Sent ska syndarna vakna …

  • Om det s.k. Riksidrottsuniversitetet

Onsdagen den 13 januari kl. 07:30 formulerade någon morgonpigg person på RF ett entusiastiskt pressmeddelande med följande inledning:

”Ett unikt samarbete mellan GIH, KTH, RF-SISU Stockholm och Stockholms stad har resulterat i en ny satsning på förbättrade förutsättningar för elitidrottare i Stockholm.” 

Några rader längre ned sa idrottsborgarrådet Karin Ernlund, c, så här:

”Jag är både glad och stolt att vi fyra aktörer tillsammans har skapat RIU (Riksidrottsuniversitetet) Stockholm. Idrotten är en positiv kraft i samhället och förtjänar att ha bra förutsättningar.”

Det var i första hand kylan, när jag hämtade tidningen i brevlådan, och datumet på den, som fick mej övertygad om att detta inte var ett aprilskämt.

Några är morgonpigga, andra vaknar sent. Stockholms stad tar hela 18 år på sig. Det var nämligen då det började.

2002 startade Stockholms Idrottsförbund och Haninge kommun ”Campus Haninge.” Ambitionen var att skapa bättre möjligheter för studenterna att kombinera elitidrott och studier. Namnet ändrades till ”Sport Campus Sweden”, när tio kommuner kom med. Jag var själv ordförande i styrelsen 2002 – 2016. 

Alltför ofta handlade reportage vid den tiden om idrottsstjärnors problem efter karriären. Många stod utan utbildning och en trygg försörjning, när idrottsarenornas strålkastarljus hade släckts. Pengarna kom inte längre, ibland inte heller vännerna 

I andra länder, t.ex. USA, var idrottsframgången en merit vid antagning. Här blev den ett hinder för studier. 

Sedan starten 2003 har 550 elitidrottare fått stöd från Sport Campus Sweden. Som mest kunde 94 idrottare antas under ett år. 

Sex lärosäten (KTH, Södertörns högskola, Stockholms universitet, KI, GIH och Handelshögskolan), 37 specialidrottsförbund, 10 kommuner och Stockholms Idrottsförbund, sammanlagt ca 100 personer har medverkat i verksamheten. 

Vad fick då studenterna vid Sport Campus Sweden? Enkelt uttryckt, allt som stod i pressmeddelandet och mycket mer därtill. Viktigast är naturligtvis att kunna dra ned studietakten och flytta tentor vid speciellt viktiga tidpunkter i idrottskarriären.

Vad tyckte studenterna?

Under åren 2015 – 2019 fick samtliga idrottare vid Sport Campus Sweden besvara enkäter om hur de upplevde sina möjligheter att kombinera studierna med elitidrotten. De fick också svara på hur de upplevde stödet från Sport Campus Sweden.

Stödet från SCS var uppskattat med 90 – 95 procent positiva omdömen. Bedömningen var att man fick ett kompetent stöd inom många viktiga områden. På minussidan fanns önskemål om ännu bättre studieanpassning och behov av bättre ekonomiskt stöd i vardagen.

Varför ge upp?

Under 2020 lades verksamheten vid Sport Campus Sweden ned. Varför blev det så?

Flera kommuner satsade med full kraft. För dem var det naturligt att se elitidrottsungdomarna som goda ambassadörer för kommunen och som goda föredömen för den breda barn- och ungdomsidrotten. 

Speciellt allvarligt var det att Stockholm inte gick med. Ca 40 procent av studenterna hade Stockholm stad som hemort. Verksamheten för dem betalades av andra kommuner. Det var naturligtvis ohållbart i längden. 

Stockholms skäl för att inte gå med var att resurser i första hand skulle gå till i barn- och ungdomsidrott. Men politiker från Stockholm skämdes inte för att under stora åthävor välkomna hemvändande svenska OS- och världsmästare till arrangemang i Kungsträdgården.

Efter totalt ointresse för den fina verksamheten under 18 år berättar nu idrottsborgarrådet Karin Ernlund i Stockholm att hon har varit med och skapat något. Sent ska syndarna vakna. Och det är naturligtvis bra, att någon politiker i Stockholm nu är vaken. Men var finns de övriga kommunerna i regionen i planeringen?

Ett avgörande skäl för att lägga ned verksamheten vid Sport Campus Sweden var också den tveksamhet som fanns hos några av de lärosäten som var medlemmar.

Flera ansåg det både möjligt och viktigt att vara med i Sport Campus Sweden och naturligtvis också betala en medlemsavgift, som var 50 000 – 200 000 kronor per år beroende på antalet studenter vid lärosätet. Men några såg det annorlunda. Stockholms Universitet beslutade att inte längre, av formella skäl, betala sin avgift till Sport Campus Sweden. KI ansåg inte att man kunde betala hela avgiften. 

Det centrala stödet fanns inte

Riksidrottens ledning förstod aldrig heller den här frågans stora betydelse för en framgångsrik svensk idrott. Att inte engagera sig i något man inte har kommit på själv såg ut att vara en princip. Då blir det inte så mycket gjort. Det viktiga ämnet ”elitidrott och studier” har hittills behandlats av både statsmakter och RF:s ledning som något som katten har släpat in. Man kan tolka pressmeddelandet som att också RF:s ledning har börjat vakna till.

Vad kan göras?

Jag vill skicka med några goda råd, om nu någon vill göra pressmeddelandet till verklighet. 

Om något som liknar Sport Campus Sweden ska kunna byggas upp igen, och på många platser i landet, krävs stora resurser och insatser av många.

Det allra viktigaste är att skapa en effektiv organisatorisk modell  i hela landet, som håller samman lärosäten, kommuner och idrott. Navet måste vara lärosäten i kommunerna/regionerna. Genom dem bör staten ta det långsiktiga ansvaret för elitidrottarnas möjlighet till ”dubbla karriärer”. 

Oklarheterna om lärosätenas möjligheter att vara med måste så snabbt som möjligt ersattes av positiva signaler från regeringen. Universitetskanslersämbetet måste få resurser för att, i bred dialog med idrott, regioner och kommuner, kunna ta huvudansvaret för verksamheten. Det skapar ordning, reda och kontinuitet. Framgången får inte vara beroende av enskilda rektorers privata idrottsintresse.

Till sist vil jag önska i första hand Stockholms stad lycka till i arbetet med att bygga upp något som staden genom passivitet och ovilja så starkt bidrog till att riva ned.

Obs!

Du som vill läsa mer om det här ämnet kan klicka fram en längre artikel av Robert Hernadi, ordförande i Sport Campus Sweden 2016 – 2020, Willy Berggren, verksamhetschef 2002 – 2020 och mej.

Här hittar du den http://www.slliljegren.se/?p=2090

Det här inlägget postades i Liljegren om idrott. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *