Valet av Karl-Erik Nilsson till RF-ordförande vid RF-stämman i slutet av maj skapade glädje och förväntan. Landets i särklass största folkrörelse, idrotten, hade fått en genuin idrottsledare, med mycket erfarenhet, i yttersta ledningen. ”Det var på tiden”, sa några av oss. Många av oss var övertygade om att han skulle kunna få upp RF ur det dike, där den tidigare ledningen hade kört ned organisationen.
Men tiden blev kort. Karl-Erik Nilsson tvingades avgå i början av oktober, efter drygt fyra månader. Jag vet för lite för att kunna bedöma hur nödvändigt det var. Tycker endast att det var tråkigt, i första hand för svensk idrott, men också för Karl-Erik.
RF:s vice ordförande Anna Iwarsson fick rycka in som tillförordnad ordförande och bl.a. ta ansvar för att kalla till en extra RF-stämma den 23 januari. Då ska en efterträdare till Karl-Erik Nilsson utses fram till nästa ordinarie stämma på våren 2025.
Häromdagen kom beskedet att inga andra kandidater än Anna Iwarsson är nominerade till ordförande. Hon har fått nomineringar från nio förbund.
Det finns stor anledning att ställa några frågor. Har förbunden ett stort förtroende för Anna Iwarsson? Saknar förbunden andra starka och naturliga kandidater? Eller bryr man sig inte?
Det sista först.
Jag tror verkligen att man bryr sig och har sällsynt stor anledning att bry sig. Svensk idrott är just nu i en större kris än vi kan minnas. Fotbollen var på väg att lämna RF. Ishockeyn har haft en inflammerad kamp mot RF-ledningen om egna tävlingsfrågor. Svenska fäktförbundet har gått till domstol för att få RF:s beslut om stöd till förbunden omprövat. Det ärendet ligger nu hos högsta förvaltningsdomstolen. Mängder av mindre förbund med små kommersiella intäkter känner sig överkörda av de stora, när det bl.a. gäller fördelningen av statens stöd till idrotten.
Statens stöd har under den senaste femtonårsperioden urholkats kraftigt. Fria pengar för idrottsutveckling efter egna beslut har ersatts av mer eller mindre fantasifulla politiska projekt. Ambitionen från regering och riksdag har varit att förvandla aktiva och engagerade idrottsledare till socialarbetare och områdespoliser.
Riksidrottsledningarna har under mer än tio år misslyckats med en av sina viktigaste uppgifter, att öka de statliga satsningarna på landets största och mest livaktiga folkrörelse.
Byråkratin inom idrotten ökar, och allt fler anställs inom RF, centralt och i distrikten, för att hantera de ”politiska projekten”.
Jag tror att förbunden har sett, att RF nu återigen kan få en sällsynt kompetent idrottsledare i yttersta ledningen. Anna har en för uppdraget imponerande meritlista.
Hon är sjukgymnasten som var en framgångsrik generalsekreterare hos Friskis § Svettis under 12 år. Hon skriver artiklar och böcker, ofta om ledarskap, tyvärr alltför sällan om idrottens utveckling. Nu är hon chef för folkrörelseutvecklingsenheten på LRF.
Idrottsuppdragen är imponerande. Vice ordförande i IF Brommapojkarna. Förbundsordförande i Svenska Gymnastikförbundet sedan 2016 och styrelseledamot under flera år i Stockholms Idrottsförbund (RF/SISU Stockholm).
Hon är en uppskattad mötesordförande vid specialförbundens årsmöten.
Om gymnastikens utveckling skriver Centrum för idrottsforskning, före pandemin, i sin rapport ”Statens stöd till idrotten – uppföljning 2020”: ”Gymnastiken går mot strömmen och uppvisar en imponerande aktivitetsutveckling på hela 55 procent”.
Som förbundsordförande och tidigare styrelseledamot i landets största distriktsförbund har hon rätt bakgrund för att bl.a. få riksidrottsstyrelsen att öka resurserna till specialförbunden och hålla borta mängder av uppifrån kommande ”politiska projekt” som drabbar distriktsförbunden och tar bort självständighet och initiativkraft.
När erfarna idrottsledare vid distriktsförbunds årsmöten nu resignerat konstaterar, att ”vi har ju inget inflytande över vår egen budget” är det dags att försöka göra rent hus med uppifrån kommande ”ändamålsstyrda bidrag.” Svensk idrott ska byggas underifrån och får inte förvandlas till en centraliserad myndighet med regionala kontor.
Om detta skulle jag vilja, att Anna började skriva artiklar eller inlägg på t.ex. Facebook. Där hittar jag nu tyvärr mest käcka utrop och selfies vid t.ex. uppskattade besök på otaliga SF-årsmöten. Anna, du kan bättre!
Hennes glädje över det nuvarande uppdraget, och kanske nästa, får inte skymma att vi behöver en allvarlig diskussion om idrottens sakfrågor. I detta måste RF:s ordförande delta.
Emot henne talar att hon som vice ordförande i riksidrottsstyrelsen har ett stort ansvar för dikeskörningen under senare år.
Men vi kan få ännu en idrottsledare i den yttersta ledningen. Det är svensk idrott förtjänt av.