Ett tack – och en kärleksförklaring

(På Facebook den 22 april 2021)

Ikväll tilldelades jag 2020 års RV-stipendium, föreningen Riksidrottens Vänners (RV) främsta belöning. Stipendiet är på 25 000 kronor. 

Ett stort tack till föreningen Riksidrottens Vänner för en av de finaste utmärkelserna en svensk idrottsledare kan få. Den går till någon, ”vars ledarinsatser verksamt bidragit till den svenska idrottsrörelsens utveckling.”

Jag ska inte försöka mej på att skildra de 22 åren som ordförande i Stockholms Idrottsförbund, 16 år som ordförande i Svenska Fäktförbundet, 12 i Riksidrottsstyrelsen, åtta i styrelsen för Svenska handbollförbundet och två i den första SISU-styrelsen. Istället blir det en kärleksförklaring till min barn- och ungdoms förening IFK Eskilstuna och till den hemstad, där jag växte upp. 

Jag ska nämligen enligt reglerna ”skänka stipendiesumman vidare till ett ändamål som ligger vederbörande varmt om hjärtat.” 

Mitt stipendium ska gå till IFK Eskilstuna, min ungdoms förening, och i första hand föreningens nya satsning på damfotboll.

Stipendiet ska gå till den förening, där allting började, där mitt livslånga intresse för idrott och idrottsledarskap grundlades, där jag först fick uppleva idrottens engagemang, glädje och kamratskap.

Mitt första uppdrag var ordförande i IFK Eskilstunas ungdomssektion 1968. Då var jag 21 år och hade under flera år innan varit handbollsledare för föreningens pojkar, födda 1952.

Det var en sällsynt framgångsrik årgång. Några år efter att jag hade flyttat från Eskilstuna vann de SM i fotboll för juniorer och tog en silvermedalj i handbollens junior-SM.

Frälst för idrotten blev jag tidigt. Min stolthet och glädje kände inga gränser, när jag på våren 1966 fick ta emot idrottsskölden från Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande.

Vår gympalärare, Anders Stenqvist, ”Kapar ´n” kallad, tyckte det var naturligt att lagkaptenen i skolans handbolls-, fotbolls- och bandylag fick den fina skölden. Att vi med vårt lag i Högre Allmänna Läroverket i Eskilstuna också vann skol-SM i handboll det året gjorde det extra roligt. 

51 år senare, 2017, tilldelades jag Prinsens plakett från Centralföreningen. Jag kom ihåg vilken motivation idrottsskölden hade gett mej ett halvsekel innan.

Tänk vilken glädje den här resan har gett mig. Ända från det första svartvita fotografiet, då jag som elvaåring, i alltför stora byxor, spelade fotboll i Eskilstunas pojklagsserie. 

Så många goda vänner. 

En är viktigare än alla andra. Thore Larsson, juniorlandslagsman i både fotboll och bandy, och jag har följt varandra nära från treårsåldern i Valhalla, ett bostadsområde i norra delen av staden. Sedan flyttade våra familjer nästan samtidigt till Gränsgatan. Han får vara den främste symbolen för den kamratskap och värme jag fick dela med andra i IF Kamraterna i Eskilstuna.

Och tänk alla ledare som betytt så mycket på vägen! I IFK Eskilstuna fanns Per Erik ”Pära” Carlsson, Nisse ”Kryckan” Carlsson och Gunnar ”Bobban” Boberg. 

Pära har i hela sitt liv, helt utan ersättning, fostrat mängder av ungdomar i IFK Eskilstunas pojklag och hjälpt dem till en fin start i livet. Flera blev landslagsmän, nästan alla blev goda kamrater och medborgare. Pära har en alldeles särskild plats i våra hjärtan. 

Nisse ”Kryckan” och ”Bobban” rycktes bort från oss alldeles för tidigt, men lämnade hos mej outplånliga och glädjefyllda minnen.

Det var aldrig så mycket åthävor, inte så mycket pladder och prat. Men dessa lysande ledare spred glädje och värme omkring sig och levde som de lärde.

Dagens devis för föreningen, ”Engagemang, glädje, kamratskap”, fanns levande redan under min barn- och ungdom. Vi träffas fortfarande flera gånger om året i föreningen ”Klubb 13”. Namnet har vi tagit från adressen, där klubblokalen låg på 60-talet, Kungsgatan 13.

I år är ett speciellt år för IFK Eskilstuna. Det är 100 år sedan fotbollslaget blev svenska mästare. Med 2 – 1 slog laget IK Sleipner från Norrköping på Stockholms stadion. Det är något att fira.

Just i år händer dessutom något alldeles speciellt i IFK Eskilstuna. Föreningen har startat fotboll för tjejer. Det är 40 år sedan tjejer i min barn- och ungdoms förening spelade fotboll. Men nu är det dags igen. Fotbollsskolan för tjejer är igång.

Vid sidan av arenorna på Tunavallen och Ekängen sker också något annat i den förening, där jag har mitt hjärta.

För två år sedan valdes Åsa Åderman till ordförande i den anrika föreningen. Den första kvinnan på posten sedan klubben bildades 1897. Också detta är något att uppmärksamma.

Det här är Riksidrottens Vänner

Riksidrottens Vänner, RV, är en kamratförening med gamla anor. Föreningen bildades 1916 och har nu cirka 360 medlemmar, som alla verkat som idrottsledare under många år på nationell och/eller regional nivå. 

Föreningens uppgift 

Syftet är att erbjuda möjligheter till fortsatt kontakt med idrottsrörelsen för dem som lämnat aktiva uppdrag. 

RV-stipendiet

RV-stipendiet är föreningens främsta belöning och avser att “hedra man eller kvinna, vars ledarinsatser verksamt bidragit till den svenska idrottsrörelsens utveckling”.

Ett stipendium på 25 000 kronor utdelas varje år. Mottagaren ska skänka stipendiesumman vidare till ett ändamål som ligger vederbörande varmt om hjärtat.

Det här inlägget postades i Liljegren om idrott. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.