alla nu vet, att det finns ett positivt samband mellan idrott och goda studieresultat.

Haveriet

Den svenska idrottsmodellen är på väg mot ett haveri. Det är därför hög tid att teckna ett nytt kontrakt mellan staten, landstingen, kommunerna och idrotten på samma sätt som i början av 70-talet. En ny idrottsutredning med politiker och idrottsföreträdare bör starta. Där kan det skapas en ny politisk samsyn på idrotten och gemensamma svar på frågan ”Hur kan vi tillsammans utveckla den svenska idrottsmodellen?”

Kanske är svaret att den tillhör en förgången tid.

En sådan utredning kan också diskutera frågan om nya finansieringsformer i en tid, när konkurrensen från andra länder är mördande för våra elitlag och elitidrottare, och när kommunerna säger sig sakna pengar till nödvändiga idrottsinvesteringar.

Kanske är det dags att återigen ta upp den s.k. 51-procentsregeln till diskussion? Att låta de investerare som är beredda att satsa i idrotten också få det avgörande inflytandet i en förening. Kanske skulle det vara möjligt utan att idrottsrörelsens goda värden går förlorade. Det handlar endast om ett fåtal stora föreningar, främst i lagidrotterna. Det avgörande inflytandet över den viktiga stadgefrågan har naturligtvis idrottsrörelsen själv, inga politiska företrädare.

Det här pratade vi mycket om för några år sedan. Fotbollförbundets dåvarande ordförande Lars-Åke Lagrell och jag tog initiativet till en utredning vid RF-stämman 2011. Vi kom båda med i utredningsgruppen. Det var ingen hemlighet att jag var en principiell motståndare till tanken. Men jag tyckte att den borde få prövas i en bred diskussion. Riksidrottsstyrelsen förstod inte att en sådan viktig konstitutionell förändring måste föregås av en öppen och bred debatt, en remissbehandling värd namnet. När det samtalet inte kom till stånd var vi några som återigen slog till bromsen. Och där stannade det den gången.

Det är dags att vända på alla stenar. Det är dags för en ny idrottsutredning.