Paus i RF-stämman

RF-stämman har börjat. Nu är det middagspaus. Under dagen har jag tänkt extra mycket på en god vän, som så tragiskt rycktes bort från oss i höstas. Jag återkommer till det.

I sin inledning berättade RF-ordföranden Björn Eriksson en del om idrottens självständighet. Tyvärr har han och riksidrottsstyrelsen försvarat den sämre i idrottens vardag än i talarstolen. I allt större utsträckning har svensk idrott förvandlats till entreprenör för politiska beställningar. Och därmed har statsanslaget gått till annat än idrott.

Det är glädjen i idrottsledarskapet, där förbund och föreningar formar sin egen verksamhet, som driver landets största folkrörelse framåt. Och det är friheten att forma idrottens vardag som också gör landets största folkrörelse till en effektiv sedelpress.

De 650 000 ideella idrottsledarna lade för några år sedan ned ett arbete motsvarande 140 miljoner timmar per år i föreningarna. Om ledarna fick betalt motsvarande en fritidsledarlön för den tid de lägger ned på idrotten skulle det innebära ett värde, inkl. sociala avgifter, om drygt 30 miljarder kronor per år. Det motsvarar en kommunal skattehöjning på nästan två kronor. Och det kan jämföras med det statliga idrottsanslaget på två miljarder kronor.

Med den bakgrunden kanske det inte borde vara nödvändigt att i förbund och föreningar ägna mängder av tid åt att fylla i krångliga blanketter för att de som lämnar anslag från stat, landsting och kommuner ska känna sig riktigt nöjda. Skulle det inte räcka med ett handslag?

När folkrörelsen, och glädjen i det ideella arbetet hotas, är också ekonomin i föreningar och förbund i fara.

Många av oss har lagt ned ett helt liv som oavlönade ledare i idrotten. De flesta av oss har ställt upp för goda värden. För jämställdhet och allas rätt att vara med, och kanske speciellt för dem som har kommit nya till vårt land. Men visst har vi också hittat rötägg bland oss. Så blir det i en rörelse, som är öppen för alla. Och där det är så roligt, att så många vill vara med.

2011 var det ordinarie statsanslaget till RF och SISU drygt 1, 8 miljarder kronor. 2020 var det drygt 1, 9 miljarder kronor, förutom det extra ”coronastödet”. 

Ökningen på futtiga 113 miljoner på nio är en följd av undermåligt idrottspolitiskt arbete. 

En hastig blick i RF:s verksamhetsberättelser visar att mängder av ”politiska projekt” kostar pengar. Där hittar vi verksamhet för bl.a. ”idrotter i segregerade områden”, ”särskilda skolsatsningar”, ”etableringsstöd för nyanlända” och ”ökad idrottsaktivitet bland de äldre”, en verksamhet som görs tillsammans med pensionärsorganisationerna. Min bedömning är att nästa 200 miljoner kronor går till verksamheter som inte skulle ha blivit av, om ledarna själva hade fått välja.

I en motion från ett antal förbund, med Ishockeyförbundet i spetsen, och med dess ordföranden Anders Larsson som lysande talesperson före RF-stämman, beskriver man eländet så här:

”Samtidigt kan noteras att antalet anställda i RF-delen inom RF/SISU-distrikten under den senaste femårsperioden ökat med hela 68 procent. Därtill har som sagt var de centrala personalkostnaderna inom RF i princip fördubblats den senaste tioårsperioden”. 

Så beskriver förbunden det faktum att RF och RF/SISU-distrikten roffar åt sig pengarna och alltmer sysslar med politiska beställningar, medan specialförbunden är i desperat behov av nya pengar för att utveckla sin idrott.

Det är lätt att det här blir teori, funderingar på ett s.k. högre plan. Ingen har beskrivit dilemmat konkret och bättre, på idrottens gräsplan, än Svenska Dagbladets legendariske sportchef Sune Sylvén. 

Sune avled i september förra året. Men hans underfundiga fundering kan vi sporras av, när RF-stämman har middagspaus på fredagskvällen.

”Idrottsledarens stora dilemma”

Krönika av sportchefen Sune Sylvén, publicerad i Svenska Dagbladet den 12 juni 2011

Det är rätt kompliceratatt vara idrottsledare i moderniteten. Det var antagligen lättare på Victor Balcks och punschbalernas tid. En tid som ingen vill ha tillbaka. 

Häromkvällen kom Ludvig, 11 år, hem från fotbollsträningen. Pappa frågade om det varit kul. 

Ludvig såg lite tveksam ut: 

– Tränaren hade ett långt papper som han hade fått från styrelsen. Det var något som dom högsta i svenska idrotten, RF eller RFSU eller nåt, hade skrivit ihop. Och som dom ville att vi skulle följa. 

– Det låter intressant… 

– Ja, först pratade tränaren om att tjejernas fotboll var lika viktig som killarnas. Vi fick inte tränga ut dom på träningsplanen. Det kallades jämställdhet. Schysst, tyckte vi. Men det finns ju bara gubbar i styrelsen, sa Olle. 

– Och sen? 

– Så snackade han om hur viktig demokratin är. När vi får rösträtt så skulle vi rösta och absolut inte på dom som tycker illa om invandrare. Då började Kalle gråta för hans farsa är med i det där läskiga partiet. 

– Men det är inte din pappa. Började ni träna sen? 

– Nja, tränaren sa att vi måste tänka på att vara schyssta mot alla människor och absolut inte fick köra med otäcka ramsor. Och om vi gick på Råsunda fick vi inte bråka och slåss utan skulle också applådera bra grejer som motståndarna gjorde. Och vi fick inte skrika mot domaren, även om han var kass. Men på våra matcher gnäller tränaren alltid på domaren. 

– Och sedan kom bollarna ut på planen? 

– Sedan snackade han om vi inte skulle vara rädda för att krama varandra och våra ledare. Om vi vann eller gjorde mål eller så. Men det fick inte bli för mycket kramade, då skulle vi direkt berätta för någon vuxen. Han sa nåt om en gammal höjdhoppare som råkat illa ut. Detta var väldig viktigt, sa han, men oss skäller han ju bara på. Skärp dig, Nylund, brukar han vråla. 

– Blev det något taktiksnack? 

– Tränaren sa att alla måste få vara med när vi lirade. Det fanns viktigare saker än fotboll och även den som inte hade bollen särskilt ofta borde också få vara med. Som Nicke alltså. Och det skulle vi andra inte gnälla över, vi skulle uppmuntra dem som var sämre. Även om vi förlorade. 

– Och sen… 

– Talade han om att alla människor hade samma värde, svarta och vita och att rasism var det värsta som fanns. Det måste vi alla kämpa mot. 

– Bra, grabben, men hur gick det på träningen? 

– Det blev ingen. Tiden var ute. Så vi gick hem. 

Har detta inträffat? Kanske inte, men man kan inte vara säker i den politiska korrekthetens tidevarv.                                                                                         

Det här inlägget postades i Liljegren om idrott. Bokmärk permalänken.

1 svar på Paus i RF-stämman

  1. Lennart skriver:

    Fint Lasse Begåvat och fint kritiskt

    Idrottsrörelsen byggs upp på ideella krafter
    som tyvärr blir äldre

    Den yngre Återväxten är tyvärr
    inte tydlig och lika kraftfull

    Problemen syns idag
    men vems är ansvaret
    och hur lockar man ideella krafter
    i nya generationen som älskar Tv spel?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.