Lyft Sverige som idrottsnation

Skapa bättre möjligheter att kombinera högskola och elitidrott

Av Willy Berggren, Robert Hernadi och Lars Liljegren

”Att kombinera elitidrott med högskolestudier kan vara svårt. Men vi i Sport Campus Sweden vill att det ska finnas ett yrkesliv efter idrotten. Därför erbjuder vi möjligheten att kombinera dessa två så viktiga delar av ditt liv.” 

Så kunde man läsa på en rekryteringsaffisch 2015. Och överst på affischen fanns visionen för Sport Campus Sweden:

”Sport Campus Sweden är ledande i Europa på att kombinera elitidrott och högre utbildning.”

Visionen blev aldrig verklighet. Nu finns inte längre Sport Campus Sweden. Under 2020 lades verksamheten ner. 

Hur började det?

Det började 2002. Arvsfondsdelegationen beslutade att bevilja Stockholms Idrottsförbund ett stöd om 300 000 kronor ur Allmänna arvsfonden för projektet ”Campus Haninge.” Ambitionen var att skapa bättre möjligheter för studenterna att kombinera elitidrott och studier. I Haninge utvecklades vid den tiden både KTH och Södertörns högskola. Det fanns en stark optimism inför framtiden.

Alltför ofta handlade reportage vid den tiden om idrottsstjärnors problem efter karriären. Många stod utan utbildning och en trygg försörjning, när idrottsarenornas strålkastarljus hade släckts. Pengarna kom inte längre, ibland inte heller vännerna. Inte ens OS- och VM-guld är garanti för en långsiktig försörjning. 

I andra länder, t.ex. USA, var det en merit att vara riktigt duktig i idrott. Svenska idrottsstjärnor åkte till USA för att studera. Därmed lämnade flera också den svenska idrotten. I USA var idrottsframgången en merit vid antagning, här blev den ett hinder för studier. I det gamla östblocket försörjdes stjärnorna bl.a. genom anställningar i försvaret.

Åtta studenter antogs på höstterminen 2003. Kostnaderna för det första verksamhetsåret var 998 000 kronor, varav Haninge kommun satsade 648 000.

Ambitionen var att få med flera kommuner. Huddinge och Tyresö kom med efter något år. Namnet ändrades till Sport Campus Sweden.

I övriga landet finns också flera lokala initiativ, där kommuner, lärosäten och specialidrotter samverkar. Det sker i t.ex. Malmö, Växjö, Göteborg, Falun och Umeå. Verksamheten bygger också där på regional och lokal entusiasm och egna initiativ. En central samordnings saknas helt.

Ekonomin och verksamheten

Sedan starten 2003 har 550 elitidrottare fått stöd från Sport Campus Sweden. Som mest kunde 94 idrottare antas under ett år. 

Sex lärosäten (KTH, Södertörns högskola, Stockholms universitet, KI, GIH och Handelshögskolan), 37 specialidrottsförbund, 10 kommuner och Stockholms Idrottsförbund har medverkat i verksamheten. Stockholms stad kom aldrig med som medlem.

Kommunerna svarade för 44 procent av kostnaderna för verksamheten. Haninge som stiftare betalade varje år lika mycket som övriga kommuner tillsammans. Idrottsorganisationerna stod för 42 procent av kostnaderna, varav Stockholms Idrottsförbund betalade en fjärdedel. Lärosätena stod för 14 procent av kostnaderna.

Vad fick då studenterna vid Sport Campus Sweden?

  • Stöd från lärosätena för att kombinera elitidrott och studier

Studenterna fick stöd från sina högskolor för att anpassa studiegången, så att det blev möjligt att t.ex. dra ned studietakten och flytta tentor vid speciellt viktiga tidpunkter i idrottskarriären.

  • ”Livsstilsstöd” som bl.a. innebar samtal om och en kartläggning av livssituationen, som resulterar i ett program för önskvärda förbättringar.
  • Idrottsmedicinska genomgångar
  • Fysiologiska tester, träningsrådgivning och handledning
  • Kurser vid ”Idrottsuniversitetet”
  • Akademiska kurser i bl.a. idrottspsykologi arrangerades.
  • Personlig handledning inom idrottspsykologi, kost, systematik mm 
  • Sociala träffar för att stärka gemenskapen över idrottsgränserna
  • Kostnadsfri tillgång till träningsanläggningar i medlemskommunerna

Inspiration till verksamheten kom också från EU:s program ”EAS – Elitidrott och studier”, där 26 länder samverkar. Gemensamma seminarier med deltagande från SCS gjorde det möjligt att få del av den bästa kunskapen i andra länder. Huvudintrycket är att många länder ligger betydligt före Sverige. Där finns starkt stöd, inte minst ekonomiskt, från stat och kommuner. Specialidrotterna är engagerade i en verksamhet, där universitet och högskolor har höga samlade ambitioner även för idrottsinriktad forskning och utveckling.

Vad tyckte studenterna?

Under åren 2015 – 2019 fick samtliga idrottare vid Sport Campus Sweden besvara enkäter om hur de upplevde sina möjligheter att kombinera studierna med elitidrotten. De fick också svara på hur de upplevde stödet från Sport Campus Sweden.

Idrottarna kände att stödet från tränare och specialförbund inte är tillräckligt för att leda till ”mina drömmars mål.” Vidare saknade man stöd när det gällde t.ex. idrottsmedicinska behov och hjälp med att kombinera elitidrott och studier.

Stödet från SCS var uppskattat med 90 – 95 procent positiva omdömen. Bedömningen var att man fick ett kompetent stöd inom många viktiga områden. På minussidan fanns önskemål om ännu bättre studieanpassning och behov av ekonomiskt stöd i vardagen.

Varför ge upp?

Flera kommuner satsade med full kraft. För dem var det naturligt att se elitidrottsungdomarna som goda ambassadörer för kommunen och som goda föredömen för den breda barn- och ungdomsidrotten. De togs emot som hjältar av kommunens företrädare, när de kom hem med OS- och VM-medaljer.

Andra kommuner frågade om det verkligen var kommunernas uppgift att skapa bättre förutsättningar för sina elitidrottande ungdomar. 

Speciellt allvarligt var det naturligtvis att Stockholm inte gick med, trots att bl.a. rektorerna vid GIH och KI vädjade till kommunen. Ca 40 procent av studenterna hade Stockholm stad som hemort. Verksamheten för dem betalades av andra kommuner. Det var på sikt inte hållbart.

Stockholms skäl för att inte gå med var att resurser i första hand skulle gå till i barn- och ungdomsidrott. Denna principiella inställning är självklar. Den gäller i alla kommuner. Men när Stockholm sade det, blev det nästan pinsamt. Staden försökte söka både sommar-OS 2004 och vinter-OS 2026, knappast tummelplatser för barn- och ungdomsidrotten. Och politiker från Stockholm skämdes inte för att under stora åthävor välkomna hemvändande svenska OS- och världsmästare till arrangemang i Kungsträdgården.

Ett avgörande skäl för att lägga ned verksamheten vid Sport Campus Sweden var också den tveksamhet som fanns hos några av de lärosäten som var medlemmar.

Flera ansåg det både möjligt och viktigt att vara med i Sport Campus Sweden och naturligtvis också betala en medlemsavgift, som var 50 000 – 200 000 kronor per år beroende på antalet studenter vid lärosätet. De såg en möjlighet att profilera sig på ett positivt sätt, precis som i USA, i kampen om studenterna. Avgiften blev en kostnad för marknadsföringen av lärosätet.

Men några såg det annorlunda. Stockholms Universitet beslutade att inte längre, av formella skäl, betala sin avgift till Sport Campus Sweden. KI ansåg inte att man kunde betala hela avgiften. 

Det centrala stödet fanns inte

Riksidrottens ledning förstod aldrig den här frågans stora betydelse för en framgångsrik svensk idrott. Stödet till oss, och till de platser i landet som gjorde som vi, var lika svagt som viljan att lära sig något. Speciellt anmärkningsvärt var det naturligtvis, när fältropet i RF:s strategiarbete är ”Svensk idrott – världens bästa.”

Sällan eller aldrig stod RF upp för en utveckling av elitidrotten i offentliga uttalanden eller anslagsäskanden till regeringen. En allt större del av statsanslagen gick istället till ändamål som svensk idrott, om ledarna själva hade fått välja, skulle ha använts på ett helt annat sätt. Alltmer förvandlades svensk idrott till en entreprenör för politiska beställningar. Bland dem fanns inte en starkare elitidrott. Det viktiga ämnet behandlades av både statsmakter och central idrottsledning som något som katten hade släpat in.

Först på RF-stämman 2017 och SOK:s årsmöte 2017 beslutades att försöka samordna elitidrottsstödet, sedan det har blivit så uppenbart att den svenska internationella konkurrenskraften försvagas. Antalet individer i den yppersta eliten har minskat, och allt färre talangfulla unga väljer att satsa mot världstopp, bl.a. på grund av att den sociala situationen är ohållbar.

Våra undersökningar inom Stockholmsidrotten visar, att ca 5 000 elitidrottare finns i regionen. I en enkät svarade 75 procent av dem, att de önskade ett starkare stöd som gjorde det möjligt att lyckas med dubbla karriärer. 

Vad kan göras?

I Sport Campus Sweden var sex lärosäten, 37 specialidrottsförbund, 10 kommuner och Stockholms Idrottsförbund, sammanlagt ca 100 personer som stöd för idrottarna, engagerade i verksamheten. Organisationen gav ett effektivt stöd. Om något liknande ska kunna byggas upp igen, och på många platser i landet, krävs stora resurser och insatser av många.

Det allra viktigaste är att skapa en effektiv organisatorisk modell  i hela landet, som håller samman lärosäten, kommuner och idrott. Verksamhetens innehåll kan hämta inspiration från verksamhetsplanerna i Sport Campus Sweden.

Navet måste vara lärosäten i kommunerna/regionerna. Genom dem bör staten ta det långsiktiga ansvaret för elitidrottarnas möjlighet till ”dubbla karriärer”. Det kan vara naturligt att i en region hålla samman en gemensam organisation, där flera lärosäten och kommuner deltar, precis som det var i Sport Campus Sweden. 

Oklarheterna om lärosätenas möjligheter att vara med måste så snabbt som möjligt ersattes av positiva signaler från regeringen. Universitetskanslersämbetet måste få resurser för att, i bred dialog med regioner och kommuner, kunna ta huvudansvaret för att förbättra möjligheterna att kombinera elitidrott och utbildning i hela landet. Därmed läggs huvudansvaret på den statliga myndighet som ansvarar för universitet och högskolor. Det symboliserar frågans vikt men också behovet av kontinuitet.

Satsningar på kombinationen elitidrott och utbildning måste vara väl förankrad genom hela utbildningsväsendet. Framgången får inte vara beroende av enskilda rektorers privata idrottsintresse.

I ledningen för verksamheten på varje plats ska naturligtvis ingå företrädare för den regionala idrotten (RF:s distrikt) och kommunerna. Då kan alla intressenter hållas samman. Kommunerna och idrotten ska naturligtvis också medverka till finansieringen. Utgångspunkten borde vara att man betalar i förhållande till antalet deltagare i verksamheten. Att säkerställa att kommunerna går med, och betalar, är en av de allra svåraste och viktigaste uppgifterna.

Ökat engagemang och ökade resurser från staten är nödvändiga förutsättningar, om vi vill att Sverige ska kunna ta ytterligare steg på vägen mot en verkligt framgångsrik utbildnings- och idrottsnation.

En snabbutredning bör snarast starta för att lämna förslag om önskade ambitioner, om den långsiktiga organisationen och finansieringen.

Vågar vi hoppas att visionen från Sport Campus Sweden inom några år kan förändras till denna beskrivning av verkligheten:

”Sverige är ledande i Europa på att kombinera elitidrott och högre utbildning.”

________________________________________________

Willy Berggren, projektledare för Sport Campus Sweden 2002 – 2020

Robert Hernadi, styrelseledamot i Svenska Simförbundet 1972 – 1976, generalsekreterare i Svenska Fotbollförbundet 1979 – 1986, styrelseledamot i Stockholms Idrottsförbund 2009 – 2017, ordförande i Sport Campus Sweden 2016 – 2020.

Lars Liljegren, ordförande i Stockholms Idrottsförbund 1985 – 2007, ordförande i Svenska Fäktförbundet 2001 – 2017, ordförande i Sport Campus Sweden 2002 – 2016.

Det här inlägget postades i Liljegren om idrott. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.