Låt ingen tafsa på självständigheten!

I helgen fortsätter svensk idrotts centrala samtal om idrottens framtid. Det sker vid Riksidrottsforum i Ronneby. Nästa station är RF-stämman i Jönköping i slutet av maj 2019.

Vid RF-stämman 2017 i Karlstad fattade de församlade beslut om den strategiska inriktningen. En ambitiös strategisk plan med mängder av åtgärder bestämdes. En del ska göras i specialförbund, annat på RF-kansliet. Visionen är den lite blygsamma ”Svensk idrott – världens bästa”. Jag gillar faktiskt den. Den är uppkäftig. Och jag tror på svensk idrotts framtid. Fler ska vara med längre. Triangeln ska bli rektangel, som det utrycks i strategidokumenten.

Det kunde ha börjat bättre. Efter riksidrottsstyrelsens föredragning lämnades ordet fritt. Inget enda ombud begärde ordet. När sådant hände i Högsta Sovjet eller på Kinas partikongress, förklarades det med den breda enigheten. Men inte är det bra med tystnad, när svensk idrott står inför gigantiska utmaningar.

Sedan 2006 har antalet aktiva i idrott minskat, liksom antalet föreningar. Det lokalaaktivitetsstödet har också minskat. En klar majoritet, 70–80 procent, av svenska knattar och ungdomar är aktiva i en idrottsförening. Men från 15 års ålder minskar deltagandet drastiskt.

Statens stöd till idrotten har minskat under samma period liksom kommunernas kontantstöd och investeringar i anläggningar. Ordet ”idrott” hittas i regeringsförklaringar endast i undantagsfall. Och idrotten var försvunnen ur den senaste svenska valrörelsen. Det finns lite att bita i för dem som åker till Ronneby och Jönköping.

Jag vill skicka med några uppmaningar till Ronneby. Om någon dag kommer det fler. Var lugn.

1. Låt ingen tafsa på självständigheten!

Rätten att fastställa målen och vägarna till målen är avgörande för engagemanget hos 600 000 ideellt arbetande idrottsledare. Alla vi som skulle kosta en kommunal skattehöjning på ca 2 kronor, om vi fick betalt för den tid vi lägger ned.

Samtidigt som statens och kommunernas stöd till idrotten har minskat under den senaste 10-årsperioden har andra pengar regnat som manna från himlen. Det gäller t. ex för etablering av nyanlända ungdomar, särskilda insatser till segregerade områden och aktiviteter under skollov mm. Miljoner har rullat, ackompanjerade av trumpetstötar och pressmeddelanden från regeringskansli och RF.

Man behöver inte vara på dåligt humör för att se att det har varit ganska lätt att få pengar för det som ligger utanför idrottens ”kärnverksamhet”. Aktiva idrottsledare, som älskar att utveckla sin idrott, förutsätts numera i allt större utsträckning vara oavlönad arbetskraft i statens eller kommunernas tjänst. Distriktsförbunden liknar alltmer regionkontor för Arbetsförmedling och Migrationsverk. Organisationer för att ta hand om det nya har skapats på RF och i distriktsförbund – en myndighetens linjeorganisation från RF till föreningarna. Antalet anställda visar en ofattbar ökning.

2. Våga vägra riktade samhällsstöd!

Nästa gång politiker i stat och kommun kommer och ber idrotten lösa de problem de inte har lyckat lösa själva är det dags att säga: ”Nej tack, vi pysslar med idrott. Och just detta ger ett bättre samhälle för barn, ungdomar och vuxna! Och vi har inte tid med så mycket mer. Och som du kanske vet arbetar vi ideellt utan höga politikerarvoden!”

Jag minns med stor glädje, när jag som relativt nyvald ordförande i Stockholms Idrottsförbund träffade det lika nyvalda landstingsrådet. Hon frågade vad idrotten gjorde för miljön. ”Så lite som möjligt, hoppas jag!”,svarade jag medvetet provocerande. ”Om vi vore en miljöorganisation skulle inte tre fjärdedelar av 15-åriga pojkar och hälften av flickorna vara med”, konstaterade jag. Hon såg faktiskt ut att förstå.

3. Låt föreningarna vara entreprenörer!

Mängder av föreningar brinner för aktiviteter lite vid sidan av. Låt därför regering och riksdag skicka över pengar till kommunerna för sådant. Låt deras fritidsförvaltningar ”ta in anbud” direkt från de föreningar som vill arbeta med t.ex. integration. Eller varför inte med idrott och friskvård bland äldre? Triangeln skulle ju bli rektangel. Många föreningar vill arbeta med det. Andra har inte en organisation för det. Några vill inte av speciella skäl.

Just idag kunde jag läsa på Norrtulls SK:S Facebooksida:

”Vårt integrationsarbete har uppmärksammats mycket under året och med hjälp av er fantastiska medlemmar har vi idag möjliggjort för över 70 nyanlända barn och unga att börja i vår verksamhet.”

Norrtulls verksamhet värmer i hjärtat. Men det går att göra enklare vägar och penningströmmar än de nuvarande från regeringskvarteren i Stockholm till Norrtull eller Kiruna.

4. Krossa myndighetstänkandet!

Under senare år har den svenska idrottsrörelsen centraliserats och byråkratiserats. Det har skett lite i smyg, även om formella beslut har fattats på RF-stämmorna. Till de mer fantastiska förändringarna hör att distriktsförbundens chefer nu är anställda direkt av RF. Den lokala och regionala förankringen, styrkan i den svenska idrotten, har brutits sönder.

En gång för länge sedan, i början av 1985, fick jag frågan om jag ville bli ordförande i Stockholms Idrottsförbund. Mitt kärleksförhållande med förbundet varade i 22 år. Jag hade inte någonsin funderat på att svara ja, om inte vår styrelse hade haft det avgörande inflytandet över chefen och några år senare också över konsulenterna. De kom att formellt flyttas till distrikten efter en motion av just Stockholms Idrottsförbund.

När alla ser hur fackliga organisationer och partier förtvinar bl.a. på grund av centralisering och byråkrati, går den svenska idrottens ledning med öppna ögon samma väg. Några av oss har protesterat. Kan det vara möjligt att i framtiden rekrytera styrelseledamöter till distriktsförbunden i hela landet, när deras händer är bakbundna av rep från Skanstull i Stockholm?

Gör om! Gör rätt! Och gör det fort! En förtvinande folkrörelse är inte lätt att bringa liv i igen. Spåren från fackliga organisationer och politiska partier förskräcker.

Den som är optimist tror att den svenska idrottsrörelsen återigen kan stärka sin ställning. Den som vill kan söka inspiration i Jan Lindroths, professor emeritus i idrottshistoria vid Stockholms Universitet, klassiska beskrivning av svensk idrottsrörelse för ett antal år sedan: ”Idrottsrörelsen – detta stolta slagskepp i moder Sveas i övrigt sjunkande folkrörelseflotta.”

Själv har jag en optimistisk syn på det ännu ganska stolta slagskeppets framtid. Men det brådskar att slå om rodret och hissa seglen till fullo. Låt det börja i Ronneby och fortsätta i Jönköping.

Om någon dag ska jag återkomma också till vad jag tror krävs av besättningen på det stolta slagskeppet.

Det här inlägget postades i Liljegren om idrott. Bokmärk permalänken.

1 svar på Låt ingen tafsa på självständigheten!

  1. Hasse Abrahamson skriver:

    Tack Lars för dina tankar!
    Själv har jag under senaste 10 års perioden varit engagerad i hembygdsrörelsen och bygdegårdsrörelsen, två stora och starka f0lkrörelsegrenar med många starkt engagerade människor. I mitt fall kan jag känna ett starkt stöd från både kommun och staten via sedvanliga bidragsansökningar vad gäller drift- och investeringsbidrag. Detta blir förmodligen en nedskalad bild vid jämförelse med idrottens enorma resursbehov för att kunna förverkliga och genomföra den viktiga samhällsfunktion som idrotten står för. Utan samhällets stöd till olika folkrörelser skulle Sverige vara ett mycket oroligt land att leva i. Den ideella kraften bygger och bär vårt samhälle vidare på många olika plan, t.ex. brukar jag framhålla att idrottsrörelsen är ett mycket stort fredsprojekt. I vår moderna digitala mediavärld får vi otaliga bevis på betydelsen av internationellt utbyte människor emellan.
    Jag liksom många, andra, är säkert mycket förvånade över att offentligheten inte mer tydligt kunde stötta en OS satsning i Stockholm, när den presenterades. Har dagens styrande aldrig upplevt eller har de glömt bort alla de glädjestunder som idrotten ger såväl inom barn- som ungdomsidrott, vuxenidrott och genom hela generationsskalan.
    Idrottens ambitioner om människors goda hälsa och fina levnadsvillkor ger ju resultat när vi idag bl.a. ser prognoser på en friskare och längre levande äldregeneration. Detta är att vara en av flera viktiga byggstenar i ett samhällsbygge.
    Känner att det idag att det finns en svårkontrollerad hantering av alla frågor kring urbaniseringen som sker i vårt land. Hoppas att parlamentariska landsbygds-programmet också kommer föreningslivet till del ute i kransorter och övrig landsbygd.
    Minns från 80-90 talet då jag var engagerad i Korpen. Korpen hade då distriktskonsulenter som tjänstgjorde ute i de olika länen och i de större städerna. Alla var anställda av Rikskorpen, men tjänstgjorde i huvudsak i de regionala organisationerna. Såg det då som en positiv resurs som ställdes till vårt förfogande. Det är nu länge sedan och säkert inte direkt jämförbart med frågan du nämnde om distriktsförbundens chefer och deras anställning.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *