Den 23 januari fick Sveriges i särklass största och mest levande folkrörelse en ny ordförande.
Anna Iwarsson valdes enhälligt, sedan Karl-Erik Nilsson hade tvingats avgå. Trist på många sätt, att Karl-Erik aldrig fick komma in i jobbet. Men det är en tröst att den genuine idrottsledaren efterträds av en annan med en imponerande meritlista. Det är ju inte alltid svensk idrott har haft meriterade idrottsledare i den yttersta ledningen.
Hemkommen efter en utlandsresa under RF-stämman har jag förgäves letat i tidningar efter kommentarer om den nya ordförandens ”installationstal”. Men det verkar ha förbigåtts med tystnad. Det är synd. Det var ett fint tal med inspirerande exempel från idrottens vardag. Och vad en RF-ordförande säger och gör är viktigt för hela landet.
Ger tillbaka tio gånger statsstödet!
Det viktigaste budskapet till de politiska församlingarna var att ”vi bedriver inte idrott i alla dess former för att göra samhället bättre. Nej vi håller på för att idrottandet har ett egenvärde.” Samtidigt berättade hon, att ”om idrottsledarnas insatser skulle avlönas som en fritidsledare skulle det kosta 20 miljarder per år.” Det kan jämföras med det statliga stödet till idrotten på ca 2 miljarder per år. Idrottens ideella ledare ger tillbaka tio gånger statsstödet!
”Det statliga stödet till idrotten måste höjas”, sa Anna Iwarsson.
Så sant. Där har tidigare riksidrottsstyrelser, där Anna själv har varit med, misslyckats rejält. 2008 var det statliga stödet till idrotten (inkl. SISU) 1 982 miljoner. Och det senaste beskedet från regeringen, i stället för kraftigt höjt stöd, var att ett s.k. fritidskort skulle införas för att göra det möjligt för barn och unga att delta i fritidsaktiviteter, utan att hushållsekonomin skulle drabbas så hårt. En god ambition. Men det får aldrig bli ett alternativ till statens grundstöd, som bl.a. fördelas till de alltmer ekonomiskt utsatta specialförbunden.
Så behandlas förebilderna
Stödet till elitidrotten hade också en stor plats i talet.
Nästan var femte olympier lever under existensminimum, ingen sjukpenninggrundande inkomst, inga pensionspoäng. ”Det är inte värdigt ett välfärdssamhälle som Sverige att våra förebilder som ger stolthet, glädje och underhållning till så många inte kan betala hyra och mat utan att föräldrarna hjälper till. Det här måste det bli en ändring på”, sa den nyvalda RS-ordföranden.
En kraftfull satsning på att kombinera elitidrott med högskole- och universitetsstudier står också på önskelistan liksom att väcka de gamla idrottsplutonerna till liv. ”Det skulle vara vinn-vinn för både idrottsrörelsen och försvaret”, som Anna Iwarsson uttryckte det.
Elitidrotten behöver mer resurser än idag. ”100 miljoner från staten och 100 miljoner från näringslivet är det minsta”, var en modig formulering i en tid, när statens resurser i allt större utsträckning har skickats i väg till politiskt konstruerade idrottsprojekt.
Det viktigaste budskapet till de politiska företrädarna var att ”vi måste få till en rejäl satsning på idrottsanläggningar och idrottsmiljöer. Vi vet att var fjärde förening inte kan ta emot alla som vill idrotta på grund av brist på plats”, sa Anna, och efterlyste en statlig anläggningsfond, gärna med den danska fonden som förebild.
Om detta har det nu blivit en politisk träta.
Vem får pengarna?
Under 2023 fanns 50 miljoner kronor avsatta för att ta fram nödvändig infrastruktur för införandet av ett fritidskort till barn och unga, skriver regeringen i ett meddelande.
Under 2024 beräknas 731 miljoner kronor avsättas för att införa reformen med fritidskort. Och från och med 2025 beräknas årligen 792 miljoner kronor avsättas för samma ändamål.
Men ingen vet ännu hur det är tänkt att fungera. Vem ska få pengarna? Familjerna? Föreningarna?
Socialdemokraterna föreslår nu att medlen som avsatts för 2024 till regeringens satsning på ett fritidskort i stället nyttjas till en satsning på idrottsanläggningar och idrottsplatser.
Införandet av fritidskortet var planerat till början av 2024 men har skjutits fram till 2025. Socialdemokraternas företrädare pekade under pressträffen på de stora behov som idrottsrörelsen under lång tid har uppmärksammat, att det krävs mer plats för idrott.
Den som delar 731 miljoner med antalet kommuner (290) ser, att det blir 2, 5 miljoner till varje kommun. En sådan fjärt i universum löser inte idrottens anläggningsproblem. Men möjligen kan det kallas en god början, som då urholkar grundstödet till RF och till förbunden.
Här har Anna, och hela Riksidrottsstyrelsen, ett stort jobb att göra.
Tillbaka till inledningen.
Riksidrotten har fått en ordförande som har idrotten i blodet och som har stora förutsättningar att återigen samla landets största folkrörelse omkring gemensamma mål.
Hennes erfarenhet som förbundsordförande i Gymnastikförbundet och som styrelseledamot i Stockholms Idrottsförbund (RF-SISU Stockholm som det kallas nuförtiden) ger henne extra goda möjligheter att bl.a. tvätta bort centraliserings- och myndighetsstämpeln från RF.
”Mitt löfte till er är att hålla ihop idrottsrörelsen. RF och SISU ska vara ett stöd till er och föreningarna på det sätt som ni önskar,” sa den nyvalda ordföranden.
Ljuv musik för den som är övertygad om att idrottsrörelsens styrka är bredden, det lokala engagemanget och egenvärdet som ger mervärden för samhället.