Mobilisera idrotten i valrörelsen!

”Det finns viktigare saker än idrott!”

Så sa han, den kände politikern, när jag frågade vad hans parti ville göra för idrotten.

Egentligen behövde han inte berätta det för mig. Men att inte vara viktigast borde ju inte vara detsamma som att vara bortglömd.

Visst är kanske kampen mot våldet den viktigaste frågan i Sverige 2022, sedan dödsskjutningarna nått europeiska rekordnivåer. Men det är trist att just dessa tragedier ser ut att vara idrottens enda chans att få vara med på ett hörn i valrörelsen. Idrotten ska återigen användas för att lösa problem som samhället i övrigt inte klarar av.

Idag gick jag igenom alla de politiska partiernas valmanifest, d.v.s. den handling som de på hemsidan presenterar som sin ”valplattform.” Resultatet är deprimerande.

Inte ett ord om idrott i valmanifesten från Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Liberalerna, Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna.

Centerpartiet får ur sig detta allmängods:

”Idrottsrörelsen och Sveriges folkrörelser gör värdefulla insatser för att bygga tillit och gemenskap. Idrottens, friluftslivets och kulturens betydelse för folkhälsan är odiskutabel. Idrotten ska vara jämlik och inkluderande.”

Och socialdemokraterna klämmer fram detta:

”Tillgången till fritidsaktiviteter till rimliga kostnader, både vad gäller idrott och kultur, behöver öka. Föräldrarnas plånbok ska inte avgöra.”

Inte heller moderaterna får fram något om idrott i sitt manifest ”Så får vi ordning på Sverige.”

Två partier, socialdemokraterna och moderaterna, har vid sidan av valmanifesten ställt ut löften om idrott.

Regeringspartiet gjorde ett särskilt utspel den 15 augusti, då man presenterade att man ”vill ge ökade resurser till idrotten och fler idrottsledare i utsatta områden”. Det var troligen ett svar på moderaternas utspel några dagar tidigare, då man lovade ”ett särskilt idrottslyft för utsatta områden.”

I ett pressmeddelande från RF samma dag berättade RF:s ordförande Björn Eriksson

 ”Jag gläds åt att bland annat Sveriges två största partier ser kraften som finns i idrottsrörelsen. Känner mig som ett förväntansfullt barn som hoppas på ett hårt paket under granen. Det är vad som händer efter valdagen som är det viktiga.”

Den svenska idrotten behöver mer resurser. Då krävs hårt idrottspolitiskt arbete. Att hoppas på tomten är ingen lösning.

Under senare år har idrotten, precis som andra organisationer och delar av näringslivet, fått miljarder i kompensationsstöd på grund av Corona. 

2008 var det statliga stödet till idrotten (inkl. SISU) 1 982 miljoner. 2018 var det 2 137 miljoner, en höjning med 7, 8 procent på 10 år! 

Riksidrottsledningarna har därmed under mer än tio år misslyckats med sin viktigaste uppgift, att öka de statliga satsningarna på landets största och mest livaktiga folkrörelse.

Den massiva idrottspolitiska offensiv som många av oss hoppades på i valrörelsen 2022 har lyst med sin frånvaro.

Diskussionerna om hur idrottens ska kunna komma ”tillbaka efter Coronan” skymmer också det faktum att det var riktigt illa, redan innan pandemin slog till. Centrum för idrottsforskning redovisade i sin rapport ”Statens stöd till idrotten – uppföljning 2019” att allt färre unga idrottar. En sammanställning över de tio största förbunden inom RF visade, att endast två ökar (gymnastik och simning) medan övriga förlorar, några väldigt mycket.

Och visst vore det spännande, om något parti i sitt valmanifest hade berättat om att idrotten behöver mer resurser och exemplifierat med elitidrotten. De fantastiska framgångar som t.ex. Sarah Sjöström, Daniel Ståhl och Simon Pettersson har svarat för under senare år har fått många att tro, att svensk elitidrott har stärkt sin ställning. Men så är det tyvärr inte.

Under hösten 2020 var rapporten ”Remiss – elitidrott 2030” på remiss hos specialförbunden. 

Den är välskriven och intressant och behandlar mängder av viktiga frågor om elitidrottens utveckling. Där kan vi bl.a. läsa om hur Sveriges ställning i världens elitidrott kraftigt försämras. ”Något är på väg att spricka”, kan man läsa på sidan 12, där rubriken är ”Ett sluttande plan.”

Stora ekonomiska resurser önskas, inte minst till de förbund, som saknar eller har små kommersiella intäkter. 600 – 700 miljoner kronor behöver tillföras under perioden 2025 – 2030.

Helt akterseglade av andra länder har vi blivit, när det gäller att kombinera elitidrott och högre studier. Och inget görs för att förbättra eländet.

I valrörelsen vill vi idrottsledare naturligtvis också höra vad de olika politiska partierna vill göra för att få extra fart på anläggningsbyggandet i kommunerna. Där sägs lyckligtvis mycket klokt i många partiers kommunalpolitiska program.

Ännu en gång. 

De politiska partier som nämner något konkret om ”idrott” i valmanifesten vill nu ge ideellt arbetande idrottsledare ökade resurser för att klara av problem i ”utsatta områden.”

Ytterligare en ”samhällsuppgift” läggs till de övriga. När ska idrottens ledare få en möjlighet att utveckla idrotten efter egna önskemål – inte i första hand vara entreprenör för politikers beställningar?

Mobilisera hela idrottsrörelsen i valrörelsens sista timmar!

Det här inlägget postades i Liljegren om idrott. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.