Vem behöver egentligen RF?

Våren är årsmötenas tid. Ungefär när rosenmandeln blommar brukar det vara som intensivast. Min fru Suzanne brukar fråga mig, om jag inte har något roligare för mig än att sitta mötesordförande vid ett antal specialförbunds årsmöten. Mitt svar har i ca trettio år varit: ”Nej, det har jag väldigt svårt att tänka mig!”

Häromveckan var det handbollen, där jag valdes in i förbundsstyrelsen som 29-åring 1976 och blev vice ordförande några år efteråt. Årsmötesordförande har jag varit längre än jag kan minnas.

Uttrycket att ”dela glädjen” blir mycket konkret vid ett sådant möte.

Ett normalt mycket svårt arbete med en ny distriktsorganisation avslutades i glädje och enighet. Det framgångsrika strategiarbetet ger synliga resultat. Det för svenska folket nästan okända nya herrlandslaget tog silver i VM i början av 2021 och slutade femma i OS efter kvartsfinalförlust mot det starka Spanien. 2022 startade med ett EM-guld.

OS blev en stor succé för damerna, även om Frankrike var för starkt i semifinalen. 

Självklart har pandemin slagit hårt mot ungdoms- och breddverksamheten med färre deltagartillfällen som berättigar till lokalt aktivitetsstöd. Statens återstartsstöd är efterlängtat och kommer att göra stor nytta, liksom det ekonomiska överskottet från 2021.

Förklaringarna till handbollens framgång är många. Sammanhållning och gott ledarskap, med förbundsstyrelse och förbundskansli som sällsynt goda föredömen, är de viktigaste. 

Handbollen lever i sin egen lyckliga idrottsvärld. Det välskötta och relativt stora förbundet med god ekonomi behöver egentligen inte bry sig om vad som händer i den övriga idrotten. Men självklart är irritationen stor över märkligheterna som nu sker i svensk idrott, speciellt att så mycket resurser går till RF:s centrala och regionala kanslier, och att så mycket pengar är avsedda för ”speciella ändamål”, ofta politiskt påhittade idéer ganska långt ifrån idrottens och handbollens vardag. 

När jag lämnar mötet undrar jag: ”Vilken nytta har Svenska handbollförbundet av RF?”

Precis den frågan ska nu Svenska Fotbollförbundet svara på, sedan de förlorat det märkliga skiljedomsförfarandet. På fullt allvar satt några ”domare” och skulle svara på om RF-stämmans beslut skulle följas. Nu känner sig fotbollen lurade på 25 – 30 miljoner.

Fotbollen ska nu samtala med regeringen, något som också många andra större förbund gör. Riksidrottsstyrelsen har blivit rundningsmärke i kampen om vem som ska vinna politikernas gunst. Det fanns en tid, när riksidrottsstyrelsen betraktades som företrädare för alla.

Ett annat förbund, där jag har delar av mitt hjärta, är Fäktförbundet, där jag var ordförande i 16 lyckliga år.

Förbundet har tröttnat på RF-ledningens sätt att dela ut statsstödet till förbunden. Därför har man till Förvaltningsrätten i Stockholm överklagat beslutet om att få sänkt statsstöd, från 3 140 000 kronor 2021 till 2 960 000 år 2022. En nyhet som har passerat helt under radarn.

I andra hand vill man att beslutet hänskjuts till regeringen för ”ny saklig och opartisk bedömning.”

Jag tror att detta överklagande kommer att få mycket uppmärksamhet, när svensk idrottshistoria skrivs för åren 2020 och framåt.

Förbundet börjar med att konstatera, att RF har fått uppgiften att dela ut statsbidrag ”i myndighets ställe.” Och en ”myndighets” beslut kan överklagas.

Anslaget har minskat, trots att verksamheten har ökat. Stödet till Fäktförbundet, och till många andra mindre förbund, har nu kommit till en sådan nivå, att idrottens mångfald hotas. Förbundet skriver:

”SvFF anser att syftet i 4 § idrottsstödsförordningen bäst uppfylls om det finns många SF som bedriver bra verksamhet och en mångfald av idrotter att välja mellan. SvFF tror också att det är detta syfte regeringen vill uppnå.”

Fäktförbundet konstaterar att en myndighet, eller den som är ”i myndighets ställe” ska vara saklig och opartisk och inte stå i något jävsförhållande.

Slutsatsen för Fäktförbundet är att samtliga ombud på RF-stämman är jäviga och därför inte kan fatta beslut om fördelningen av statsbidraget. Och så visar man hur ett antal beslut på RF-stämmor under senare år har påverkats av SF-ombudens intressekonflikter. Det gäller t.ex. följande beslut, som medförde större stöd för det egna förbundet, när den begränsade kakan skulle delas.

  • Uteslutning av Landhockeyförbundet och Kälksportförbundet, därför att de hade för få föreningar.
  • Avslå Friskis & Svettis ansökan
  • 10 % tak för stödet till Svenska Fotbollförbundet
  • Svenska Padelförbundets medlemsansökningar avslagna flera gånger

Svenska Fäktförbundet berättar också om att hela den nuvarande Riksidrottsstyrelsen är jävig, d.v.s. har en bakgrund i olika specialförbund. Och egentligen är detta något självklart. Vi vill ju ha väl förankrade styrelseledamöter. Men de måste kunna se helheten.

Fäktförbundet drar slutsatsen:

”I denna situation menar SvFF att ärendet måste hänskjutas till regeringen för en ny, saklig och opartisk bedömning.”

Också det lilla förbundet i mitt hjärta ställer frågan: ”Vem behöver egentligen RF?”

Det här inlägget postades i Liljegren om idrott. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.