RF-stämman är över. Svensk idrott har valt en ny ledning. Några har lämnat riksidrottsstyrelsen. Invalet av Sofia Domeij och Sammi Kaidi hoppas jag är symboliskt. De är båda ordförande i specialförbund (Skidskytte och Taekwondo). Tyngden ökar i ledningen.
Som ordförande i Riksidrottsförbundet har vi nu fått en genuin idrottsledare med en fin meritlista. Det var faktiskt rätt länge sedan. Karl-Erik Nilsson valdes med starkt stöd. Fotbollens tidigare ordförande kommer att vara en garant för att den konflikt som tidigare har funnits mellan flera mindre förbund och SvFF nu är på väg bort. Han var nominerad av flera mindre förbund. Man litar på varandra.
Tänk att det ens har varit möjligt att ställa till så mycket elände i svensk idrott som vi har sett under senare år.
Ett utnötningskrig har pågått mellan RF och Svenska Ishockeyförbundet. Det har handlat om tävlingsbestämmelser och TV-pengar. Hockeyettan vann i tingsrätten och hovrätten. Riksidrottsnämnden kom fram till motsatt ståndpunkt.
Alvik Basket gick till förvaltningsdomstolen. RF dömdes att betala 10 miljoner i statligt lokalt aktivitetsstöd, sedan RF vägrat.
Fäktförbundet har gått vidare till förvaltningsdomstolen för att få klarhet i de statliga bidragen och om RF bör ha rätt att fördela dem. Alla medlemmar i RF är på olika sätt jäviga. Jäv är inte tillåtet vid fördelning av statliga anslag, menar Fäktförbundet.
Vi får se hur detta slutar. Om domstolen tar ifrån rätten för RF att fördela statsanslagen är en ny utredning om förhållandet mellan staten och idrotten helt nödvändig. Den självständiga idrottsrörelsen blir då endast ett begrepp i hyllningstalen. Och dit är vi tyvärr på väg också av andra skäl.
En RF-ordförande med ”idrotten i blodet”, tillsammans med en riksidrottsstyrelse med kompetens och integritet, hade aldrig låtit detta elände hända. Nu kan det bara bli bättre.
Jag hoppas att Karl-Erik Nilsson och riksidrottsstyrelsen lyckas samla alla förbund, få alla att känna sig hemma och låta sig företrädas av dem som valts vid RF-stämman. Riksidrottsstyrelsen får inte vara ett rundningsmärke i kampen om vem som ska vinna politikernas gunst. Det fanns en tid, när riksidrottsstyrelsen betraktades som företrädare för alla.
Låt oss börja med några besvärande fakta.
Under senare år har det viktigaste centrala budskapet varit, att pandemin har gjort idrotten mycket skada. En kraftig statlig satsning, efter pandemin, ska ställa allt till rätta igen. Detta är inte en sann verklighetsbeskrivning.
Det var tyvärr riktigt illa, innan pandemin slog till. Centrum för idrottsforskning redovisade i sin rapport ”Statens stöd till idrotten – uppföljning 2019” att allt färre unga idrottar. En sammanställning över de tio största förbunden inom RF visade, att endast två ökade (gymnastik och simning) medan övriga förlorade, några väldigt mycket.
Budgetpropositionen och riksdagsbeslutet 2023 är nu styrelsens viktigaste arbetsredskap.
2008 var det statliga stödet till idrotten (inkl. SISU) 1 982 miljoner. 2018 var det 2 137 miljoner, en höjning med 7, 8 procent på 10 år! Och i budgetpropositionen för 2023 föreslog regeringen 2 091 miljoner.
Riksidrottsledningarna har därmed under mer än tio år misslyckats med en av sina viktigaste uppgifter, att öka de statliga satsningarna på landets största och mest livaktiga folkrörelse. Ökade statliga anslag, utan detaljerad styrning, är vägen mot en återigen växande idrottsrörelse.
Under det här året har pengar gått till satsningar på ”brottsförebyggande arbete” i utsatta områden (100 miljoner). 25 – 50 miljoner årligen ska satsas på ”äldrelyft” under de närmaste tre åren.
Några särskilda pengar till elitidrott blev det inte. RF-rapporten ”Remiss – elitidrott 2030” konstaterar: ”Något är på väg att spricka”. Rubriken är ”Ett sluttande plan.” 600 – 700 miljoner kronor behöver tillföras under perioden 2025 – 2030.
Det här är troligen den viktigaste meningen i budgetpropositionen:
”Regeringen avser att utifrån detta öppna en dialog med Sveriges Riksidrottsförbund om ändamålsenliga förändringar i fördelningen av statens stöd till idrotten.”
Kan vi hoppas att denna dialog slutar med att staten bestämmer sig för att satsa mer resurser på att ”stödja en fri och självständig folkrörelse” som det står i inledningen till budgetpropositionens idrottsavsnitt. Måtte allt fler politiska pekpinnar ställas undan, sedan både landet och idrotten bytt ledning.
Och får vi hoppas att direktiv till en ny utredning om statens stöd till idrotten kommer inom kort?
Vi som levt ett liv i idrotten har upplevt glädjen, känt gemenskapen och respekten och i idrotten fått goda föredömen. Vi har gjort det för att vi älskar idrott, inte för att vara några extraanställda kommunal- eller statstjänstemän inom kriminalvård, socialvård eller äldrevård. På vårt sätt har vi gjort Sverige till ett tryggare och bättre land för alla.
Hoppas att vi nu kan se en gryning över svensk idrott.