För några dagar sedan kom beskedet att Ulf Lönnqvist har avlidit i en ålder av 86 år.
Den stora allmänheten känner honom nog mest som den lite anonyme socialdemokraten, en grå eminens som krönte sin politiska karriär med titeln ”bostadsminister och chef för bostadsdepartementet” 1986 – 1991. Han fick avsluta sitt arbete som landshövding i länet han älskade, Blekinge, under tiden 1992 – 2001.
Denne anonyme och hårt arbetande man har gjort större insatser än kanske någon annan, när det gäller en positiv utveckling av idrotten. Skälen var två. Han hade idrotten i blodet. Och den erfarenheten tog han med sig i sin politiska gärning, som också handlade om att få det egna partiet riktigt positivt till idrott.
Han föddes i arbetarstadsdelen Möllevången i Malmö, lämnade Malmö tidigt och vikarierade bl.a. som gymnastiklärare i Karlskrona. Han blev en slitstark spelare på fotbollens mittfält i Eringsboda SK.
Han läste in en pol.mag. i Lund. Direkt efter examen anställdes han i regeringskansliet. Ett av de allra första jobben blev att vara en av sekreterarna i den utredning som lade grunden till en bred politisk samsyn på idrotten och på statens stöd till idrotten. Utredningen, som lade fram betänkandet ”Idrott åt alla” (SOU 1969:29), leddes av Karl Frithiofson, som senare blev ordförande i Riksidrottsstyrelsen. Där fanns tunga företrädare för både de politiska partierna och för idrotten.
Den svenska idrottsrörelsen uppskattade Ulfs arbete med ”Idrott åt alla”, liksom hans person. Han valdes in i Riksidrottsstyrelsen 1977.
1978 valdes han till vice ordförande i Svenska bordtennisförbundet. Året efter blev han ordförande, ett uppdrag som han lämnade 2002, efter en enastående framgångsperiod för svensk bordtennis.
När socialdemokratin vann valet 1982 kom Ulf tillbaka som statssekreterare under statsrådet Svante Lundkvist, min stora politiska favorit från min hemstad Eskilstuna. Han blev senare ordförande i Svenska simförbundet några år.
Ingen av dem kom tomhänta till kanslihuset efter valsegern.
Jag hade den stora glädjen att själv vara med i den trio som försökte göra ett arbete inom socialdemokratin för att skapa fast förankring och ett starkt stöd för idrotten. Ett sådant där viktigt arbete som är grunden för partiernas långsiktiga stöd till idrotten.
Vi tre idrottsentusiaster föreslog att socialdemokratin skulle utforma ett program för idrotten efter ett brett rådslag bland medlemmarna.
Det var inte precis någon svårövertalad partiledning. Olof Palme brann för idrott. Och Ingvar Carlsson spelade själv fotboll i Elfsborg i tonåren. Vid den tiden var Ingvar också en ofta anlitad speaker, när dottern Pia spelade allsvenska handbollsmatcher i Tyresö HF.
Också de älskade idrott. Och de förstod att en positiv syn på idrotten skulle kunna ge fler väljare, en insikt som numera ser ut att vara alltmer sällsynt i alla partier.
Kritik mot idrotten har mycket gamla anor inom socialdemokratin. Den mest klassiska formuleringen hittar jag i ungsocialisternas tidning Brand från den 13 juni 1912:
”När man fått en arbetare så långt, att han icke talar om eller tänker på något annat än rekord i höjdhopp, stavhopp eller kappspringning, och när hans största och härligaste dröm i livet är att komma in som numer ett i en Marathonlöpning och döende mottaga lagerkransen ur en drottnings hand, då är han en fiende till sin egen klass och motarbetar dess intressen.”
Riktigt så långt gick det inte i Sundsvall, när partistyrelsen skulle fatta beslut om programmet. Men den traditionella, och ofta berättigade, kritiken mot idrotten kom naturligtvis upp.
När debatten pågick som värst, begärde Svante Lundkvist ordet, lade ifrån sig glasögonen på bordet och sa till alla med sin djupa och lugna röst: ”Partivänner! Jag trodde att ni ville att vi skulle göra ett program som idrottsrörelsen kan tycka om. Om det inte är på det viset, borde ni nog ha hittat några andra som skulle göra jobbet.”
Det blev ett positivt program, uppskattat av många inom idrottsrörelsen. Titeln blev ”Idrott på 80-talet – Riktlinjer för idrottspolitiken.”
Denna missionärsverksamhet inom vårt parti var ett av Ulf Lönnqvists allra viktigaste, men nästan okända, bidrag till socialdemokratins positiva syn på idrotten. Sådana skulle alla partier behöva.
Under sin sista tid i regeringen, som bostadsminister, tog han initiativet till en statlig utredning om idrottens forskning och högre utbildning, som låg långt ifrån hans arbete med byggande och bostäder. Han bad mig göra den. ”Idrottens forskning och högre utbildning (SOU 1987:70)” landade i många goda förslag som nu är verklighet, bl.a. ett antal professurer, inte minst den i idrottshistoria vid Stockholms universitet.
Sverige, svenskt politiskt liv, alla partier, och svensk idrott skulle behöva fler som Ulf Lönnqvist. Människor som skaffar sig kunskaper genom att gå över gränser och lyssna på många.
Mer hårt arbete och resultat, mindre allmänt pladder. Vi behöver fler Ulf Lönnqvist.