Fotboll och Riksidrottsstyrelse i demokratins träskmarker

I RF:s stadgar (Kap 5, moment 2) läser jag följande viktiga, och självklara, formulering om Riksidrottsstyrelsens åligganden:

”Riksidrottsstyrelsen ska verkställa RF-stämmans beslut”.

Nu visar det sig, att stadgarna inte gäller, om stämman fattar beslut som t.ex. går fotbollen emot. Precis detta har hänt. Och det är rimligt att fråga sig, om ledningarna för Svenska fotbollförbundet och Riksidrottsförbundet har fått någon form av kollektivt hjärnsläpp? Med en mun förklarar nu Riksidrottsstyrelsens ordförande Björn Eriksson och fotbollens ordförande Karl-Erik Nilsson att beslutet från RF-stämman inte ska genomföras utan prövas av något de kallar skiljenämnd.

Hittills har det varit ganska tyst om detta spektakel och grundskott mot idrottens demokrati. Men den 23 september, på torsdag, ska fotbollen redovisa sina slutsatser av sitt tankearbete.

Vad är det då som har hänt?

RF-stämman 2019 beslutade om en ny princip för fördelningen av det statliga stödet till idrotten. RF-styrelsen ville med stöd av några nya ramar och principer få mandat att besluta om fördelningen. Och så blev det. I november 2020 fick medlemmarna se RF-styrelsens förslag.

Totalt föreslogs 42 förbund stå som förlorare. Stora vinnare i förslaget var fotbollen som föreslogs få en kraftig ökning (från 65 miljoner 2019 till 86 miljoner 2022.)  Vinnare i mindre skala var förbund med mycket vuxenidrott. 

Triathlonförbundet reagerade och skickade in en motion till RF-stämman om att ”bidragstaket” ska kvarstå, d.v.s. inget förbund ska kunna få mer än 10 procent av RF:s stöd.

Motionen vann med 112–65 på stämman trots att Riksidrottsstyrelsen tillsammans med Fotbollförbundet frenetiskt yrkade avslag. Ett tydligt utslag, om man uttrycker sig försiktigt.

Efter det har fotbollen förklarat krig. Ett meddelande kom ut från förbundet någon dag efter RF-stämman. Där skrev man bl.a. att man skulle ”analysera konsekvenserna av att lämna medlemskapet i Riksidrottsförbundet”, ”endast i undantagsfall delta i aktiviteter med RF och andra SF”, ”informera statsministern och idrottsministern” samt ”begära hos regeringen att SvFF:s statliga bidrag utbetalas direkt av regeringen till SvFF”.

Jag antar att man har gjort allt man hotade med.

En av de mest genomtänkta motionerna till RF-stämman kom från Fäktförbundet och hade den något byråkratiska titeln ”Upprätta god förvaltningssed inom svensk idrott”.

Motionen var en vidräkning med mycket av det som har hänt i svensk idrott på senaste år. Mängder av pengar har gått ut till politiska projekt, som inte hade blivit verklighet om idrottsledare fick bestämma själva. De centrala kostnaderna för personal har ökat lavinartat, medan stödet till förbunden har minskat.

Fäktförbundet ifrågasatte också principen om att den svenska idrotten är ”i myndighets ställe” och själv bestämmer över hur en stor del av pengarna ska fördelas. Man reagerade mot att de stora röststarka förbunden dikterar villkoren.

För egen del ser jag både fördelar och nackdelar med det nuvarande systemet. Men speciellt spännande är det ju att ett halvår efter RF-stämman läsa vad Riksidrottsstyrelsen skrev i sitt utlåtande. Så här lät det bl.a.:

”Riksidrottsstyrelsen är övertygad om att den samlade idrottsrörelsen bättre än regeringen kan avgöra hur det statliga stödet bör nyttjas.”

Och om i stället en myndighet skulle bestämma hur anslagen skulle fördelas kunde enligt Riksidrottsstyrelsen detta hända:

”Konsekvensen kan bli att vissa grupper av förbund påverkar politiken för sitt eget bästa, då den demokratiska rätten att göra sin röst hörd på en stämma och genom dålig dialog inom rörelsen inte längre finns kvar.”

Några dagar efter RF-stämman stegade fotbollens företrädare upp till regeringen och gjorde precis det. Inte därför att de inte kunde göra sin röst hörd, utan just därför att de kunde det, men en stor majoritet tyckte annorlunda. Och Riksidrottsstyrelsen blev fotbollens springpojkar och -flickor i idrottsdemokratins träskmarker.

Vilka andra demokratiskt fattade stämmobeslut ska överprövas av skiljenämnden, när man ändå är i gång? Alla de beslut som stora röststarka förbund har tvingat på de mindre, ibland på Riksidrottsstyrelsens förslag? 

Fotbollen och Riksidrottsstyrelsen har på några månader gjort mer illa för idrottens enighet än aldrig så goda försök under tidigare år. Inte mycket att vara stolt över. Jag har sagt det förr. Vi behöver idrottsledare i idrottens ledning.

Det här inlägget postades i Liljegren om idrott. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *