Rädda det stolta slagskeppet

(Krönika i Idrott och samhälle, september 2020)

”Detta stolta slagskepp i moder Sveas i övrigt sjunkande folkrörelseflotta”, som professor Jan Lindroth 2005 beskrev idrotten, har fått sina skavanker och börjat ta in vatten. Det är dags att ösa, täta, måla om, hissa nya segel och skaffa ny besättning 2021.

En av de senaste rapporterna från Centrum för idrottsforskning (CIF) kan sammanfattas med orden ”Färre unga idrottar”. Statistiken över det lokala aktivitetsstödet till barn och unga är trist. Aktivitetsnivåerna minskar i samtliga åldersgrupper utom en under tioårsperioden 2008 – 2018.

2008 var det ordinarie statsanslaget drygt 1, 8 miljarder kronor för att öka till drygt 1, 9 miljarder kronor 2018.

En hastig blick i RF:s verksamhetsberättelse för 2018 visar att nästan 130 miljoner gick till ”politiska projekt” som svensk idrott, om ledarna själva hade fått välja, skulle ha använt på ett helt annat sätt.

Specialförbundens basbidrag från RF ökade med endast 10 procent under åren 2008 – 2018. Mellan 2016 och 2018 var det oförändrat. RF:s personalkostnader ökade med hela 98 procent 2008 – 2018 och med 17 procent 2016 – 2018.

Nu sänks stödet till SF till 2021!

Idrottens ställning i samhällsdebatten har försämrats kraftigt. Varken någon regeringsförklaring eller den s.k. Jöken (73 punkter), uppgörelsen mellan regeringspartierna och mittenpartierna från januari 2019, har innehållit något konkret om idrott

RF-stämmorna har beslutat att mindre förbund ska slå sig samman eller kastas ut. Och verksamheter som växer så det knakar, t.ex. padel, vägras inträde som eget förbund. Detsamma gäller Friskis och Svettis, som sedan årtionden symboliserar devisen ”Från triangel till rektangel.” RF är den enda organisation i Folkrörelsesverige som aktivt försöker göra sig av med medlemmar.

Jag skulle vilja skicka med några punkter till de ombud som väljs till RF-stämman på våren 2021. Och kanske kan det också vara impulser till motioner.

  1. Slå vakt om idrottens självständighet!

Vi idrottsledare och aktiva är med i idrotten, därför att vi älskar idrott. Det är den glädjen som gör att vi ägnar oss åt ideellt arbete som motsvarar en kommunalskattehöjning på ca två kronor. Vi gick inte med för att vara entreprenörer för politiska beställningar.

  1. Starta och håll igång en idrottspolitisk offensiv!

Landets största folkrörelse har oerhörda möjligheter att påverka de politiska partierna, alla väldigt känsliga för opinionen. Professionellt arbete i den kommande valrörelsen skulle kunna lyfta idrottens ställning i samhällsdebatten.

  1. Skapa ett forum för debatt och diskussion!

En framtidsdiskussion med högt i tak är nödvändig för varje levande folkrörelse. Ny teknik ger oerhörda möjligheter. Tystnad skapar inte utveckling.

4.  Banta RF-organisationen!

Det centrala RF-kansliet har vuxit exempellöst under senare år. Sätt ett mål för ökat stöd till SF och ett annat för minskade centrala personalkostnader.

5.  Välj en kompetent ledning!

I den Riksidrottsstyrelse jag en gång var med i var vi, nästan utan undantag, förbundsordföranden i special- och distriktsförbund. Det gav styrka och inlevelse i verkligheten. Det tvingade oss alla att ta ansvar.

Dagens RF-ledning är till stor del en enmansföreställning av Björn Eriksson, en glad gamäng som pendlar mellan kloka, ibland roliga och däremellan helt bisarra framträdanden.

Det behövs en starkare kollektiv ledning, med gedigen erfarenhet av idrottsledarskap på alla nivåer. Någon har ironiskt uttryckt sig, att ”idrottens ledning bör i första hand bestå av idrottsledare.” Det ligger mycket i det.

Svensk idrott behöver besättningsmän och -kvinnor som har större erfarenhet än ledarskapets lättmatroser. Då kan det stolta, men lite tilltufsade, slagskeppet räddas.

Det här inlägget postades i Liljegren om idrott. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.