Den plågsamma historien om idrottsrörelsens studieförbund.
Del 3 Döden
Nu skruvades det åt ytterligare.
Inför RF-stämman 2015 föreslog de båda centrala styrelserna, att också styrelserna i distrikten nu skulle slås samman. Men de centrala styrelserna skulle fortfarande vara åtskilda, menade man. Många av oss häpnade. Jag var lite ful i munnen och anklagade de centrala styrelserna för att så uppskatta sina ”stockholmsmiddagar”att de inte ens försökte vara konsekventa. ”Middagsätarna” använde jag någon gång i ett särskilt allvarligt anfall av dåligt omdöme.
”Nu räcker det”,sa vi i Svenska Fäktförbundet och skrev en motion till stämmorna 2015. Inom parentes tror jag att en förklaring till eländet är, att så få ledare i specialförbunden har erfarenheter från arbete och uppdrag i RF:s och SISU:s distrikt. Den erfarenheten hade vi i Svenska Fäktförbundet, inte endast genom mitt nästan oslagbara dagsverke i SF och DF.
Att strida mot väderkvarnar
Vi var hela tiden emot alla dessa för oss helt obegripliga förslag som tog tid och kraft under flera år. Men ibland orkar man inte längre. I motionen kunde man bl.a. läsa att ”vi ser de gemensamma kanslierna som ett fullbordat faktum och avser inte att i fortsättningen strida mot väderkvarnar.”Det var en uppgivenhet som vi inte visade så ofta. Det normala var ju förr i tiden att hälsa motståndare välkomna med sekonder i gryningen. Den tiden är förbi.
Svensk idrott förlorar nu embryot till en självständig ”tankesmedja”. Det är sådana som de offensiva organisationerna, inte de stagnerande som partier och fackföreningsrörelse, nu försöker skapa. I en osäkrare tid än någonsin skapas tankesmedjor och forum för diskussion om den osäkra framtiden, och hur vi ska förhålla oss till den. Men idrotten gör tvärtom. Lägger nu på locket och uppträder alltmer som en centraliserad myndighet. Istället för att ta ett kliv 35 år framåt i en ny tid med nya förutsättningar, tar den svenska idrotten ett kliv 35 år bakåt, till den tid då SISU inte fanns.
Dyra kanslier blev det…
Men sammanslagningen av kanslierna kostade också extra pengar. Svenska Fäktförbundet noterade i en motion redan till 2013 års RF-stämma, att det centrala kansliet svarade för en ökning av personalkostnaderna med 39 procent på sex år, d.v.s. från den tid då tokigheterna startade.
Svenska Fäktförbundet föreslog att RF-stämman och SISU-stämman 2015 skulle vara konsekventa i eländet och besluta:
”att uttala att valen till Riksidrottsstyrelse och SISU-styrelse vid stämmorna 2015 ska innebära en personunion mellan de båda organisationerna.”
Motionen, som naturligtvis gick igenom, avslutades med en klassiker:
”Vi tränade hårt – men varje gång vi började få fram fungerande grupper skulle vi omorganiseras. Jag lärde mig senare i livet att vi är benägna att möta varje ny situation genom omorganisation och även vilken underbar metod detta är för att skapa illusionen av framsteg, medan den åstadkommer kaos, ineffektivitet och demoralisering.”
(Gaius Petronius, romersk författare och ämbetsman, död 66 e Kr.)
Gaius Petronius lärde sig. När ska svensk idrott lära sig?
Glädjens dag för dödgrävarna
Nu ”likvideras” SISU. I förteckningen över synonymer kan vi läsa om ”likvidera”: ”undanröja, avskaffa, göra slut på, avliva, döda, avrätta”.
Jag erinrar mej den gamla Albert Engström-historien om den nyvalde riksdagsledamoten som åkte hem till byn och begravningen av en gammal vän.
Till änkan sa han: ”Jag ber att få framföra mina kondoleanser.”
Änkan frågade: ”Vad betyder det?” ”Jag vet inte så noga”, sa riksdagsmannen, ”men det är väl något i stil med att gratulera.”
Kanske framförs också i dessa dagar ett antal gratulationer. Det är en glädjens dag för dödgrävarna.