Anders Ygemans tal till svensk idrott

En mycket idrottsintresserad djurgårdare blir ”idrottsminister”. På det här sättet vill jag försöka hjälpa min klubbkamrat med ett tal, som han förslagsvis kan hålla, när han träffar riksidrottens ledning.

Idrottsvänner!

Landets statsminister Magdalena Andersson, en utomordentlig simmerska från landets äldsta idrottsförening, Upsala simsällskap, har utsett mig till ansvarigt statsråd för idrottsfrågorna.

Det vore en överdrift att påstå att idrottsaktiva och sportjournalister har jublat över utnämningen. Jag kommer ihåg, utan jämförelser i övrigt, historien om Tage Erlander, som fick frågan om hur det kändes att bli vald till den mest okände socialdemokratiske ledaren någonsin. ”Det är ingen dålig utgångspunkt”, svarade Tage Erlander med den distans till sig själv som var ett av hans uppskattade kännemärken.

Mitt idrottsintresse är gigantiskt. Och jag har, som de allra flesta i vårt land, provat på en del idrotter. Jag har också berättat att jag älskar Djurgårdens IF. Det var inget budskap som med självklarhet ökade min popularitet. 

Några har besviket sagt, att jag har väldigt mycket annat att göra, så min tid för idrotten kanske blir begränsad. För andra har detta faktum varit en viss tröst. Många är trötta på s.k. politiska pekfingrar och styrda bidrag. De hyllar principen, att stat, regioner och kommuner ska ge idrotten ett starkt stöd men låta idrottsledarna själva bestämma om målen och vägarna till målen. Det är också min grunduppfattning. 

Den svenska idrottsrörelsen är landets i särklass mest utbredda demokratiska folkrörelse.

890 000 personer i Sverige har ledaruppdrag i någon idrottsförening. 73 procent av barn och ungdomar i åldern 6 – 12 år är medlemmar i en idrottsförening. Ideellt arbetande idrottsledare ger tillbaka mer än 15 gånger det statliga anslaget. 

En svagare idrottsrörelse ger ett svagare och otryggare Sverige.

Vi måste tillsammans bygga en starkare svensk idrott. Regeringen har därför idag beslutat tillsätta en bred parlamentarisk utredning, som inom ett år ska lämna förslag om hur den svenska idrotten och idrottsrörelsen ska kunna förstärkas på statlig nivå, i regioner och i kommuner. Det är min förhoppning att utredningen ska lämna förslag i bred politisk enighet, precis som var fallet i den klassiska utredningen ”Idrott åt alla”, som 1969 lade grunden till Sveriges framgång som idrottsnation.

Jag har idag också fått statsministerns uppdrag att organisera idrottsfrågorna, så att vi med full kraft omedelbart kan förbättra förutsättningarna. Det förutsätter att departementen samverkar ännu bättre inom idrottsområdet. Inom utbildningsväsendet behövs kraftfulla lyft för att bättre kombinera studier och elitidrott, både i gymnasiet och på universitet och högskolor. Förbättrade anläggningsförutsättningar förutsätter kanske förändringar i plan- och bygglagen. Ansvaret för finansieringen måste läggas fast genom bra dialog mellan kommuner, regioner och stat. 

En särskild statssekreterare i statsrådsberedningen kommer, under min ledning, att arbeta med samordningen av idrottsfrågorna i alla berörda departement.

Till sist vill jag rikta några allvarsord till svensk idrotts ledning.

Riksidrottsförbundet verkar, i myndighets ställe, när det t.ex. gäller fördelningen av det statliga anslaget till specialförbunden. Denna starka ställning kräver långsiktighet, ansvar och gott omdöme. 

För några år sedan slog sig de större förbunden, med många röster, samman och fattades beslut på RF-stämman. De innebar att fler mindre förbund, med svagare ekonomi och kommersiell kraft, fick sin existens hotad. Många tvingas slå sig samman som vore idrottsrörelsen ett företag eller en myndighet. Jag vill erinra er om att i en folkrörelse är själen och hjärtat ledarnas drivkrafter. Det är ovanligt att folkrörelser arbetar hårt för att göra sig av med medlemmar. Låt mig berätta en hemlighet. I vårt parti är vi väldigt glada, när vi får flera medlemmar.

På senaste RF-stämman förenade sig väldigt många förbund, den här gången mot ett stort och folkkärt förbund, fotbollen. Men jag har förstått att det beslutet tänker inte RF-ledningen genomföra. Som ni vet kommer jag nyss från en socialdemokratisk partikongress. Alla uppskattade inte alla beslut. Men ingen kom på tanken att inte genomföra dem.

Tidningarna skildrar nu också allvarliga ordkrig mellan riksidrottens ledning och några förbund som ishockey och taekwondo.

I min inledning sa jag några ord om idrottsrörelsen som demokratiskt föredöme. Den tanken får sig en törn av de här konstigheterna. Och idrottens självständighet, ”i myndighets ställe” förutsätter att uppdraget hanteras med skicklighet och omdöme.

Ni och jag har ett gemensamt intresse av att idrottens ställning i den allmänna debatten är stark och positiv. Jag ska göra mitt bästa för idrottens ställning och möjligheter. Men jag behöver lite mer hjälp än jag har fått av er den senaste tiden.

Det här inlägget postades i Liljegren om idrott. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *