En ny svensk idrottsmodell

Något skaver i svensk idrott. Låt oss börja med hur det står till. 

”Statens stöd till idrotten – uppföljning 2019” från Centrum för idrottsforskning (CIF) redovisade trista siffror. Motions- och idrottsaktiviteterna ökar i den unga generationen, men ökningen sker utanför idrottsrörelsen.

Aktivitetsnivåerna minskar i samtliga åldersgrupper i idrotten utom en under tioårsperioden 2008 – 2018. En sammanställning över de tio största förbunden inom RF visar, att endast två ökar (gymnastik och simning) medan övriga förlorar, några väldigt mycket.

Den viktigaste meningen i hela den långa rapporten är denna: ”CIF:s samlade analys är att det råder en tydlig hälsotrend bland unga – men att denna trend verkar gå idrottsrörelsen förbi.”

Rapporter visar att vår internationella konkurrenskraft minskar.

När antalet unga i idrotten minskar, och elitverksamheten sviktar, behöver naturligtvis förbund och föreningar både idéer, arbetsro och resurser.

Elva förbund har skrivit en gemensam motion till RF-stämman.

De noterar, att ersättningar för löner, ersättningar och sociala avgifter inom RF näst intill fördubblats mellan åren 2008 och 2018. Specialförbundens basbidrag från RF ökade med endast 10 procent under åren 2008 – 2018. Antalet anställda i RF-delen inom RF/SISU-distrikten har under den senaste femårsperioden ökat med hela 68 (!) procent. 

Förbunden markerar också i motionen, att större resurser bör gå till förbunden och idrottsverksamheten.

En hastig blick i RF:s verksamhetsberättelse för 2018 visar att nästan 10 miljoner gick till ”idrotter i segregerade områden”, nästan 30 miljoner till en ”skolsatsning”. 70 miljoner till ”etableringsstöd för nyanlända”. Och så det senaste påhittet, 20 miljoner kronor till ökad idrottsaktivitet bland de äldre, en verksamhet som ska göras tillsammans med pensionärsorganisationerna. Snabbt blev det 130 miljoner kronor, som svensk idrott, om ledarna själva hade fått välja, skulle ha använt på ett helt annat sätt.

Alltmer förvandlas idrottsledarna till entreprenörer för politiska beställningar.

Till RF-stämman kommer också att finnas motioner som i grunden ifrågasätter ”den svenska idrottsmodellen.” Kritiken mot att RF ”är i myndighets ställe”, fördelar anslagen till sina medlemmar och alltmer går i politiska ledband.

RF-ledningen ska fördela ett genom åren nästan oförändrat idrottsanslag till sina medlemmar. Det leder till två märkliga konsekvenser. Den ena är att förbund tvingas slå sig samman. Alternativet är att kastas ut. Det riskerar naturligtvis att ta död på glädjen och engagemanget, det som driver de ideella ledarna. Man kan slå samman myndigheter, företag och butiker. Men en folkrörelse är lite annorlunda. Det borde alla i riksidrottsstyrelsen förstå.

Och ännu mer fantastiskt. RF sätter upp höga murar mot ”nya idrotter”, många av dem snabbt växande som t.ex. padel, samtidigt som den egna ungdomsverksamheten minskar.

Riksidrottsförbundet är därmed den enda organisation i folkrörelsesverige som aktivt försöker göra sig av med medlemmar och kraftfullt försöker hindra nya att komma in.

Den ”svenska idrottsmodellen” växte fram på slutet av 60-talet. Den statliga utredningen ”Idrott åt alla” var signalen. Den leddes av Karl Frithiofson, som senare valdes till RF:s ordförande.

Nu är det en annan tid, och så mycket har förändrats. 

Kommunerna lever inte längre upp till kraven på att bygga och driva anläggningar för idrottsrörelsens verksamhet. Relationen mellan staten och idrotten har förändrats, inte minst beroende på det större inslaget av ”politiskt beställningsarbete”.

Statens stöd har dock ökat, inte speciellt mycket ska sägas, i en tid, när en allt större andel vuxna, barn och ungdomar får intresset för motion och idrott tillgodosett genom andra alternativ än idrottsföreningen.

Så här avslutar professor Jens Ljunggren sin nyligen utkomna tankeväckande bok ”Den svenska idrottens historia”:

”I det postindustriella samhället ställs det alltså nya krav på vad idrotten ska vara. Men den idrottspolitik och de centrala idrottsinstitutioner vi fortfarande lever med skapades under industrialismen. Frågan är: Hur länge kommer de att hålla?”

En ny idrottsutredning skulle kunna lägga grunden till en bred politisk samsyn om idrotten, inte minst på idrottens självständighet. Och idrotten skulle få tid att förbereda sig för en ny tid. 

Det här inlägget postades i Liljegren om idrott. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.