Sitter och lusläser regeringsförklaringen från den regering som skulle göra ett s.k. paradigmskifte. Ett sådant skulle bl.a. betyda att verkligen satsa på idrotten efter några år av nonchalans från socialdemokratiska regeringar.
Det här är det enda vi kan läsa:
”Fritidskortet är en viktig satsning på barns och ungdomars möjlighet till meningsfull aktivitet och samhörighet. I fotbollslaget och dansgruppen skapas alternativ till gängens gemenskap.”
Fritidskortet handlar om att ge barn och ungdomar med sämre ekonomiska förutsättningar bättre möjligheter till idrott. En fin tanke. Hur det i övrigt kommer att fungera har vi egentligen ingen aning om. Och idrottens framtid kräver mer än så. Det enda vi vet är att idrottsrörelsen inte får möjlighet att disponera pengarna på det bästa sättet.
I praktiken sägs inte ett vettigt ord i regeringsförklaringen om nya förutsättningar för framtidens idrott.
Inte ett ord om behovet av att stärka svensk idrott internationellt, stöd till kommunernas idrottsanläggningar eller en kraftfull ökning av stödet till RF och specialförbund att få fördela efter eget huvud. Ett nödvändigt alternativ till de mängder av politiska projekt som under senare år har gjort det omöjligt för allt fler idrottsledare att pyssla med det vi älskar mest – idrott.
Den 20 september presenteras budgetpropositionen. Vågar vi hoppas att det ekonomiska stödet ökar kraftigt trots bottennappet i regeringsförklaringen?
2008 var det statliga stödet till idrotten (inkl. SISU) 1 982 miljoner. 2018 var det 2 137 miljoner, en höjning med 7, 8 procent på 10 år! Och i budgetpropositionen för 2023 föreslog regeringen 2 091 miljoner.
Riksidrottsledningarna har därmed under mer än tio år misslyckats med en av sina viktigaste uppgifter, att öka de statliga satsningarna på landets största och mest livaktiga folkrörelse. Ökade statliga anslag, utan detaljerad styrning, är vägen mot en återigen växande idrottsrörelse.
Under det här året har pengar gått till satsningar på ”brottsförebyggande arbete” i utsatta områden (100 miljoner). 25 – 50 miljoner årligen satsas på ”äldrelyft” under de närmaste åren.
Några särskilda pengar till elitidrott blev det inte i förra budgetpropositionen. RF-rapporten ”Remiss – elitidrott 2030” konstaterar: ”Något är på väg att spricka”. Rubriken är ”Ett sluttande plan.” 600 – 700 miljoner kronor behöver tillföras under perioden 2025 – 2030.
Det här är troligen den viktigaste meningen i förra årets budgetproposition:
”Regeringen avser att utifrån detta öppna en dialog med Sveriges Riksidrottsförbund om ändamålsenliga förändringar i fördelningen av statens stöd till idrotten.”
Det har gått ett år, och ännu har inget hänt. När kommer den nya statliga utredningen om principerna för statens och kommunernas stöd till idrotten?
Jag hade önskat den nye RF-ordföranden Karl-Erik Nilsson en bättre start. Men å andra sidan, vem skulle bättre än han kunna leda arbetet med att bygga nytt efter de senare årens haveri?