Nu på torsdag den 20 april ska Sveriges Olympiska Kommitté välja ny styrelse, inklusive ordförande. Ett antal sällsynt kompetenta kandidater har nominerats. Valberedningen måste ha haft ett svårt arbete.
Som ordförande föreslår valberedningen Hans von Uthmann, tidigare ordförande i Svenska Basketbollförbundet och med tolv år i SOK:s styrelse.
Per Palmström, tidigare vice ordförande i Fäktförbundet och ledamot i det Internationella fäktförbundets styrelse, var också nominerad till ordförande. Per har tidigare arbetat i tolv år i SOK:s styrelse, varav åtta år som vice ordförande.
Tio kvalificerade kandidater finns till fyra styrelseplatser.
Med stor glädje ser jag att Fredrik Rapp, Handbollförbundets ordförande, har föreslagits för nyval. Jag följer ju handbollen som årsmötesordförande sedan min tid som vice ordförande på 80-talet. Fredrik har visat ett fint ledarskap och byggt ett lag både i styrelsen, på kansliet och på handbollsplanen. Resultaten talar för sig själva.
Utanför valberedningens förslag finns lysande idrottsledare som t.ex. Anette Norberg från curling, som inte föreslås för omval, Karin Torneklint från friidrott och Otto Drakenberg från fäktning.
Under de senaste veckorna har en helt bisarr diskussion pågått. Den handlar om valberedningens enighet.
Den 13 april skrev valberedningens ordförande Patrik Tengwall ett brev till de olympiska förbunden. Så här låter inledningen:
”Det har kommit till vår kännedom att det förekommer uppgifter om att valberedningen inte var enig i sitt beslut angående förslag till ny ordförande och styrelse att väljas vid nästa veckas årsmöte. Vi vill understryka att det är en enig valberedning som landat i det förslag till personer att ingå i SOK:s styrelse vilket skickades ut till er den 30 mars”.
Några timmar efter att brevet kom ut avgick valberedningsledamoten Kristiina Pekkola med omedelbar verkan. Hon kände inte igen sig och konstaterade att valberedningen inte alls var enig.
Men paragrafryttare har ofta rätt. Ingen har reserverat sig i valberedningen. Och då spelar det ingen roll hur mycket någon har pläderat för t.ex. Per Palmström som ordförande.
Låt mig uppehålla mig vid något viktigare än formalia. Vem bör leda Sveriges Olympiska Kommitté? I en krönika för inte så länge sedan skrev jag något som tål att upprepas.
”Att skapa en elitidrott i världsklass för de olympiska förbunden är den viktigaste uppgiften för SOK. RF har ett stort ansvar för de övriga förbunden.
I rapporten ”Remiss – elitidrott 2030” kan vi bl.a. läsa om hur Sveriges ställning i världens elitidrott kraftigt försämras. ”Något är på väg att spricka”, kan man läsa på sidan 12, där rubriken är ”Ett sluttande plan.”
De olympiska frågorna handlar också om idrotten i världen, och hur den Internationella olympiska kommittén agerar i frågor om krig och fred, demokrati och öppenhet. Allt fler av oss som älskar idrott protesterar mot att senare OS har lagts i diktaturer som Peking och Ryssland.
Den svenska kritiken mot Internationella Olympiska Kommittén har varit tam. Vi blir därför extra glada och stolta, när svenska idrottsledare protesterar mot internationellt pampvälde, oavsett om det gäller i internationella förbund eller i den internationella olympiska familjen.
Senaste exemplet var Svenska Fäktförbundets ordförande Otto Drakenberg, som läxade upp det Internationella Fäktförbundets ledning, när han avbröts av mötesordföranden i sitt anförande om demokrati och jämställdhet. Hans starka framträdande filmades och fick en stor spridning här hemma.
Hur många gånger har vi inte saknat starka svenska röster som offentligt har vågat kritisera de tveksamma beslut, och ibland rena hjärnsläppen, som internationella förbund och den Internationella olympiska kommittén har fattat, bl.a. om värdskapet för OS?
Otto Drakenberg nominerades av Svenska Fäktförbundet till SOK:s styrelse.
Sällan har behovet av en SOK – ordförande som rakryggad och orädd står upp för den olympiska rörelsens goda värden varit större. En som inte viker ned sig, när Putinkramare och andra frihetens och demokratins dödgrävare vill diktera idrottens villkor.
När svensk elitidrott befinner sig på ”ett sluttande plan” finns det några som gör något.
Svenska Fäktförbundet har skrivit likalydande motioner till SOK:s årsmöte och till RF-stämman. Den innehållsrika motionen innehåller mycket om elitidrott. Bland de konkreta kraven hittar man bl.a. följande:
- att RF ska lyfta fram den svenska idrottens internationella konkurrenskraft som en av de allra mest prioriterade frågorna i den kommande strategin för perioden bortom 2025.
- att lägga till att mål och syfte med statsbidraget till idrotten också är att stödja svenska idrottsutövares internationella konkurrenskraft.
- att Riksidrottsstyrelsen ges i uppdrag att i nästkommande budgetunderlag till regeringen redogöra för läget för svensk internationell elitidrott, de åtgärder som behövs för att säkra svensk elitidrotts långsiktiga konkurrenskraft samt att äska de medel som krävs från staten för att genomföra åtgärderna.
Det är ingen hemlighet inom fäktningen, att Per Palmström har varit den drivande kraften bakom den historiskt viktiga motionen om elitidrotten.
Och det var också Per som agerade ”visselblåsare” och anmälde Internationella Fäktförbundets (FIE) agerande mot Otto Drakenberg till Internationella Olympiska Kommittén. De svarade med att skicka tillbaka ärendet till FIE.
Svensk idrott behöver idrottsledare som Otto och Per i den högsta ledningen? Sådana som gör något, rör upp damm och inte ”sitter tysta och stilla i båten”?
Jag kan mycket väl tänka mig att Pers och Ottos larm till IOC har använts emot dem i persondiskussionen. I ljuset av en framtida OS-ansökan från Sverige kanske tystnad om internationella missförhållanden inom idrotten känns minst riskabelt.
Då tror man fel. Kritik av den internationella idrottens avarter är i själva verket en av flera förutsättningar för att svenska medborgare ska stödja ett svenskt OS.